Ulla bloggar

Sotarmurre

2010-03-10T12:14:00.003+01:00

Detta blogginlägg tillägnas Anni, som säger sig sakna mina folkbildande texter :-)

När jag gick i folkskolan, i början av 1970-talet, hade jag en klasskamrat som kallades “Sotarmurre” – hans pappa var sotare i kommunen. Idag har jag haft besök av vår sotare, för tredje året i följd en ung kille, som verkligen inte är någon man skulle kunna skrämma små barn med.

För det var ju så: för länge sen skrämde man små barn med sotaren. “Ät upp din gröt, annars kommer sotaren och tar dig"!” Det var förstås något skrämmande över den svarte (svartmuskige) gestalten. Men i Tyskland (och många andra länder) ansågs det lyckobringande att möta en sotare på gatan, och ännu bättre var det om man kom åt att vidröra honom!

Sotaren avbildades ofta tillsammans med hästskor, fyrklöver och flugsvampar (!) eller andra lyckobringande symboler

På bilderna ovan syns sotaren i hög hatt - och det kan ju tyckas något opraktiskt i det yrket. Och idag har de oftast vanliga (svarta) mössor. Orsaken till att sotaren hade hatt var att han ställde den på gården, så att folk kunde lägga betalningen i den.

Och inte kan man skriva om sotaren utan att nämna H.C. Andersens saga Hyrdinden og Skorstensfejeren! (Klicka på titeln och du kan läsa hela sagan på danska). Som så ofta hos den gode H.C. Andersen, finns det en självbiografisk bakgrund till sagan: Hans Christian var medelålders och häftigt förälskad i Jonna, 16 år. Men hon var kär i Henrik och så småningom fick Jonna och Henrik varandra, även om Jonnas mor var mot äktenskapet.

Jonna och Henrik är herdinnan och sotaren, medan Hans Christian själv är getabocken, som har den stiliga titeln: Gedebukkebens-overogundergeneralkrigskommandersergeant.

Och för den gamla kinesen i sagan gick det som det gick: högmod går före fall!

Uppdaterat:

Ja, man skulle ju kunna fortsätta i all oändlighet, men visst måste sotaren och sotarsången i Mary Poppins också få en plats i detta sotarinlägg!

Och själv har jag suttit här och nynnat på den politiskt inte särskilt korrekta Skorstensfejeren gik en tur.

Kesofrallor

2010-02-25T11:30:00.001+01:00

Vi diskuterar recept på Kesofrallor hos Babsan på Facebook, så nu ska jag dela med mig av mitt (som jag plockat på mig på ICA för många år sedan):

25 g jäst
25 g smör
1 ägg
2 dl ljummet vatten
100 g keso
½ tsk salt
1 tsk socker
6½ dl vetemjöl

Nyp ihop smör med 1 dl vetemjöl. Smula ner jästen i degbunken, rör ut med lite av vätskan och arbeta in alla ingredienser i degen. Häll i så mycket vetemjöl att det inte kladdar.

Låt jäsa ca 30 minuter.

Knåda degen smidig. Dela den i 12 delar och forma till bullar.

Låt jäsa i 35minuter. Grädda i 225 grader i 15-20 minuter.

Dubbelhakor

2010-01-23T16:57:00.001+01:00

Jag undrar hur många bloggar Anni klarar av att hålla igång, beundransvärt är det, och Anne-Lie har också två bloggar från förut, men nu har de startat en gemensam: Dubbelhakornas välmående. God mat och god hälsa ska det handla om, men känner jag damerna rätt blir det mest god mat :-)

Men vackert så. Lycka till – även med viktminskningen!

Ibland är norrmännen smarta

2009-12-28T14:02:00.001+01:00

Det här vill jag också ha: ett tittfönster i mjölkkartongen som visar hur mycket mjölk det är kvar i kartongen.

Tovade tofflor och sulor

2009-12-14T09:05:00.002+01:00

En kommentar till föregående inlägg:

Anni undrar om jag tänkt fästa något antihalkigt under tofflorna, eller om man ska hasa runt i dem. Svaret är att hasgraden ju beror på underlaget, och här på våra trägolv blir det halt, vilket jag upptäckte när jag fick ett par tovade tofflor av Julia senaste jul. Till dem sydde jag ett par lädersulor. Mottagaren av dessa tofflor får höra av sig om hon får problem.

Och Anne-Lie som frågar efter mönstret: LÄNKAR! Länken i mitt förra inlägg går raka vägen till mönstret. Så enkelt är det ibland.

Tovade tofflor

2009-12-13T19:33:00.002+01:00

På kort tid har jag stickat två par tofflor, som jag tovat i tvättmaskinen. Det första paret gick i blått och dem fick Liv i födelsedagspresent. Nu har jag stickat ett par i röda nyanser och de ska bli julklapp (och hon som ska få dem läser inte min blogg).

Garnet jag använt heter INKA och mönstret hittade jag på Drops.

Man börjar vid tån och ökar och stickar sedan fram till hälen. Då ser tofflan ut så här:

Sen syr man ihop den från tån fram till mitt ovanpå foten (där rätstickningen börjar) och sömmen mitt bakom hälen. Nu ser tofflan ut såhär:

Stor och oformlig och inget som ser ut att passa en liten nätt damfot.

Men efter en tur i tvättmaskinen (40 grader) ser den ut så här:

Och i den här belysningen kommer färgerna bättre till sin rätt. I bilderna ovan är färgerna alldeles för blå. (Och det ser ju inte klokt ut med det randiga sofftyget som bakgrund heller, men strunta i det!)

Levande skrivare

2009-12-11T19:57:00.001+01:00

Windows Live Writer heter programmet som gör att jag med ett litet klick får upp ett fönster och kommer raka vägen in till min blogg. Plötsligt ser det lockande och lekande enkelt ut. Jag behöver inte logga in separat, jag kan förhandsgranska hur lätt som helst och klicka på publicera och vips har jag skrivit ett nytt inlägg. Tror att denna funktion är tillgänglig även för andra (i en beta-version?), men här låg programmet färdigt i min dockningsenhet, som det heter här i Windows 7.

Har jag sagt att jag är en tekniknörd?

Nu dags för Idol!

test

2009-12-11T17:11:00.001+01:00

kanske jag skulle blåsa lite liv i min blogg igen, nu när jag äntligen fått min nya dator. Här (i Windows 7 Professional) finns en ny funktion, som gör det ännu enklare att blogga och komma åt sin blogg.

Konsten att tvätta en bil ...

2009-09-22T16:30:00.004+02:00

Bilen blev visserligen ren, men jag undrar hur man tänkt när man hängt upp denna skylt.
Hur många fel hittar Du?

Simultankapacitet?

2009-09-21T17:37:00.003+02:00

Han tyckte säkert han var duktig, idioten som hängde i vår bakruta igår.
Han
- körde bil
- rökte
- läste från ett papper
- talade i mobilen
samtidigt!

Synd att han inte körde i diket också!

Överambitiös?

2009-08-23T22:08:00.002+02:00

Jag minns när jag var barn (och ung) och skrev dagbok: ibland skrev jag flitigt i flera månader, men otaliga gånger blev det pauser på flera år. Oftast var det så att jag av nån anledning inte hann skriva och sen låg jag plötsligt så långt efter att det kändes omöjligt att komma fatt.

Samma sak har hänt mig nu, här i bloggen.

Men vem har sagt att ALLT måste dokumenteras? Eller att del 2 måste skrivas (även om man utlovat det).

Och kanske det kommer nån rapport om fjällvandringar eller Finlandsresa och fantastiska dagar i den östnyländska skärgården och besök på Klovharun. Kanske skriver jag om IRL-träffen (men det har ju Anni och Anne-Lie redan gjort), kanske skriver jag några rader om fest i Porsgrunn och underbara dagar i fjällen på Hardangervidda. Eller så inte.

Fjällen, del 1

2009-07-06T23:25:00.028+02:00

Det här blogginlägget (och nästa, Fjällen del 2) skriver jag dels för min egen skull, som en slags dagbok, så jag minns hur vi vandrade, men också som tips för andra som kanske tänker vandra i samma områden. Och så för mina vanliga läsare, som bara vill veta lite om hur vi hade det.
Vi använde vår Garmin Oregon och Friluftskartan Pro för Svealand och med hjälp av dem har jag åstadkommit kartorna med de gula markeringarna och höjdkurvorna.

Söndag 28 juni
Vi kom fram till Sälen, Lindvallen, vid tretiden söndag eftermiddag, packade upp och installerade oss och gjorde oss sedan redo för en liten tur upp på fjället. Vi gick turen upp över Östfjället, som vi gick förra året, men då under något andra förhållanden. Då regnade det och var +5 grader. Nu sken solen, det var varmt (+26) även om vi startade så sent som vid femtiden. Vandringen startar vid Högfjällshotellet och de första kilometrarna är det rena rama autostradan: vägen är asfalterad(!). Det gör det möjligt för handikappade, äldre med rullator, ja rentav för småbarnsföräldrar med barnvagn att ta en tur upp på fjället.

När asfaltvägen tar slut tar en bred grusväg vid och det är lättgånget hela vägen ner till Östfjällsstugan (ca 4 km).

Vi pausade där och det var varmt och svettigt och ingen annan var där, så jag passade på att ta ett dopp i Östfjällstjärnen:

Efter Östfjällsstugan vände vi västerut mot Gruven och i år var det inte så blött. Ganska snabbt kom vi till en korsning och vände söderut igen.

Gruven heter stugområdet och när man kommer fram till grusvägen, fortsätter leden ytterligare några hundra meter tills man kommer fram till riksvägen. Lite tråkigt är det förstås att gå längs landsvägen, men så långt är det heller inte. Vi gick och testade inställningarna på stegräknaren, i jämförelse med gps:n och vips var vi framme vid Högfjällshotellet igen. När alla data lades in visade gps:n 9,6 km och kartan och höjdkurvan ser ut så här:

Måndag 29 juni
Vi hade tänkt ta en tur till Grövelsjön eller Idre och redan söndag kväll bestämde vi oss för att det skulle bli Grövelsjön på måndag. Tidigt vaknade vi och åt stadig frukost och gjorde i ordning matsäck för en heldagsvandring. Ganska exakt två timmar tog det i bil från Lindvallen upp till Grövelsjöns fjällstation. Vid Idre mötte vi den första renen på vägen, med horn så breda så vi skojade och sa att den stackaren nog inte kunde gå i skogen, utan att fastna mellan träden. Framme vid Grövelsjön gick vi in på STF:s fjällstation. Vi blev rekommenderade att parkera vid en parkering (övre parkeringen) precis där vandringslederna börjar, men anvisningarna var inte så tydliga så vi hamnade på en annan parkering. När vi klev ur bilen drabbades vi nästan av panik: myggor och knott attackerade oss omedelbart och vi hastade iväg, utan att riktigt hinna se vilken väg vi skulle ta, skyndade bara upp mot fjället. Efter ca 800 m kom vi fram till den parkering vi hade blivit rekommenderade och där började också en bred autostrada uppför fjället, en bred grusväg.

Grövelsjöns fjällstation syns strax till höger om mitt huvud:

Efter Blåkläppen kom vi ner till en fjällbäck, där det gick bra att fylla på vatten, mycket vätska gick åt i den gassande värmen och sedan bar det iväg uppåt mot Flosksjökläpparna och sedan kunde vi se Fosksjöarna ligga på rad nedanför oss. Där passade vi på att äta lite soppa (på termos) och mackor och det var verkligen nödvändigt, eftersom vi hade bestämt oss för att ta en tur upp till Storvätteshogna, Svealands högsta topp 1204 m.ö.h. Vi valde den leden (till vänster på bilden) som var lite mindre brant, men den var alldeles tillräckligt brant ändå och det blev många små pauser på väg upp.

Vi trodde många gånger att vi redan nådde toppen, men stigningen bara fortsatte och fortsatte och sedan äntligen såg vi Santesontjärnen, som ligger alldeles intill den högsta toppen.

Fika och svalkande fotdopp blev det och sedan vände vi tillbaka. Solen gassade och insekterna surrade. Värst var ett slags knott, som Lennart drabbades av på Fulufjället i fjol och också nu ingick han på menyn på deras smörgåsbord. Jag fick några bett (räknade sammanlagt till 15), men hans ben ser ut som månkratrar!

Nere vid Fosksjöarna tänkte vi ta en annan väg tillbaka men den leden gick över sank mark, så vi gick ett stycke ”off road” och vände sedan in mot samma led vi hade kommit. Men ett renhorn hittade jag där på heden och det hade jag kanske inte gjort om vi gått längs den vanliga leden. Det fäste jag på Lennarts ryggsäck och tog med hem!De sista kilometrarna började alla höjdskillnader kännas i benen och allra värst var den allra sista nerförsbacken. Drygt 18 km blev det och kurvan är närmast symmetrisk, eftersom vi gick tillbaka nästan exakt samma väg.

I bilen tillbaka till Sälen satt jag sedan med fötterna uppe på instrumentbrädan och tänkte att jag inte kommer att kunna gå på flera dagar!

Tisdag 30 juni
Tisdag morgon kändes benen rätt normala igen, men vi hade bestämt oss för att ta det lite lugnare. Åkte till Gustavstorget vid Lindvallen och tog liften upp till toppen. Ja, det är sant: liften fungerar även sommartid: men nu transporterar den främst cyklister, som sedan tar sig ner i rasande fart, längs slingrande spår nerför slalombacken.

Vi gick istället rakt söderut, längs Hemfjällets västsida. Efter 1,5 km passerade vi stenstatyerna vid stensjön och fortsatte sedan längs Hemfjället. Vi hade först tänkt gå vidare söderut mot Hemfjällstangen, men tyckte sedan det blev lite enahanda och sneddade så vi kom in på leden mot Hemfjällsstugan. Där pausade vi och pratade med ett annat par, som rådde oss att ta vägen över Mellanfjället på väg tillbaka. Vår vandringsbok säger att leden går brant uppför, men så farligt var det heller inte och snart stod vi högst uppe på Mellanfjället. Sedan bar det neråt igen, mot Storfjällsgraven och därifrån gick vi norrut och tog sedan av mot Apotekarstugan och tillbaka upp till liften igen. Vi visste att liften stänger kl 16, vilket vi hade haft som utgångspunkt men redan halvfyra susade vi nerför backen igen.

Vi gick in till Stadium på hemvägen och köpte nya vandringsstavar, min ena stav gick sönder på vägen.

Ett första försök

2009-06-24T15:35:00.004+02:00

Jag läste någonstans att Google Earth stöder Garmin, och det måste jag förstås pröva. Igår kväll gick vi Torskabotten runt med den nya leksaken i fickan (och ja, vi stannade en massa gånger och kollade bland annat höjdkurvor och hastighet och avstånd) och sparade den som ett "spår". Jag överförde sedan filen till datorn och har suttit och läst mig till vad man ska göra och klickade (uppenbarligen helt rätt) och vips:

Här kan ni se hur vi gick, hela vägen runt sjön. Nu återstår att se hur jag ska lyckas importera höjdkurvorna...

UPPDATERAT:
yes, yes, yes - jag lyckades. Här kan ni se hur backigt vi har det:

Handburet

2009-06-23T16:09:00.005+02:00

Handburen gps heter det. (Tänk om jag har den kring halsen istället)?

Jag vet, jag vet: vi är prylnördar! Men vi har gått och sneglat på en sådan här ganska länge och under tiden har de blivit både bättre och billigare. Det blev en Garmin Oregon 400T och jag har suttit och pillat på den och läst manualen, medan min dator kört antivirus det mesta av dagen. Hade ett virus som gjorde att den segat sig helt förfärligt, lyckligtvis hann jag misstänka och åtgärda det innan det gick illa. Nu är datorn snabb och glad igen.

Garmin Oregon 400T levereras med förhandsinställda topografiska kartor för hela Europa, i skala 1:100 000. Och visst: det kunde vara bättre, men man kan lägga till t.ex. Friluftskartan Pro 1:50 000 på ett separat SD-kort. Och i kombination med vanliga kartor tror jag den blir alldeles utmärkt. Jag älskar höjdkurvor, genomsnittshastigheter, exakta avstånd och annat nördigt! Få se vilka rapporter som följer!

Midsommar

2009-06-20T19:40:00.007+02:00

Vi firade midsommar hos goda vänner i Drängsered, som vi gjort många år tidigare. Det blev mycket mat, en del snaps, öl, vin och mycket mycket sång. Solen sken när vi kom fram till dem och vi gick ganska länge och tittade i deras fantastiska trädgård. Kameran hade jag med mig, men den låg i ryggsäcken hela kvällen. Så kan det gå ibland.

Omkring klockan ett (på natten) började vi styra kosan hemåt, dvs vi gick hem i sommarnatten; 7,4 km blev det och det kändes rätt skönt. Lite regn föll på oss de första och de sista hundra metrarna, annars var det uppehåll.

Annat var det i morse! Plötsligt vräkte det ner: 12 mm på 10 minuter.

Det haglade och sedan blev det blixt och dunder. Fullkomligt sanslöst väder och det var ren tur att vårt modem inte gick sönder igen. Stora iskristaller låg kvar i flera timmar.

Mina pumpaplantor trasades sönder, majsplantorna revs upp med rötterna. Jag har försökt plantera dem på nytt, hoppas de hämtar sig från chocken!

Nu är vi lite sega (men har inte ont i håret, Anni). Köpte jordgubbar tidigare idag och satt precis och klämde i oss detta:

Chokladkaka, färska jordgubbar, grädde och mynta. I glaset Limoncello. Inte helt fel.

Jag blev utmanad!

2009-06-19T17:23:00.005+02:00

1. Hur gammal är du om fem år?52. Det låter mycket, men det tycker jag förmodligen inte sen.
2. Vem var den sista du träffade?Senast var Lennart. Jag förflyttade mig från soffan, där han fortfarande sitter.
3. Hur lång är du?169 cm (trodde jag var 168,5, men jag blev mätt i höstas och jag har visst vuxit!)
4. Vilken är den senaste filmen du sett?Damernas detektivbyrå, del 1 och 2
5. Vem ringde du senast? Lennart igår kväll när han var i matbutiken.
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Till Julia. Vi kom överens om att talas vid på Skype i morgon kväll.
7. Vad är dagens planer?Vi ska snart iväg på midsommarfest till goda vänner. Promenerar hem (7-8 km) i natt.
8. Föredrar du att ringa eller sms?Ringa ibland, messa ibland
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?Min mamma har varit änka i 25 år.
10. När såg du din mamma senast?I mars när jag var i Finland.
11. Vilken ögonfärg har du?Blå.
13. Har du någon gång hittat en katt?Ja. Och gråtit mig till många kattungar när jag var barn.
14. Vilken är din favoritplats?Soffan? Min skrivbordsstol? Trädgården! Skogen! Fjället!
15. Vilken plats föredrar du minst? Slutet av långa köer. Jag blir otålig om jag måste vänta länge. 16. Var tror du att du befinner dig om tio år?Här, hoppas jag.
17. Vad skrämde dig som barn?Jag var otroligt mörkrädd en period, vågade inte gå ner i källaren. Min ena syster hade en kompis som hade berättat grymma spökhistorier…
18. Vem fick dig att skratta sist? Lennart försökte sitt bästa nyss.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor?Nej, men de ligger nånstans hos min mamma.
20. Har du stationär eller bärbar dator?Både och.
21. Sover du med eller utan kläder?Ofta i en skön Nanso-pyjamas.
22. Hur många kuddar har du i sängen?En när jag sover. En extra när jag ligger och läser.
23. Hur många landskap har du bott i? Nu vet jag inte om allt är landskap, men ungefär. Tre: Nyland (Finland), Århus Amt (Danmark) Västergötland (Sverige)
24. Har du någon gång spytt på fyllan?Ja (men det är lyckligtvis mycket länge sedan)
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?Barfota, när man kan. Annars sandaler eller sköna skor.
26. Är du social?Ja.
27. Vilken är din favoritglass?Choklad-chili.
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Tror inte det skulle bli så svårt...
29. Tycker du om kinamat?Inte speciellt.30. Tycker du om kaffe?Ja. Numera med mjölk i
31. Vad dricker du till frukost?Apelsinjuice. Ibland te, ibland kaffe.
32. Sover du på någon särskild sidaVänster.
33. Kan du spela poker?Nej.
34. Tycker du om att mysa?Ja
35. Är du en beroendemänniska?Beroende av vaddå? Men ja, antagligen. Vet åtminstone en hel del jag är beroende av...
36. Känner du någon med samma födelsedag som din?Ja. När jag jobbade på universitetet i Helsingfors var vi tre personer på samma institution som hade födelsedag samma dag.
37. Vill du ha barn? Det ville jag ju! Och lyckligtvis fick jag det också. Två vackra och kloka barn har jag. Sen har jag fått bonusbarn också.
38. Kan du några andra språk än svenska?Finska, danska, engelska, tyska. Har kunnat isländska, men den har tyvärr rostat.
39. Har du någonsin åkt ambulans?Ja, alldeles ensam.
40. Föredrar du havet eller en pool?Havet och insjöar. Pooler stinker klor.
41. Vad spenderar du helst pengar på?Helst? Resor kanske.
42. Äger du dyra smycken?Aldrig någon som gett mig diamanter.
43. När känner du dig lycklig?För det mesta.
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen?Några skivor hembakat danskt rågbröd med smör och ost.
45. Vem är den roligaste människan du känner?Mark Levengood.
46. Välj ett ärr på din kropp?Stort ärr på vänster knä. Meniskoperation 1983.
47. Vad har du för ringsignal?Ring, ring.
48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?Hittade ett rosa förkläde som jag hade på min pappas 40-årsdag 1966.
49. Flirtar du mycket? Nej det tror jag inte.
50. Var togs din profilbild för din blogg?Den har jag tagit själv. I badrumsspegeln. Borde byta ut den.
51. Kan du byta olja på bilen?Nej.
52. Har du fått fortkörningsböter?Nej.
53. Vilken var den senaste bok du läste?Annika Thor: Motljus
54. Läser du dagstidningen?Ja. Gillar verkligen Göteborgsposten. Har alltid läst dagstidningar.
55. Prenumererar du på någon veckotidning?Nej. Däremot på Språktidningen, som gärna skulle få utkomma varje vecka.
56. Dansar du i bilen?Det blir för trångt. Däremot sjunger jag gärna i bilen.
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast?P1
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?Anteckningar under samtal med skattemyndigheterna i Finland.
59. När var du i kyrkan senast?Förra söndagen, på Albins dop.
60. Vem utmanar du? Alla som har lust att svara!

Albins dop

2009-06-14T18:02:00.006+02:00

Idag har vi varit på Albins dop. En jättefin dag var det och Albin skötte sig exemplariskt och solen sken. Dopet hölls i Billdals kyrka, en kyrka från 1992 och den står som ett sjömärke i havsviken. Två barn var det som döptes denna förmiddag och prästen gjorde något som jag aldrig tidigare upplevt på barndop (och jag har varit på ganska många...): han lyfte upp barnet, högt i luften. Det tyckte Albin var jättekul:

Här med mamma och pappa

En glad gosse i pappas famn

Albin med mamma, mormor och mormorsmor

Moster Klara gullar med gullgossen

Albin i Signes famn

Signe hjälper moster Liv att äta upp kakan

Signe med sin mormorsmor

och Signe och jag

Idag blev det mest bilder, nu måste vi åka iväg och handla; i morgon kommer Lennarts elever hem till oss på trädgårdsfest och jag ska baka pajer i långa banor. Hoppas solen skinit på er alla idag!

Filmkarta

2009-06-12T13:06:00.002+02:00

Snubblade över en lite kul sajt: Movie-map Man skriver in titeln på en film och så dyker det upp en karta med andra filmtitlar och ju närmare den sökta titeln en annan filmtitel står, desto större är chansen för att man gillar även den filmen. Så här såg det ut när jag sökte på den underbara irländska filmen Once (som jag såg första gången i december i fjol och som är en lite annorlunda feel-good-film):
Tätt intill står Juno och de liknar ju varandra lite grann och det stämmer mycket riktigt att jag gillar den också. Men snett uppe til vänster står den rumänska filmen 4 månader, 3 veckor, 2 dagar. Den var grym och deprimerande och vad gör den där?

Sen blir resultatet annorlunda beroende på vilket språk man väljer och hur man stavar titeln, jag råkade se att det både finns en Ocean´s Eleven och Oceans 11 - och de ger helt olika resultat.

Men lite kul i alla fall. Och om du klickar på Gnod kan du kolla samma grej för musik och böcker också.

Mera Sommer

2009-06-11T14:13:00.005+02:00

Igår sändes det sista avsnittet av den danska tv-serien Sommer, som jag skrivit om tidigare här. Det är klart att den till vissa delar liknar en såpa - alltid är det något av kärleksparen som missförstår eller bedrar varandra, eller hittar tillbaka till varandra igen. Men är det såpa, så är det en såpa av rätt så god kvalitet. Jesper Langberg gör ett gripande porträtt av den alzheimersjuke patriarken Christian Sommer, i rörelser och minspel känns han väldigt övertygande. Antar att han redan nu kommit att betyda en del för uppmärksamheten kring Alzheimers sjukdom, åtminstone i Danmark.

Ett litet ögonblick igår kväll, när det blev klart att Adams flyg inte skulle komma iväg till Søndre Strømfjord p.g.a stormen, tänkte jag att det väl var ett smart sätt för DR att spara lite pengar. Slippa skicka iväg ett kamerateam och Mikael Birkkjær till Grønland liksom. Men, hast du mir gesehen: några minuter Nuuk blev det allt till sist i alla fall.

En tröst till alla er som gärna vill veta hur det gick sen: man har gjort 10 nya avsnitt för radio! Man kan lyssna på avsnitten som strömmande radio, eller ladda ner dem som podcast. Det senare har jag redan gjort. Och det är samma skådespelare i radioversionen och samma vemodiga signaturmelodi.

God fornøjelse!

Helgen som gick

2009-06-08T14:37:00.008+02:00

Egentligen hade jag tänkt skriva några rader om om Danmarks grundlovsdag

och om den svenska nationaldagen

eller några ord om valet. Och ja: jag gick och röstade igår. Helt enkelt var det inte, men vissa frågor tycker jag är viktigare än andra i detta vårt Europa. Skrämmande att se att så många nationalistiska partier rönt framgång i valet!

Men det bidde inget blogginlägg. Har mest legat och vridit mig i magsmärtor hela helgen, ja allt sedan torsdag kväll. I vågor har det gått, ibland var det bättre och sen kom det igen, med ny styrka. Det brände och strålade och jag rapade. Smärtan fortplantade sig till ryggen och jag kände mig som en enorm luftballong. Symptomen verkade stämma in på magkatarr av något slag, men vaddå: jag röker inte, dricker inte speciellt mycket heller, äter sunt och varierat och dessutom relativt regelbundet, slarvar inte med frukost. Men har däremot turen att vara född i en familj med dåliga magar.

Nu mår jag bättre. Och tror det var gallbesvär av det lite segare slaget. Har levt på mannagrynsgröt, rostbröd och örtte i några dagar. Roligare kan man ha!

Men jag tänker på alla dem som får dras med smärtor av olika slag vecka ut och vecka in. Så jag ska inte klaga.

UPPDATERAT: Det blev inte bättre, hade så ont i natt så jag ringde och fick en läkartid idag. Nu har man tagit blodprov och skickat en remiss för ultraljudsundersökning och läkaren har klämt och tryckt på min stackars mage. Det mesta tyder på att det är gallan som spökar, förmodligen sitter nån sten i kläm. Jag har fått kramplösande och smärtstillande och får tro att det blir bättre snart.

Trädgårdsbesök

2009-06-04T20:23:00.003+02:00

I fågelboken står det att den är skygg, och oftare hörs än syns. Men det här exemplaret av gröngöling syntes hur bra som helst. Han stod och plockade myror med sin långa näbb, flyttade effektivt på torrt gräs och mossa och stod länge och visade upp sig i all sin prakt.

Han hörs just nu, här utanför fönstret. (Här kan du höra hur gröngölingen låter). Undrar om det finns ett bo här någonstans?

Alltid kul med lite ovanligare besök i trädgården! Och kanske det är bra att det inte är så välansat!

Karl XII gick inte i cirkel!

2009-06-01T10:09:00.007+02:00

Den mest kända vandringsleden i Kroppefjäll heter Karolinerleden eller Karl XII:s väg. Leden är ca 15 km lång, men eftersom Karl XII inte gick i cirkel, var vi tvungna att gå fram och tillbaka; vi gick inte hela leden, men 22 km blev det totalt: I början gick Lennart och sjöng: "Karl XII hade hundratusen man... när han tågade vägen fram, på makadam". Det som idag heter Karl XII:s väg eller Karolinerleden är den gamla vägen till Norge, över Kroppefjäll. Här marscherade Karl XII:s armé på väg mot anfallet på Norge 1718. Vägen föll i glömska under långa tider, men pingstdagen 1961 återinvigdes den, i närvaro av över 3 000 personer.

Leden är mycket bra markerad, med röda prickar och tydliga pilar och på många ställen med markeringen Karl XII:s väg. Ställvis vandrar man också över makadam. Och den här branta uppförsbacken blev en förfärlig nedförsbacke på väg hem! Med trötta ben går jag alltid hellre uppåt än nedåt!

Vi talade också om makadam, och huruvida Karl XII kunde vandra på makadam, som i sången. Makadam är krossad sten och kallas så efter skotten John McAdam, som i slutet av 1700-talet kom på att krossad sten var ett utmärkt underlag för vägar. Må så vara, men det är inte roligt att gå på!

Däremot var det trevligt att möta flera kopparödlor (eller kopparormar, som de också kallas), som inte var överkörda, utan låg och njöt av det soliga vädret.

De första 8 km var det varierande terräng, genom kulturlandskap, över några vackra åar (som här över Storån), förbi gamla vackra torp:

över blommande ängar, men kort efter Fjällsäter började en närmast ändlös vandring över torra myrar: Lycklitvis var leden spångad och lätt att gå på. Men ställvis var det brötigt och framför allt många trädrötter. Jag lyckades fastna med skon och min ena stav i en trädrot men klarade av att styra fallet så jag landade rakt på rumpan, med ett stiligt blåmärke som resultat. Framme vid Ljusa tjärn pausade vi och mumsade i oss våra havrekex och lite frukt och bestämde oss för att inte gå den sista biten till Karolinerstugan. Det handlar ju inte bara om att orka gå dit, utan att klara av att gå tillbaka också.

När vi kom tillbaka till hotellet satte vi oss i bilen och körde iväg till Mellerud, där vi åt varsin välförtjänt pizza! Allt i relativt rask takt, för att hinna tillbaka till vår massage klockan 18. Jag hann med lite stretching före bastun och jacuzzin och sedan var det dags för massage, inte helt fel med tanke på dagens strapatser.

Födelsedagsfirande på Kroppefjäll

2009-06-01T08:53:00.005+02:00

Det var ju Lennarts födelsedag i fredags och den blev firad med besked. Vi började morgonen med att smälla i oss en (liten men naggande god) Pavlovatårta med jordgubbar. I sängen. Och igår kväll när vi lade oss hittade jag en massa marängsmulor (Lennart klagade inte, kanske alla smulor låg på min sida?). Men sedan, på fredagen, när vi packat och fixat och vattnat i växthuset och glömt att ställa fram kattmaten, som våra grannar skulle ge till Tigris medan vi var borta, åkte vi iväg mot Kroppefjäll i Dalsland.

En skön helg på Kroppefjälls Hotell och Spa hade vi beställt och helt underbart var det. Det som idag är hotell och vandrarhem var för nästan hundra år sedan sanatorium, där lungsjuka kunde få vård, vila, frisk luft och god mat. Doktor Saedén hette den överläkare som ledde sanatoriet och han anlade också en promenadslinga, som skulle locka till skogspromenader.

Slingan är markerad med ett dubbelkors, som symboliserar kampen mot tuberkulos och längs den finns både naturliga och konstruerade "monument" i nationalromantisk anda. Eolsharpan är ett exempel på ett sådant konstruerat monument:

Från Vida utsikten ser man långt över Dalslandsslätten, i fjärran skymtar Kinnekulle:

Vi brydde oss inte om att gå hela rundan, längtade efter lite mera natur, och gick istället till OK-stugan och där kunde vi se en karta över olika motionsslingor. Vi bestämde oss för att gå runt Långetjärn, eller Skiffertjärn, som den också kallas. En mycket trevlig promenad där vitsippor, midsommarblomster, liljekonvalj, skogsstjärnor och andra blomster kantade vår väg. Förbi flera bäverdammar kom vi också och sedan gick vi genom midjehögt gräs ner till det gamla skifferbrottet. Vid Hällans skifferbrott bröt man skiffer från mitten av 1700-talet till en bit in på 1900-talet och stränderna är fortfarande fyllda med skifferskrot.

Efter promenaden hann vi med både bastu och jacuzzi innan det var dags för en fyrarättersmiddag. Vi var bara fyra personer i matsalen den kvällen, så kocken Jonas hade gott om tid att presentera maten (och vinerna) och tala mat med oss. Vi började med en fantastiskt god kantarellsoppa, spetsad med vit tryffelolja, sedan följde getosttoast med päronmarmelad och rucolasallad med pinjenötter och vitlök. Lennart åt därefter lammracks med rödvinssås, medan jag fick stekt gös med limesås och till dessert blev det chokladtårta med mangosorbet och blåbär. I tre timmar satt vi och åt.

Burma VJ - rapport från ett slutet land

2009-05-28T13:37:00.005+02:00

Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris 1991 och är ledare för den demokratiska oppositionen i Burma. Hon vann de demokratiska valen 1990 och har sedan 1989 suttit 12 år i husarrest och igår var dagen då hennes (senaste) husarrest formellt borde ha upphört. Enligt burmesisk lag får en person spärras in utan rättegång i högst 6 (!) år. Nu blev hon istället arresterad, för att en amerikansk turist tagit sig in i hennes hem. Det säger en hel del om de märkliga lagar som råder i Burma.

Igår var det därför en synnerligen lämplig kväll att se en annorlunda och mycket stark och mycket viktig film på vår biograf: Burma VJ. Några av bilderna minns jag från nyhetsrapporteringarna i september 2007: de buddhistiska munkarna som oförskräckt marscherade på gatorna, folkmassorna som stod på tak och applåderade taktfast.

Burma VJ är en mycket speciell dokumentärfilm. I vanliga fall blir jag irriterad på handhållen kamera och skakiga och oskarpa bilder på film, men detta är något annat. Filmsnuttarna är filmade av lokala videoreportrar från The Democratic Voice of Burma, som riskerar livet för att omvärlden ska få vad som händer i denna en av världens märkligaste militärdiktaturer. Ibland fortsätter kameran rulla, medan den stoppas innanför en skjorta eller i en väska och han som filmar springer för livet. Kamerorna, internet och satelliter är deras vapen. Filmerna smugglades ut ur landet till Oslo och därifrån sänds de tillbaka till tv-apparater i Burma och över hela världen. Den danske dokumentärfilmaren Anders Østergaard har sedan klippt ihop materialet, men han varken hörs eller syns i dokumentären. I centrum står istället en av filmarna, ”Joshua”, som är tvungen att fly till Thailand och därifrån försöker samordna reportrarnas arbete och oroligt bevittnar det eskalerande våldet.

Munkarnas demonstrationer börjar fredligt, men sedan sätter militären in tårgas mot de obeväpnade munkarna, sliter kläderna av dem och slänger in dem i lastbilar. De går in i munkkloster, misshandlar och för bort munkarna. Men demonstrationerna fortsätter, även om det ena förbudet efter det andra införs.

"Ni som inte är rädda för att dö får gå i täten"

Därefter följer kaos och militären börjar skjuta skarpt. Fortfarande är det oklart hur många som miste livet. Här finns en sammanfattning av händelserna hösten 2007.

Efter filmen hade vi möjlighet att diskutera med en burmesisk student, Mya Lay Tin, som flydde via Thailand till Sverige hösten 2006. Hennes pappa är jurist och politiskt aktiv och tvingades fly i samband med den stora studentdemonstrationen 1988, då flera tusen burmeser dödades. Hon stod där och berättade för oss om situationen i Burma då och nu, om sina förhoppningar och drömmar om ett demokratiskt Burma - allt på en nästan felfri svenska! Hon svarade leende på våra frågor, men när hon berättade att det först var i samband med sin egen flykt hon hade möjlighet att träffa sin pappa igen och att hennes mamma dött i cancer 2006 och att hon inte kan träffa sin familj, att de aldrig tillåtits vara en hel familj, då började tårarna rinna. Och inte bara på henne.

Och jag tänker på vilka olika möjligheter vi har att påverka det som händer i världen. Hur somliga riskerar sina liv för något de tror på, hur andra orkar tro på att det blir bättre, att det måste bli bättre en dag.

Skumt!

2009-05-26T20:21:00.006+02:00

Någonting riktigt skumt har hänt! I slutet av förra veckan kliade det på min hals, jag trodde det var en fästing, men det var det inte. Det var vasst och kliade och satt precis under mitt operationsärr (den svarta pilen). Och igår dök det upp flera stycken likadana, vassa kliande (se de gröna pilarna), med ca 1 cm:s mellanrum. Klara trodde att det kanske var rester av sutur och nu i kväll ringde jag faktiskt sjukvårdsupplysningen, som bekräftade att det kunde vara så, och att en förklaring kanske var att de tagit miste på tråd vid operationen för sex år sedan. Suturen ska absorberas av kroppen, men om det är vanlig sutur stöter kroppen bort den.

Jag känner mig som en ALIEN och i morgon bitti måste jag ringa vårdcentralen. Kanske går det att plocka bort. Kanske måste man göra något annat ingrepp.

UPPDATERAT: Det var rester av gammal sutur! Däremot trodde de inte att det var "fel" tråd, utan att den av någon anledning inte lösts upp. Kanske för att den sitter där den sitter. Två bitar lyckades de pilla bort och en bit fick jag bort själv, nu är de vassaste bitarna borta i alla fall. Annars skulle jag bara vänta och hoppas att de försvinner...

Födelsedag, del 1

2009-05-26T19:30:00.010+02:00

Vi hade som sagt besök av Signe och Klara förra veckan. Alltid lika roligt när de kommer och alltid lika trist när de åker igen!

Det är inte alltid så lätt att fånga henne på bild, här kommer hon skuttande:

Och plötsligt står hon på huvudet:

Lennarts födelsedag är först nu på fredag, men torsdag morgon frågade Signe sin morfar:
- Vad slags kaka vill du ha, Morfar?
Och lyckligtvis hade jag bakat citronrutor kvällen innan, när Signe sov och Lennart och Klara var på bio, så jag och Signe kunde göra små fina bakelser. Och mackor gjorde vi också.

Och när vi stod där så sa Signe plötsligt:
- Det här har vi gjort förut!

Och det hade hon alldeles rätt i: både i fjol och året innan var hon med och firade morfars födelsedag! Men som hon skrattade åt att Morfars tårta bara hade ETT ljus!

Födelsedagsbarnet uppvaktas på sängen, som sig bör!

På eftermiddagen kom Albin med föräldrar också för att uppvakta morfar:

och moster Klara passade på att gosa med Albin:

Signe håller på att lära sig läsa och skriva, i julas kunde hon skriva sitt namn, men nu kan hon skriva mycket annat. Hon skrev själv mitt namn på den fina teckningen som jag visade för några dagar sedan, men jag hittade också en lapp som hon skrivit SIMOD på. Det ska föreställa SIMON, så heter grannpojken som hon upptäckte och lekte tillsammans med. De hade lekt ute i vår trädgård och plötsligt, när vi firade Lennart, stod Simon i köket:
- Jag ringde på dörren, men ingen hörde!
Då hade vi också besök av Albin med föräldrar och det var kanske Albin som inspirerade Signe till att leka mamma, pappa, barn:
- Pappa...
(teaterviskning till Simon:
- Det är du som är pappan!)
- Pappa...

Signebesök

2009-05-21T22:02:00.004+02:00

Ska försöka uppdatera snart, men har besök av en viss liten fröken och hennes mamma.
:-)

Vår dagliga spis

2009-05-15T09:10:00.005+02:00

När jag och Lennart var ett relativt nytt par (och jag fortfarande bodde i Helsingfors) köpte vi en ny spis. Jag minns den där underbara känslan när vi gick runt och tittade och frågade och blev betraktade som ett etablerat par. Efteråt brukade jag skoja och säga att spisen var vår förlovningsring.

Men för några dagar sedan fick spisen nog, eller rättare sagt ugnen. Jag tror den har läst för många mattidningar och sett att grillsäsongen är här, för det enda som fungerade var grillelementet. Och det fungerar liksom inte så bra när man bakar bröd. Det fungerar inte speciellt bra för vanlig matlagning heller.

Igår ringde jag en massa samtal för att kolla om det alls gick att reparera ugnen, och de kunde inte lova något säkert, annat än att det skulle kosta minst 2500-3000 kronor. Förmodligen mera. Och vår spis skulle ju fortfarande vara 7 år gammal.

Vi hade kollat lite på nätet, men åkte ändå iväg in till Göteborg. Gick omkring och jämförde, pratade med försäljare, skruvade på vred, tryckte på knappar - och kom hem med en ny spis:

Många nya spisar idag har infällda vred och det föll vi båda för.

Inga mera kladdiga vred, som är helt hopplösa att rengöra. Gorenjen, som vi fastnade för, sägs ha en av marknadens jämnaste varmluftsugnar, den här spisen har en STOR (hela 60 l) ugn, den är självrengörande, har inbyggd stektermometer och en massa trevliga finesser. Man kan bl.a. ställa in fördröjd start för ugnen, så här: kl 10 på kvällen kan jag programmera in den så att den tänds kl 7.00; jag kan ta ut de bröd som kalljäst i kylskåpet och lägga in dem i den varma ugnen och i förväg också bestämma hur länge ugnen ska vara tänd. På displayen kan man se hur många grader ugnen kommit upp i, kalla mig gärna tekniknörd:

I bruksanvisningen står det bl.a. så här:

Apparaten är tillverkad enligt relevanta gällande säkerhetsstandarder. Inte desto mindre rekommenderar vi starkt att personer med nedsatt fysisk, motorisk eller mental förmåga, eller personer med otillräcklig erfarenhet eller kunskap, inte använder apparaten utan överinseende av en kvalificerad person. Samma rekommendation gäller när apparaten används av personer som inte uppnått myndighetsålder.

Jag har (naturligtvis) jämfört de olika översättningarna av bruksanvisningen. Danska barn får använda spisen när de inte längre är minderåriga. Minderårig är man fram till sin femtonde födelsedag. Jag började laga mat på riktigt när jag var nio år. Tänker på att jag då använde vår gasspis hemma, helt utan överinseende.

Liten titt i trädgården

2009-05-12T14:29:00.005+02:00

Jag har inte sett ett enda rådjur! Och saknar dem verkligen inte!

Men mina mörklila tulpaner är borta

Nu har vi övergått till att odla i krukor i växthuset.

Några tomater, en aubergine och lite basilika

har redan flyttat in.

Det kom ett brev...

2009-05-06T16:22:00.003+02:00

Det kom ett brev, men inte om sommarsäd, vinbärsbuskar eller körsbärsträd, som hos Pär Lagerkvist. Och i själva verket kom det TVÅ brev:

Det första var från ICA, och innehöll ett brev samt två presentkort. Orsaken var att jag häromdagen ringde för att fråga om de visste varför deras apelsinjuice smakade jäst. En gång för mycket länge sedan, faktiskt när Julia var en liten nyföding, råkade jag ut för samma sak: jag svepte ett glas apelsinjuice och märkte först efteråt att den inte smakade som den skulle. Också den gången fick jag jätteont i magen. Det visade sig att den apparat som limmar förpackningarna inte fungerade som den skulle, och att syre kommit in, och jag tänkte att det kanske var något liknande som hänt nu. Damen på ICA hade inget svar att ge, men hon bad så mycket om ursäkt och nu damp det alltså ner lite plåster på såren. Och ett brev med försäkran att de ser väldigt allvarligt på det inträffade och har informerat alla berörda parter. Det om det. Men det är ju förstås alltid roligt när man blir tagen på allvar. Och får plåster på såren.

Det andra brevet var från Länsstyrelsen, som meddelade att min ansökan om svenskt medborgarskap via s.k. naturalisation beviljats. Så nu är jag alltså naturaliserad svensk! Jag får rösta i riksdagsvalet i Sverige, och jag får ställa upp som kandidat! Tjolahopp! Och till alla mina vänner i Finland, ta det lugnt: jag har inte avsagt mig mitt finska medborgarskap, utan har alltså dubbelt medborgarskap.

Nu undrar jag bara om jag också kommer att få en inbjudan på Nationaldagen, en sådan som nya svenska medborgare brukar få. I Göteborg firas de med pompa och ståt och böcker och årskort till Liseberg och muséer och jag vet inte vad. Jag vill också välkomnas! Nu när jag blivit svedupelle!

Vättlefjällsvandringen

2009-05-04T11:35:00.015+02:00

Igår gick då Vättlefjällsvandringen av stapeln. Drygt 900 deltagare samlade vandringen (varav ca 750 gick 25 km) och vädret var optimalt: lite sol, men för det mesta mulet. Inte en droppe regn.

Min väninna Pippi flög hit från Helsingfors på fredagen och på lördagen gick vi en liten sväng vid Hjortgården i Alingsås, så hon fick testa de gångstavar som hon funderade på om hon skulle låna.
Vi steg upp tidigt igår morse och kom iväg i god tid, vi hade anmält start vid Vättlestugan. Anmälde oss och fick våra startkort + den vikbara Vättlemuggen. Och sedan var det dags för start. Lite kyligt var det i början och vi hade både tröjor och jackor på oss, men snart steg värmen (också i takt med den kuperade terrängen).

Pippi läser om högstubbar

Vättlefjällsvandringen går genom varierande terräng och förbi otaliga sjöar: på morgonen simmade en storlom stillsamt i Surtesjön och jag läser att en del av sjön är belagd med tillträdesförbud under en stor del av sommaren, just för att storlommen häckar där. Skrovtjärn, Gäddevattnet, Stentjärna, Skyrsjön, Kroksjön och Trollsjön passerade vi, innan det var dags för den första kontrollen vid Rördalen. Där vankades det varm nyponsoppa i vikmuggen, men vi gick ett litet stycke till och höll fikapaus vid Lysevattnet.

Sedan kom vi plötsligt in i området, som härjades av skogsbrand för en vecka sedan. Och ställvis var det alldeles svart!Men gräset spirar snabbt och det ska bli spännande att se hur det ser ut nästa år. Längst i norr hade man faktiskt varit tvungen att dra om rutten något, pga branden och vi gick istället förbi ett vackert lummigt område norr om Gåsemossen, där liljekonvaljerna redan hade stora knoppar. Och mycket blåbär kommer det att bli i år!

Vid Dammekärr och den andra kontrollen hade vi redan kommit över halvvägs. Och sedan gick vi vidare, ibland genom nya brandhärjade områden, men också förbi nya, vackra sjöar. Vid Mettjärn, med sina många klippor höll vi kaffepaus och sedan var det inte långt kvar till Jennylund.

Efter Jennylund började det kännas lite segt, framför allt i mina knän. De andra hade säkert gått snabbare, men det var ju ingen tävling. Åtminstone inte för oss: vi blev däremot omsprungna av en del (framför allt unga män) som (förmodligen) sprang hela vägen. Utför branta berg, genom det ännu pyrande gräset, där stigarna var smala och vi andra inte ens hann notera att de kom farande. Som älgkalvar brakade de fram genom skogen.

Vi andra hann titta och fundera:

Varför växer björkarna i buketter?

Kan man kalla dem familjebjörkar, kanske?

Vem bor här?

UPPDATERAT: det gör fladdermössen, det är fladdermusholkar!

Vad är detta för en ruin?

Och vi hann njuta av de vackra sjöarnade gamla stenmurarna

och den vårfagra skogen

Efter avverkade 25 km var det skönt att komma hem, stretcha lite (under Pippis pedagogiska handledning), ta en bastu och sedan äta lite soppa (som jag förutseende nog kokat kvällen innan).

Och Vättlefjällsvandringen kommer vi att gå igen!

Det går snabbt nu...

2009-04-29T14:19:00.004+02:00

plommonträdet och körsbärsträdet blommar

snart slår tulpanerna ut

- om de får vara i fred för rådjuren!

ormbunksbladen är snurrade
hårt, hårt

Stavar och våfflor

2009-04-26T19:43:00.004+02:00

I Sverige gillar man tipspromenader. Idag gick jag 7 km:s slingan i Hjortgården, och liksom i påskas, när vi var ute och promenerade, ramlade jag också nu rakt in i en tipspromenad. Den här gången struntade jag i frågorna, stavade istället iväg i full fart, med Jason Mraz i hörlurarna. När jag var djupt inne i skogen, och inte hade sett en levande själ på över en halvtimme, märkte jag att jag sjöng med. Förmodligen inte speciellt tyst heller. Och naturligtvis kom det en tjej med en hund, som försökte springa om mig på den då just smala stigen. Nå ja, det får jag bjuda på.

Plötsligt låg Kroksjön rakt nedanför mig.

Björkarna håller på att slå ut. Blåvingarna fladdrade i skogen och det doftade myror!

Hade stämt träff med Lennart på Hjortgården, jag noterade nämligen att caféet var öppet idag. Nygräddade våfflor med grädde och sylt, mums!

Lukas dag

2009-04-25T22:14:00.011+02:00

Idag har vi varit i Halmstad på Lukas konfirmation. Åkte i god tid på förmiddagen och plockade upp Liv i Göteborg och ankom till Söndrum kyrka en dryg halvtimme innan konfirmationen skulle börja. Vi parkerade strax intill Församlingsgården, där konfirmationen skulle inledas och gick sedan runt och tittade om vi skulle hitta ett fik någonstans. Såg en skylt med HOTELL och FODER och såg en kvinna som stod i trädgården och planterade blommor vid en gammal mangel (!). Vi frågade henne om det fanns något café i närheten och det gjorde det ju inte, men hon kunde koka kaffe till oss, sa hon. Lennart skyndade sig att säga att det minsann inte behövdes, men jag kände att var det något jag behövde efter två timmar i en varm bil - och inför flera timmar i kyrkan - så var det kaffe! Och vi blev visade runt på hotellet, som var ett gammalt ombyggt stall och satt sedan utanför och fick oss en kopp kaffe tillsammans med ägarna. Det kallar jag service och inte fick vi betala nåt för kaffet heller och jag fick med mig en bunt reklamlappar för hotellet och lovade sprida evangelium. :-)

Hotell Hovgård

Och om och när de kommer till vår del av landet, återgäldar vi mer än gärna den kaffetåren. Om ni har vägarna förbi Halmstad, eller rättare, behöver en övernattning i Halmstad; kolla då Hotell Hovgård, som ligger alldeles intill kyrkan. Gratis internet har de för sina gäster också och cyklar lånar de ut.

Konfirmationen varade länge, drygt två och en halv timme. Först var det "redovisning", vilket innebar lite dramatisering och sång; konfirmanderna uppförde något som kallades Vem vill bli konfirmand, och de fyra livlinorna var drama, sång, 50/50 och Fråga församlingen.

Lukas spelade gitarr

Sedan förflyttade vi oss till själva kyrkan, Söndrum kyrka, som är från tidigt 1200-tal.

Gruppfoto utanför kyrkan

Konfirmanden

Varm och glad stämning var det och efteråt var det en liten mottagning hemma hos Lukas mamma med familj.

En av Lukas kusiner väntar ivrigt på att kaffeserveringen ska börja

Drottningen och jag

2009-04-23T16:12:00.004+02:00

Jag var på bio igår kväll, såg Nahid Persson Sarvestanis fantastiska dokumentärfilm, Drottningen och jag, om Irans sista drottning, Farah Diba. Eller, vilket titeln också antyder, det är lika mycket en film om Nahid Persson själv. Och om hennes kluvna förhållande till drottningen.

Filmen börjar med en filmsnutt från bröllopet mellan den unga Farah Diba och shahen av Iran, sedd med barnets ögon. Den lilla Nahid tycker att alltsammans är hämtat som ur en saga. Och senare i filmen berättar Nahid för drottningen hur hon som barn såg tv-reportage om den unga vackra drottningen, som leende sprang runt och lekte med sina barn, alltmedan Nahids egen mamma fick sitta och väva 15 timmar per dag, för att kunna försörja familjen och de åtta barnen, när hennes man var sjuk. Som ung blev Nahid politiskt aktiv och deltar i den revolution som är med om att störta shahen, men den nya regimen, med Khomeini vid makten, är inte stort bättre. Två av Nahids bröder, 15 och 17 år gamla, blir tillfångatagna, och den ena blir avrättad.

Drottningen och jag är också en metafilm, den handlar om filmarens kamp när det gäller att överhuvudtaget kunna fortsätta filma. Och här, i berättarkommentaren, som Farah Dibas sekreterare luskar fram uppgifter om Nahids bakgrund och filmarbetet avbryts i ett halvt år, men fortsätter igen, när drottningen fått se en trailer för filmen - och uppenbarligen gillar det hon ser. Och mellan de två kvinnorna växer en säregen vänskap fram, även om det hela tiden finns en viss misstänksamhet från bägge sidor. Och även om de båda två tvingas fundera på vad alla andra ska tycka om filmen och den bild den ger.

Och det är klart: många frågor förblir oställda, men ändå är det en ganska mångfacetterad bild vi får, både av drottningen och av filmaren Nahid Persson. Det finns några oerhört gripande scener i filmen: förstås de scener som visar hur de båda huvudpersonerna förlorat någon de älskat: den unga prinsessan Leyla som begick självmord och Nahids bror som hängdes. Men också en scen, där Farah Diba håller i en vissnad planta från Iran, och häller ut en påse svart jord i en stor skål. De två kvinnorna har mera gemensamt än de kunnat tro från början, inte minst lever de bägge i exil och drömmer om att en dag kunna resa tillbaka till det land som förorsakat dem så mycken smärta, men som de alltid kommer att fortsätta längta tillbaka till.

Nu på fredag har en kortfilm av Nahid Persson Sarvestani premiär på många Folkets Bio-biografer; Fågelburen heter den, och handlar om en dag i spåmannen Habibs liv, på gatorna i Teheran. Den jag ser fram emot! Den visas ju på en bio nära mig också, förstås!

Earth Mosaic

2009-04-21T18:15:00.002+02:00

I morgon går ett lite speciellt projekt av stapeln. Det handlar om att man tar bilder, där man befinner sig under dagens lopp (alltså den 22 april) och laddar upp dem här:
Earth Mosaic
Sen sätts bilderna ihop till en jättestor mosaikbild av Jorden, bestående av bilder från hela jorden.
Ut och fotografera, alltså!

Premiär

2009-04-19T19:35:00.004+02:00

Mina gamla walkingskor har börjat skava och i det här vädret och den här terrängen är mina vandringskängor onödigt tunga. Hittade en rabattkupong till Stadium, 20 % på valfritt köp och åkte snabba ryck till Allum. Kom hem med dessa skönheter (Reebok Premiere): Goretex har de också, så nu gör det inget om det kommer en liten skur. Provgick dem i en timme, en rask stavpromenad. Betyg: MVG!

Nu har vi anmält oss!

2009-04-19T11:27:00.006+02:00

Nu har jag anmält oss (mig och Lennart) till Vättlefjällsvandringen, 25 km om två veckor. Vi var visserligen i bättre form, bägge två, i fjol, men vi räknar lugnt med att klara detta.

Och kanske, kanske kommer min väninna Pippi från Helsingfors också att delta (hon var faktiskt den som fick mig att inse att det där med pulsklocka är kul, även om man inte springer). Hennes närvaro beror på isläget i Bottniska viken, och vi hoppas därför på en fortsatt istid däruppe :-)

När jag läst rapporter från tidigare Vättlefjällsvandringar slås jag av att det alltid verkar ha varit fint väder. Hoppas det blir det i år också!

UPPDATERAT: Pippi kommer, flygresan är bokad, anmälningsavgiften är erlagd!

Vårtecken

2009-04-17T13:04:00.006+02:00

Jag satt ute i solen och åt min lunch, när jag plötsligt såg något som rörde sig i gräset, strax intill min Foppatoffelbeklädda fot: det var vårens första mördarsnigel! Men det är jag som är mördaren: bilden togs några sekunder innan den intet ont anande marodörens liv ändades medelst ett raskt hugg med maskrosjärnet, strax bakom den slemmiga nacken. Alla bevis är undanröjda.

Ett äckel-päckel-vårtecken!

Utmaning

2009-04-16T23:40:00.003+02:00

Jag höll på att glömma bort att jag skulle grädda bröd. Blev därför sittande vid datorn och klickade runt litegrann, fastnade för dagens inlägg hos Abbes pappa och antog utmaningen:

Besvara dessa frågor enbart med låttitlarna från en och samma artist.
Undvik att upprepa en låttitel (Det är svårare än man tror.)

Jag valde Kent

Är du kvinna eller man?: Verkligen
Beskriv dig själv: Generation X
Vad tycker du om dig själv?: Max 500
Beskriv var du bor för tillfället: Sverige
Om du kunde åka någonstans, vart skulle du åka?: Flen/Paris
Favoritfärdmedel: Elefanter
Din bästa vän är: Beskyddaren
Din favoritfärg är: Som vatten
Hur är vädret?: Halka
Favorittid på dagen: Innan allting tar slut
Om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta?: Vid din sida
Vad är livet för dig?: Saker man ser
Det bästa rådet du kan ge?: Håll ditt huvud högt
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?: Bianca
Favoritmat: Kräm
Dagens tanke: Det kanske kommer en förändring
Hur skulle du vilja dö?: Sömnen
Din själs nuvarande tillstånd: Gummiband
Felen du kan leva med: Dom som försvann
Ditt motto: Våga vara rädd

Påsken och veckan som gick

2009-04-15T19:40:00.016+02:00

Nu är jag helt vikuvill, dvs det är svårt att veta vilken dag det är. I nästan en vecka har vi haft besök, i lite olika konstellationer. När jag skrev senast var Mona med familj på väg, men på vägen gick deras bil sönder och alltsammans var rätt kaotiskt, men de kom fram i alla fall och Mona fick stanna en dag extra och få bilen fixad, medan resten av familjen åkte tidigare hem, med tåg. Men trevligt har vi haft!

Helt underbart väder har det ju varit. Det har idkats trädgårdsarbete (jämmer så snabbt allt går när många händer hjälps åt!), vi har ätit gott, firat födelsedagar (själv har jag firat i dagarna tre), gått långpromenad osv. osv.

12 km runt Tvärsjön. Samtidigt pågick tipspromenad för religiösa singlar! Något vi inte är, men vi roade oss med frågorna längs vägen.

Födelsedagsmiddagen (gästkock: Mats) bestod av grillad marulk med gremolatasås och

bl.a. sockerärtor och stuvad spenat med pinjenötter

Julia bakade en påskig födelsedags-sachertårta

Påskmiddag utomhus

I måndags uppvaktades jag även av Albin
och hans föräldrar

Nu skrattar han med gurgelljud!

Har jobbat lite grann mellan varven, men har också kunnat vara ledig. Igår var det däremot mera hektiskt än vi kunnat ana: Lennart vaknade med feber och en svullen kind, som fick honom att likna en hamster. Det blev vårdcentralen och läkarbesök och tandläkarbesök och penicillin och stackarn har inflammation i tandbenet. Men jag hann komma hem och hjälpa Julia att packa om (efter en dryg vecka har hennes saker förökat sig), åtgärda saknade textstycken i en översättning och köra Julia till Göteborg, därifrån hon tog bussen till Oslo. Tidigt i morgon bitti flyger äldste bonussonen till Kreta, för att söka jobb. Första gången ensam på resa överhuvudtaget, oerfaren på alla sätt och vis. Tycker att han hade kunnat pröva sina vingar på lite närmare håll (på en fiskfabrik i Norge, t.ex), men, men.

Det kommer att kännas ovant i morgon, när Lennart och jag är på tumanhand igen. Och jag jagar nya dead-lines.

Glad påsk!

2009-04-09T13:20:00.003+02:00

Nej, jag kommer inte att ha tid att åka till Blåkulla i kväll. Mitt påskpyntande så här långt består av EN höna i mitt, trots allt, gröna påskgräs. Men just nu är en blå Volvo på väg ner genom Sverige fylld med vänner som ska hälsa på oss under påsken, och det ryktas att de har med sig sådana här: Men jag blir glad även om de kanske glömt dem, för det roligaste är ändå att få besök av goda vänner. Och i förrgår kom Julia, i morgon kommer förmodligen Lukas och på lördag kommer min syster. Många blir vi. Mycket god mat ska vi äta. Och sen blir det ju lite födelsedagsfirande också, på lördagen firar jag och Mona gemensam födelsedag, hon en dag för sent, jag en dag för tidigt.

Ha en riktigt skön helg alla ni som tittar in!

This world of mine

2009-04-04T16:44:00.005+02:00

Jag fortsätter tala om globala problem: idag, den 4 april, är den internationella dagen mot minor. Varje år dör eller skadas över 20 000 människor av minor, en tredjedel av dem är barn.

Läs mera om minor och vad just du kan göra för att bidra till en minfri värld.

Moodyson om mammutar och mammor

2009-04-02T10:53:00.007+02:00

Jag sitter just nu och översätter en text om Finlands utvecklingspolitiska tillstånd och därför passar Moodysons nya film Mammut, som jag såg på vår bio igår, ovanligt bra. Här handlar det minsann också om obalans i det globala utbytet av varor och tjänster:

I centrum står familjen Vidales, som bor i en flashig våning i Soho: Leo (spelad av Gael Garcia Bernal, ni minns honom kanske från filmen Dagbok från en motorcykel, där han spelade en ung Che Guevara) är framgångsrik i IT-branschen, Ellen är läkare och räddar liv på ett stort sjukhus och deras sjuåriga dotter Jackie vill bli astronom. (Och inte bara en, utan flera gånger i filmen får vi se Jackie på besök på planetariet och Jorden sväva ovanför hennes huvud; global utveckling, någon?). Jackie blir omhändertagen av en filippinsk "nanny", som tvingats lämna sina egna söner på andra sidan jordklotet, för att hon själv ska kunna förtjäna ihop pengar och ge sönerna ett bra liv. Leo åker på affärsresa till Thailand och drabbas av sexindustrins lockelser, men också av ett dåligt samvete vad gäller den globala utvecklingen och de ojämnt fördelade resurserna.

Längtan efter närhet och äkthet går som ett röd tråd genom hela filmen. Alla vuxna, inte minst alla mammor i filmen, har ständigt dåligt samvete, och känner att de befinner sig långt borta från sina barn, antingen bildligt eller rent konkret. Också viktiga kontakter sköts per mobiltelefon.

Det är sällan man ser (svenska) filmer som till den grad är moraliserande; pekpinnarna haglar tätt. Och det är kanske inte helt fel.

Vi visade en förfilm igår, som passade sällsynt bra till Moodysons film, även om grundstämningen var en helt annan:

Fäst vid dig, en 9 minuter lång leranimation om en mammas band till sin son. Det var många igenkännande skratt i publiken.

Filmen ingår i Folkets Bios projekt Svensk kortfilm, och i åtta veckor kommer vi att kunna visa nya svenska kortfilmer. Jättekul!

Inget aprilskämt!

2009-04-01T14:03:00.002+02:00

Jag har ju tidigare rapporterat om blommande krokusar.
För några dagar sedan såg jag de första blåsipporna, som blommar i trädgården.
Idag såg jag den första citronfjärilen.

Det hjälps inte: nu är det VÅR!

Albin och Earth Hour

2009-03-28T23:08:00.003+01:00

Hade finbesök idag.

Så stor han blivit, lille Albin.

På bilden klädd i tröjan Julia stickat.

Och så var det Earth Hour i kväll, vi släckte också alla lampor (och tände lite stearinljus innan förstås). Uppskattningsvis en miljard människor släckte sina lampor i en timmes tid, många kommuner struntade däremot i att göra det. Här i vår by lyste gatubelysningen som vanligt och skolan var upplyst - synd bara att personalen inte var lika upplyst!

Postkaka!

2009-03-27T12:33:00.007+01:00

Jag sitter vid mitt skrivbord och jobbar intensivt, inte med Bingoprogrammet, det får vänta just nu, utan med översättningen av en avancerad text, som handlar om Finlands utvecklingspolitik. Ibland får jag rita pilar hit och dit, för att klura ut hur texten hänger ihop. Jag är trött, för jag satt alldeles för länge uppe och jobbade igår kväll. Lennart är på konferens (han brukar faktiskt säga strängt åt mig att sluta jobba, när jag hållit på alltför länge) och två avbrott gjorde jag från arbetet igår kväll: jag skypade med Julia och jag hjälpte grannen att jaga spindlar! Det senare är inte så konstigt som det låter: vår närmaste granne är psykolog och hjälper bland annat fobiker att bli av med sina spindel- eller ormfobier. det var lite för kallt i vårt uteförråd, men en (levande) långbent spindel lyckades vi trots allt hitta.

Men jag sitter som sagt och jobbar intensivt, dricker kaffe för att hålla tröttheten borta och skärpa koncentrationen. Förbannar min goda karaktär, som gjorde att jag lät bli att köpa choklad på flygfältet i förrgår.

Då ser jag att postbilen stannar, jag drar på mig gummistövlarna och går till postlådan - där det ligger ett paket! Till mig!

Jag tror inte det är sant!!! Jag trodde att Anni skojade, när hon skrev att hon skickar en kaka. Men det gjorde hon inte! Skojade, alltså. Och jag hade ingen aning om att något sådant som Postkakan fanns!

På den medföljande informationen står det bl.a.: "Så njut av kakan och tänk på den person som uppskattar dig med denna godbit".

Att jag ska njuta! Och som jag tänker på dig, Anni!

Nu är den stora frågan: ska jag hoppa över lunchen och smälla i mig en massa kaka istället?

Uppdaterat: Jag har smakat en LITEN bit av tårtan (och den var god!) - och druckit en LITEN kopp kaffe till. Samt ätit lunch.

YLE

2009-03-25T17:03:00.009+01:00

Hemma igen, hann inte alls träffa vänner i Helsingfors denna gång (bara familj; och så Mona med familj och de är nästan familj :-)), men mitt huvudsakliga syfte med besöket denna gång var ju kursen på YLE.

Intressant var det, framför allt när vi fick testa textningsprogrammet som används. Och så har jag fått med mig mitt första program, som jag ska översätta från danska och som handlar om - BINGO!

Jag har börjat jobba lite med programmet, men har inte kommit så långt ännu och det är en hel del teknik att lära sig, dvs en del av det märker jag redan nu att fungerar ganska bra, men t.ex. tidskodningen är lite knepig.

Lämnade ett vintrigt Helsingfors och kom hem till våren. I trädgården blommar krokusarna.

Den mycket hungriga larven

2009-03-20T09:41:00.004+01:00

Den här bilden mötte mig när jag startade datorn i morse: Google varierar ju sina bilder ibland, vilket jag tycker är enormt kul och idag firar man vårdagjämningen.

Men den lilla larven som kryper ovanför o:na är säkert bekant för många. Eric Carles Den mycket hungriga larven, har lästs och älskats i många barnfamiljer, så även i vår. Jag kan se att Julia fick den i namnsdagsprsent av sin moster Helena för 16 år sedan. Så många gånger jag suttit med ett barn i famnen och bläddrat fram till det sista uppslaget, där larven blir en vacker fjäril.

Och när jag googlar ser jag att The Very Hungry Caterpiller fyller 40 år i år. Hittade en liten video också, där Eric Carles berättar om boken. Och minsann: den snart 80-årige Eric Carle bloggar också!

Besök i Lygnared

2009-03-19T08:50:00.003+01:00

Jag var på årsmöte i Lygnareds förening igår. Inte för att jag är medlem i föreningen, utan för att jag var kvällens underhållning. Jag var ombedd att prata om Tollereds Biograf, vilket jag ju gärna gjorde.

Jag började med att beskriva mitt första möte med bion, när den var ganska nystartad och jag ännu inte bodde här; jag berättade att jag träffat en man från Tollered och att jag besökte honom och vi gick på bio. Och det visade sig att det inte var vilken bio som helst! Sen berättade jag om verksamheten och föreningen, visade lite tårtdiagram och avslutade med en personlig koppling till bion, (faktiskt inspirerad av Annis kommentar till artikeln om mig i Lerums Tidning): "För kärlekens skull".

En tacksam uppgift var det, folk var så glada och intresserade.
Och en gammal farbror kom fram efteråt och sa att jag talar så TYDLIGT.
Och så har jag en så vacker dialekt.

Dessvärre missade jag filmen Frozen River, som gick på vår bio igår kväll, och som jag hade tänkt se, men jag fick ju smörgåstårta på årsmötet istället!

Idag skiner solen och igår blev jag klar med en översättning; dead-line är fredag nästa vecka.
Här går det undan!

Bofinken är här!

2009-03-17T16:14:00.006+01:00

Jag tittar ut genom fönstret och ser de granna bofinkshannarna sitta i syrenbusken. Deras genomträngande sång hörs genom treglasrutorna och nu är det vår!

Hanarna kommer några veckor före honorna (som stannar kvar i södern ytterligare någon vecka, det låter rätt skönt) och markerar revir. Bofinkens latinska namn, Fringilla coelebs antyder just att den är ungkarl! (Coelebs=ogift; samma ord känner vi igen i det svenska celibat)

Bofinken hör till de fågelarter som har dialekter: redan i boet lär sig ungarna att härma de melodier de hör och dem sjunger de sedan resten av livet.

Försökte lägga till en ljudlänk, men lyckades inte. Gå istället in på SR och lyssna till bofinken!

Tji-tji-tjitji-tju-tjitteria!

Jobb, jobb, jobb

2009-03-16T16:34:00.003+01:00

I en kommentar till ett tidigare inlägg frågar Anni om jag sitter och fikar med grannarna, eftersom jag inte uppdaterat bloggen på en tid. Ack, så fel hon har! Jag jobbar och jobbar. Har inte hållit en ledig dag på evigheter (alltså heller inte lördag-söndag) och så här kommer det att se ut ännu en tid framöver. Förkyld är jag också. Men jag ska inte klaga, det är bra att det finns jobb. De har bara hopat sig lite osannolikt mycket just nu, den ena dead-linen avlöser den andra och några stora översättningsjobb ska vara klara före påsk.

Och mera verkar det bli: jag har nyligen fått veta att jag fått ett jätteroligt jobb, som översättare på FST, Finlands Svenska Television. De annonserade efter nya översättare i höstas och fick in massvis med ansökningar och efter diverse gallringar har de till sist valt ut fem personer - och jag är en av dem! Ska till Helsingfors på introduktionskurs nästa vecka. Väntar just nu på mera information och vet t.ex. inte alls hur mycket uppdrag det kommer att innebära för min del. Jag gjorde provöversättningar från danska till svenska och norska till svenska och översatte också två texter från engelska respektive finska (till svenska).

Men kul tycker jag det ska bli och kreativt på ett lite annorlunda sätt. Lustigt nog skriver Lotten om just undertexter idag (eller nej, det var faktiskt igår).

Grannar

2009-03-06T10:01:00.004+01:00

I dagens GP finns det en artikel om en något annorlunda grannfejd: I början var allt frid och fröjd, men när den nyinflyttade kvinnan blev mera avståndstagande mot sin 57-årige manlige granne hämnades han gruvligt: han slängde skräp och la ut mördarsniglar i hennes trädgård! Man kan läsa mellan raderna att han eventuellt varit ute i något annat ärende, eftersom det står att "kvinnans beteende mot honom förändrades när hon fick reda på att han var gift". Nu har han (och hans fru) flyttat och vi får hoppas att mördarsniglarna också försvunnit.

Googlar man på "grannfejd" får man över 26 000 träffar och en del av dem har säkert anknytning till ett tv-program med samma titel, som jag dessbättre inte sett ett enda avsnitt av.

Tidningen Vi i villa publicerade för en tid sedan en undersökning om vad vi ville göra med våra grannar. 44 % var villiga att vakta grannens katt eller hund eller vattna blommorna när grannen var bortrest, 1/3 tyckte det var ok att dela t.ex. dyrare trädgårdsredskap, 1/5 kunde tänka sig att hjälpa till att passa grannens barn, färre en 1/10 kunde tänka sig att åka på semester med grannarna, att dela bil eller köpa leksaker som studsmatta fanns inte på kartan.
23% av alla tillfrågade sa att de inte vill göra någonting alls med sina grannar!

Den här undersökningen talade man också om i Eftersnack, ett av mina favoritradioprogram på den finlandssvenska kanalen Radio Vega (finns som poddradio, det är bara att ladda ner och lyssna, eller lyssna som strömmande radio) och den gången var meningarna också delade i studion.

Vi och våra grannar brukar vattna blommor och ta in post och passa varandras katter när någon är bortrest, ibland hjälpa till att passa barn. Vi och vår närmaste granne köpte en vedkap ihop, för några veckor sedan var vi på söndagsutflykt tillsammans. Vi lånar verktyg av varandra (och kommer ihåg att lämna tillbaka dem), när sockret plötsligt är slut när jag bakar kanelbullar är det bara att knalla över till grannen och låna. I kväll ska vi äta middag tillsammans.

Jag googlar på "goda grannar" och får 44 000 träffar.

A Room of One´s Own

2009-03-05T12:01:00.004+01:00

Virginia Woolf skrev essän A Room of One´s Own år 1929 om kvinnliga författares grundvillkor, och många kvinnor har hakat på sedan dess. Många kvinnor är det som (skrivit om hur de) suttit vid köksbordet och skrivit, när barnen lagt sig och många kvinnor är det som aldrig fått och haft det utrymme de behövt.

Och likheterna är inte många mellan mig och Virginia Woolf, men jag kom ändå att tänka på henne när jag igår ställde i ordning ett nytt arbetsrum. Mitt nya arbetsrum.

Vi bor i ett stort hus och det har länge känts lite avigt att jag suttit och trängt ihop mig i vårt sovrum, när det finns så många rum i huset. Nu har äldste bonussonen mer eller mindre flyttat härifrån och hans rum har blivit mitt arbetsrum (och kombinerat gästrum; bakom bokhyllan står en ganska bred säng). Satsade på ett skrivbord modell enkelt (hela skrivbordet kostade lika mycket som ett ben till ett annat skrivbord vi tittade på), det jag behöver är plats, så jag kan breda ut böcker och papper och så lampa och dator och pappersställning. Köpte däremot en rejälare skrivbordsstol, som känns jättebra; Markus heter han. En hurts, som står i sovrummet, ska jag också flytta hit, men det kan vänta lite.

Så småningom vill jag måla om väggarna här, de är kallt blå, men det som hastar mera är byte av gardiner, de här mörkblå/lila gardinerna behöver jag byta ut snart, de är dystra och förfärliga och jag blir inte glad precis när jag höjer blicken från mitt arbete och möts av åsynen av dem. Elias var inte ens tonåring när han valde färgerna på väggar och gardiner, och det var kanske hans uppfattning av något mera maskulint, vad vet jag. Men jag behöver lite andra färger, även om jag gillar blått. På golvet ligger också min gamla matta, som jag köpte redan under studietiden på åttiotalet och som jag skurade ren igår morse, på golvet i tvättkällaren, i mitt anletes svett.

Men som gardiner blir det kanske detta tyg:

Det är IKEA:s Fredrika. Och då tänker jag på Fredrika Runeberg, nationalskaldens fru och självuppoffrande och frivilligt ödmjuk.

Bäst att sluta tänka hit och dit. Fortsätta arbeta istället. För hur var det nu Virginia Woolf sa: En kvinna behöver pengar och ett eget rum. För lite kreativ kan jag behöva vara i mitt arbete, även om det inte är romaner jag sitter här och skriver.

Signe 5 år

2009-03-04T16:07:00.001+01:00

Och idag fyller den här lilla prinsessan 5 år! GRATTIS SIGNE!!!

Helena 50 år

2009-03-04T12:42:00.007+01:00

Jag ska ingenting säga om att tiden går så snabbt att jag inte alls hinner med. Ska istället visa några bilder från min storasysters födelsedagsfest förra veckan:

Det gröna som svischar ut ur bilden till vänster är jag, och så där ser jag ut på många av bilderna från kvällen: ett ljusgrönt spöke, som rör sig snabbt och inte hinner fångas på bild. :-)

Helena firade i samma lokal där jag höll mitt 40-årskalas, och där vi var på en massa födelsedagsfester i vår barndom. Då var det ofta dans (och där utanför lärde pappa mig att dansa när jag var kanske 4-5 år gammal) och på natten serverades det smörgåsar. Jag minns att jag tyckte det var roligt att hjälpa till i köket. Nu fanns det en stor diskmaskin och betydligt bätte utrymmen i köket än det gjorde när jag höll fest där.

Vi hade lagat mat i långa banor:

Födelsedagsbarnet hann också äta (även om hon senare på natten sa att hon knappt hunnit få något i sig):

En rolig idé, (som Julia förverkligade) var bilder ur födelsedagsbarnets liv, och de flesta av gästerna som var med på festen återfann sig själva på någon av de 50 bilderna. Med hjälp av planscherna presenterade Helena gästerna; alla kände ju inte varandra, det var en salig blandning av släktingar, studiekamrater, arbetskamrater och andra vänner:

En annan rolig grej var att Helena (som är bibliotekarie) skickade runt ett anteckningsblock, där gästerna ombads ge boktips (eller filmtips, om man till äventyrs inte läser böcker) och så småningom ska vi alla som var med få hela listan.

Och festen var inte ens över när min andra syster började planera sitt 50-årskalas, som är nästa år. Men det dröjer länge innan jag fyller jämna år själv. Eller?

Intervju, del 2

2009-02-26T14:41:00.003+01:00

Jag ska skriva om min systers födelsedag, men det blir kanske i morgon. I kväll har vi årsmöte på biografen och jag har suttit med en del diagram och annat. Plus att jag har massvis med jobb...
Den här intervjun gjordes i början av januari. Då var tanken att den skulle komma i tidningen ca två veckor senare, men det blev istället först idag. Annars spelar det ju ingen roll, men det känns lite fånigt, kanske de andra på bion vill ha en annan ordförande? Då får jag väl skriva en insändare i tidningen...

Parenteser

2009-02-19T07:19:00.009+01:00

Befinner mig i Helsingfors sedan några dagar (kom i tisdags), min äldsta syster fyller 50 år på måndag och har bestämt sig för att fira.

Har träffat några vänner, sett Revolutionary Road (och den var bra, återkommer kanske senare till den), druckit några öl på Molly Malone, ätit lyxfrukost på Café Engel, ätit sushi och spelat Guitar Hero med Jonatan, bjudit min andra syster på lite mat och prat. Och sen har jag jobbat!

Sent igår kväll ringde Julia på Skype, de har varit i Røros och åkt skidor (Røros ska visst vara Norges kallaste plats och det var också där vinterscenerna i Pippifilmerna spelades in). Idag ska Julia flyga till Helsingfors och det var det hon ringde om. Hon råkade (lyckligtvis) kolla sina biljetter och upptäckte att biljetten Trondheim-Oslo var bokad till fredagen, istället för torsdagen. Nu får hon ta tåget till Oslo idag istället (förlåt Julia, jag är en klantskalle!) för att hinna till kvällsflyget från Oslo till Helsingfors. Hon pratade om att eventuellt gå på Filmmuséet i Oslo, hoppas hon gör det och får ut något av sitt (ofrivilliga) Oslobesök.

I kväll åker jag alltså ut till landet, till mitt barndomshem. Det ligger i det område som drabbades av den s.k. Porkalaparentesen (eller "parentesen" som de flesta sa när jag var barn), det var ett stort område väster om Helsingfors som Sovjetunionen "arrenderade" som marin- och militärbas under åren 1944-1956 (ursprungligen skulle parentesen vara i 50 år). Min pappa och hans familj hörde till dem som hade tio dagar på sig att evakuera. När "Porkala kom tillbaka" var mycket förstört och när jag lekte som barn snubblade man ofta över rostig rysk taggtråd. Och ryska bokstäver målade på ladugårdsväggar.

Jag skrev om skolvägar och ålderdomligheter häromdagen, och nu ska jag också resa tillbaka till tiden - till en tillvaro utan internet!

Buddha föll av skam

2009-02-16T15:55:00.005+01:00

Jag såg Hana Makhmalbafs långfilmsdebut Buddha föll av skam igår kväll. (Det var dessutom premiär för vår digitala utrustning på bion). Hana Makhmalbaf är en ovanlig filmare: hon gjorde sin första film redan som åttaåring (och den filmen är fortfarande förbjuden i Iran), filmen handlar om sexåriga flickor som går klädda i kortärmade tröjor. Man blir ju inte filmare hur som helst i den åldern, men så har Hana ovanligt mycket att brås på: hennes syster gör också film och de är båda döttrar till Mohsen Makhmalbaf, den store iranske regissören. Han har gjort en av de vackraste filmer jag sett i hela mitt liv: Gabbeh heter den och jag såg den på någon filmfestival i Helsingfors i slutet av 1990-talet.

Filmen utspelar sig i Bamyian i Afghanistan, där de flera tusen år gamla buddhastatyerna stod:

Buddhastatyerna stod på UNESCO:s lista över världskulturarv och när de och andra utländska organisationer ville lägga resurser på att renovera statyerna, förklarade talibanerna att de var uttryck för avgudadyrkan och skulle förstöras. I mars 2001, efter flera veckors sprängningar och beskjutningar, var statyerna förstörda. Kvar blev bara nischerna, där statyerna stått.

Men där vid foten av statyerna bor tusentals familjer i grottor. Och dit begav sig Hana Makhmalbaf för att filma. Hon träffade hundratals barn, många avdem hade aldrig sett en tv ens och där hittade hon också sina skådespelare.

Buddha föll av skam handlar om Bakhtay, som är 6 år gammal och som gärna vill följa med grannpojken Abbas till skolan och som trotsar många faror på sin väg. Hon blir tillfångatagen av ett gäng pojkar som leker "talibaner och amerikaner" och det är svårt att veta var gränsen mellan lek och verklighet går. "Dö, Bakhtay, dö, så blir du fri sen", ropar Abbas sist i filmen och det är klart att den repliken är dubbeltydig i den värld av hat och kvinnoförakt som lilla Bakhtay lever i. "Du är mindre än Buddhas nagel", säger en av pojkarna till henne, när de står framför det som är kvar av de stora statyerna.

Filmen har fått en del kritik för att den är övertydlig (flickans skrivhäfte blir mer och mer slitet och rivs sönder av dem hon möter) och några av de medverkande säger sina repliker valhänt. Men den har också humor och inte minst den lilla flickan som spelar Bakhtay är helt fantastisk. Hennes envishet och beslutsamhet känns så äkta. Och hennes snor ser inte konstgjort ut. "Jag ville inte leka krig", gråter hon, och alla de som delar hennes öde vill säkert heller inte vara med på de spelregler som satts upp för deras liv.

Dags att...stiga upp?

2009-02-13T13:02:00.004+01:00

Jag vaknade i natt strax efter halvett av att Lennart lade sig i sängen och utbrast:

"Du vet inte vad som hände nyss!"

Och jag (fortfarande inte helt vaken): "Vaddå?"

Sen berättade han att han redan duschat, kokat kaffe, brett mackor, gått ut för att hämta tidningen -upptäckt att det inte låg någon tidning i lådan! - gripit telefonen för att ringa GP och klaga, mötts av deras telefonsvarare som upplyste om öppettider.

Och det var då han insåg att klockan var fem minuter över halv ett.

Inte fem över sju.

(Men hans väckarklocka är digital och hans armbandsur är digitalt, köksklockan däremot analog).

Det som förmodligen väckt honom var vår webbradio i köket som av någon märklig anledning piper till vid midnatt. Och då trodde stackaren att det var hans väckarklocka!

"Häll kaffet på termosen", sa jag, och somnade om.

Grattis Charles Darwin!

2009-02-12T11:24:00.010+01:00

Det har knappast undgått någon att vi idag firar att det förflutit 200 år sedan Charles Darwin föddes. Läste någonstans att 27% av alla svenskar inte tror på evolutionen!

Darwins första träddiagram över evolutionen

Bilden nedan är tagen 1855, när Darwin var 46 år gammal (dvs lika gammal som jag är idag). Det berömda skägget började han odla först 1862:

När den bilden togs hade Charles fortfarande sin Om arternas uppkomst liggande i en skrubb, under barnens leksaker. Men sommaren 1858 fick han höra att den unge naturforskaren Alfred Russel Wallace, oberoende av honom själv, kommit fram till precis samma slutsats efter sina resor till Sydamerika och den malajiska övärlden. Och faktiskt publicerade Darwin och Wallace sedan tillsammans en vetenskaplig artikel om arternas variation.

När On The Origin of Species äntligen gavs ut hösten 1859 sålde den första upplagan (på 1250 exemplar) slut redan samma dag! I svensk översättning kom boken första gången 1871.

Sedan är det ju klart att Darwin finns online också: här finns hans samlade verk (och det är också där jag funnit alla bilder). Där finns också hans självbiografi och därifrån härstammar historien om skalbaggarna som jag läste om i GP för några dagar sedan: Darwin började studera medicin, vid 16 års ålder, men han tyckte det var för obehagligt och sedan följde en kort period av teologiska studier. Men han tillbringade hellre sin tid på ängarna och samlade skalbaggar. En dag såg han två ovanliga skalbaggar och fångade en i varje hand och sedan såg han en tredje som var en ny sort, som han absolut måste fånga. Då stoppade han den han höll i sin högra hand i munnen. Plötsligt utsöndrade den en intensivt bitter vätska som brände hans tunga så att han var tvungen att spotta ut skalbaggen som försvann. Liksom den tredje.

Dags att...klippa sig

2009-02-11T14:10:00.006+01:00

Det var dags för saxen och ett besök hos min Franske Frisör i Alingsås. Nya färger, hurra! Och jag fick en hårinpackning med menthol och massage av hårbottnen också. Och en varm handduk runt huvudet en stund, nån lite mjuk jazz i bakgrunden, mini-spa med andra ord, en alldeles vanlig onsdag!

Jag orkade inte leta rätt på stativet när jag kom hem, utan tog en bild i badrumsspegeln:

När jag har varit och klippt mig brukar jag ibland slinka in på sushibaren i samma kvarter. Bilden tagen med min mobil och färgerna är lite sunkiga (svag belysning), men ååå så gott med sushi:

Nu dags att jobba vidare...

Dags att så ... morötter?

2009-02-09T09:20:00.006+01:00

I Gomorron Sverige några minuter i åtta i morse planterades sticklingar och så presenterades några trevliga blomfrön: (från höger till vänster) det var Zinnia, Porkkana (uttalades [por´ka:na]), Rudbeckia. Rosenskära och Lejonöra.

Men hoppsan, det gick visst lite snabbt där. Andra från höger är ju morötter (på finska porkkana)

Det lustiga är att trädgårdsmästaren Ylva inte heller reagerade.
"Aaa", sa hon bara, "fem bra förslag"

Afrikanen

2009-02-08T20:20:00.004+01:00

Häromnatten läste jag äntligen Le Clézios Afrikanen. Sällan har en nobelpristagare varit så lättläst! Liten och tunn är romanen (eller vad ska man kalla boken? en essä?) och bilderna han skapar flimrar snabbt förbi och somliga etsar sig in i mitt minne: hur han och de andra barnen slår med käppar på termitstackarna, hur de dagliga åskvädren drar in över dem, hur pappan förgäves försöker krossa kackerlackorna, som kom krypande i mängder.

Men en annorlunda beskrivning av ett annorlunda Afrika är det. Le Clézio skriver hur svårt han har att känna igen sig i beskrivningarna av det kolonialiserade Afrika, hans familj levde i en värld där det inte fanns andra vita och där det var annat än hudfärg som bestämde ens värde. Han beskriver mötet med ett Afrika som innebär en kroppslighet och en frihet som står i stark kontrast till krigsåren i Nice, där hans familj levde instängd och undangömd.

I slutet av boken skriver Le Clézio om Biafrakriget och jag kommer osökt att tänka på en annan nobelpristagare i litteratur: Wole Soyinka, som fick priset 1986. Minns när jag läste Soyinka då på 80-talet och hur kriget i Biafra genom hans skildringar blev något mera än de svältande barn som trängde genom tv-rutorna i min barndom på sextiotalet. De uppsvällda magarna och flugorna som surrade i barnens ansikten.

Le Clézio skriver så här:

Längs vägarna, vid flodstränderna, vid infarten till byarna ligger tusentals barn döende av svält och vätskeförlust. Det är en begravningsplats stor som ett land. Lite varstans på grässlätter liknande dem där jag förde krig mot termiterna irrar föräldralösa barn omkring förvandlade till skelett.
/---/
Jag såg de ohyggliga bilderna i alla tidningar och tidskrifter. För första gången visades det land där jag hade upplevt den viktigaste delen av min barndom, men bara för att det var döende.

Skolväg

2009-02-06T08:52:00.003+01:00

Jag läste för några dagar sedan i en annan blogg om vikten av att ha en skolväg. Roade mig därför med att plocka fram en karta i Google Maps (med synlig skala) och rita ut min första skolväg, cirka 3 km lång var den och för det mesta fick vi åka buss till skolan och hem igen. Men på lördagarna gick vi hem, eftersom vi slutade tidigare då och inte orkade vänta på bussen.

Vägen är uträtad på sina ställen nu, jämfört med hur det såg ut i slutet av 60-talet när jag gick där i folkskolan. Folkskola hette det på den tiden, och skolan jag gick i var en skola med två lärare och två klassrum: småskolan (1-2) och storskolan (3-6). Efter fyra år i folkskolan kunde man ansöka till läroverket (vilket alla inte gjorde). De som inte gjorde det gick först femman och sexan i folkskolan och fortsatte sedan till medborgarskolan. Idag är Medborgarskolan ett studieförbund i Sverige och jag har inte tänkt på medborgarskolan på flera decennier! Tant Mary lagade skolmaten (hon stekte jättegoda plättar, men makaronivällingen var det värsta jag visste) och före maten bad alla bordsbön. Skoldagen började med morgonsamling och psalmsång och om någon inte var tyst under morgonsamlingen bestraffades hela klassen med en timmes extra psalmsång. Läraren trampade och spelade på harmoniet och vi sjöng. Ett märkligt straff var det, men jag kan många psalmer!

Masja (som jag känner från min tid som forskare i barnlitteratur) skriver i sin blogg om snökaoset i England och hur fånigt det känns att hela landet närmast paralyseras för att det faller några tum snö.

Jag tror aldrig det var så att vi inte kom iväg til skolan pga snöoväder. Jag har ett minne av att pappa körde oss i traktorn nån gång, när det inte gick att komma fram. Om det var kallare än -35 grader fick man däremot stanna hemma.

Jag sänder frågan vidare: hur såg din skolväg ut?

Nio veckor

2009-02-01T11:20:00.003+01:00

Dags för lite familjeliv, det har varit mycket film på sistone (vilket förstås har varit jättekul). Men kul var det också att träffa denne lille grabb igår: Idag är det nio veckor sedan han föddes, lille Albin. Svårt var det att fånga hans snabba leenden, men de finns där!

Ute ler februarisolen också. Dags för en promenad!

Dansk Sommer

2009-01-28T22:02:00.004+01:00

Så ja, nu har jag sett det första avsnittet av den danska tv-serien Sommer, som visades i kväll.

Så här långt ser den ut som en blandning av Skärgårdsdoktorn och Livet i Fagervik. Men danskarna kan ju det där med tv-serier. Han som spelade Christian Sommer, den tyranniske fadern, är ett bekant ansikte:

Jesper Langberg spelade ju Kristen Skjern i den danska långköraren Matador.

Jag undrar jag om inte den mystiska kvinnan som dök upp på Christian Sommers 65-årskalas är ett utomäktenskapligt barn? Vi får vänta och se.

Göteborgs filmfestival

2009-01-27T21:18:00.005+01:00

Idag har jag varit på filmfestivalen hela dagen. Började morgonen med att se den danska filmen Flammen og Citronen (på engelska hette den Flame & Citron, Hmpff): Filmen är baserad på verkliga händelser. Det är 1944 och Danmark är ockuperat av tyskarna. Holger Danske heter en av de stora motståndsrörelserna i Köpenhamn och där var Flammen (Thure Lindhardt) och Citronen (Mads Mikkelsen) i allra högsta grad aktiva.

Det är en av de dyraste danska filmerna någonsin och också en film som fick många danskar att gå på bio: på tio dagar sågs den av en kvart miljon danskar! Många såg den kanske för att de visste att det var en dyr film. Och för att Mads Mikkelsen har en av huvudrollerna. Men många såg den säkert också för att den handlar om kriget och en tid som de äldre generationerna minns alltför väl, men som många unga vet allt för lite om.

På Draken var det utsålt (tur att jag köpt biljett i förväg) - och detta trots att det var en vanlig förmiddag och över 700 personer fick plats i salongen. Ett MINUS till alla idioter som lägger sina kappor på sätena och skapar "luckor" i salongen, även om det sägs redan från början att det är utsålt!

Men filmen. Det bör sägas genast: den är våldsam. Det är nackskott och rakt-i-pannan-skott. Och vi vet ju redan från början att det aldrig kan sluta väl. Och det gör det heller inte. Men det är också en gripande film om mod och cynism, om att kriget gör att man aldrig kan lita på någon och att det alltid finns de som utnyttjar folk för sina egna syften.

Helt sanslöst är det om filmen inte kommer att visas på (vanlig) bio i Sverige! Men den finns redan nu på DVD. Klart sevärd.

Efter den såg jag 6 kortfilmer, några helt intressanta, några alldeles förfärligt usla. Men kortfilmer är alltid intressanta ändå, tycker jag. Tyvärr var ingen av regissörena på plats, det är alltid spännande att höra dem säga några ord om sina filmer.

På eftermiddagen väntade sedan filmatiseringen av Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna. När boken kom (2003) fick den Augustpris för bästa barn- och ungdomsbok. Jag minns att jag läste boken från början till slut utan paus, och grät så jag var alldeles rödmosig.Det är svårt att göra film på en så stark bok och visst är det mycket jag saknar från boken (t.ex. förklaringen till titeln blir ganska klumpig i filmen), men Lisa Siwe har verkligen lyckats göra en fin film. Huvudrollen som Jenna, i filmen 14 år, spelas av Josephine Mattsson och hon är precis så söt och sårbar som jag tänkt mig henne. Ullis, den tuffa tjejen, som Jenna så småningom blir vän med spelas av Mika Bernsdotter Ahlén och de här två tjejerna bär verkligen upp filmen:

Sakke, föremål för Jennas ömma känslor, spelas av Samuel Haus, han som spelade Tsatsiki i filmerna.

Visst är filmen sorglig, det snyftas rejält i salongen (fullsatt även den), men den innehåller också humor och den slutar ljust. Och den handlar inte bara om en tonårstjej som förlorar sin mamma i cancer, utan också om livet.

Johanna Thydell förlorade själv sin mamma i cancer när hon var 13 år gammal, och incitamentet till boken var en dikt hon skrev (och den finns delvis med i filmen):

Om du dör mamma, då tar jag självmord.
Det gör jag.
Då tar jag självmord.
Nej, förresten. Det heter inte ta självmord.
Det heter begå självmord
och det heter ta livet av sig.
Alltså.
Om du dör mamma, då tar jag livet av mig.

***
När jag höll en kurs i barnlitteratur för några år sedan hade jag I taket lyser stjärnorna på litteraturlistan. Det visade sig att en av kursdeltagarna hade upplevelser som låg skrämmande nära Jennas: hon hade också förlorat sin mamma i cancer när hon var i de lägre tonåren. Jag minns att hon sa att hon önskar att hon hade kunnat läsa den boken då. Att den hade gett henne styrka och vilja att leva genom de svåra åren.

Han som älskade träd

2009-01-26T23:13:00.004+01:00

Såg en intressant svensk dokumentärfilm igår kväll på bion: Trädälskaren heter den och handlar om tre unga killar (Jonas Selberg Augustsén som den drivande kraften) som en sommar har som projekt att bygga en 10 m2 stor koja högt uppe i ett träd.

Det handlar förstås om vår längtan tillbaka till naturen, men också om att finna någon djupare mening med livet. Delvis är filmen en metafilm (de diskuterar hur de ska göra filmen, hur de ska filma och klippa och ofta ser man ljudmannen i bild osv), men intressant är den också när andra kända personer intervjuas: kulturjournalisten Göran Greider, psykologen Owe Wikström, biologen Stefan Edman, medieforskaren Anja Hirdman, biskop emeritus Martin Lönnebo m.fl. Göran Greider pratar om urbaniseringen förstås och jag känner igen en del av tankarna från hans utmärkta bok Fucking Sverige, som jag läste i somras när vi var i Dalarna.

Sen är det svensk sommar med regn och myggor och snarkande kompisar i husvagnen. Sommar i P1 på radion. Pitepalt hos mormor och fyllefest hos några man inte riktigt känner - och huvudpersonen Jonas är gruvligt trött på att vara tvungen att förklara vad det riktigt är de håller på med.

Och så rör de sig inte minst i trakter som fött och fostrat Eyvind Johnson. Oerhört gripande är den sekvens där de åker iväg i Jonas gamla skruttiga bil för att leta rätt på Eyvind Johnsons hus - och hittar ett litet ruckel i kraftigt förfall, strax intill järnvägsspåret. Så förfallet är huset att naturen håller på att återta det, träd växer mitt i bråtet.

Halva Sveriges befolkning tränger ihop sig på 1/100 av landets yta. Och runtomkring oss finns en massa underbar natur!

I morgon ska jag ta mig in till stadens brus (igen). Det är filmfestival i Göteborg. Rapport följer!

Min första utmärkelse

2009-01-23T09:36:00.004+01:00

Igår fick jag min första utmärkelse av Anni, som skrev så här om mig och min blogg (och det är nu jag ska rodna klädsamt): "för hennes underbara blandning av folkbildning, filmrecensioner och familjeliv. Och så gillar hon ju blått..."

Och då är det min tur att skicka rullen vidare. En blogg som jag läst länge, länge och som jag vill PRISA är Bodil Malmstens Finistère. Den är verkligen som en dagbok, där hon blandar stort och smått, mycket kultur blir det (förstås?), men också politik och små vardagligheter. Ibland är hon glad, ibland upprörd och ofta riktigt förbannad! Numera går det inte att kommentera hennes bloggar, hon fick för många tråkiga kommentarer, som förtog skrivarglädjen. Går man in på Arkiv i högermarginalen hittar man gamla inlägg. Läs och njut!

Aglio e olio hör också till mina gamla favoriter. Den bloggen älskar jag inte minst för de underbara bilderna och för de ljuvliga recepten. Och så får den mig att längta till Italien!

Den tredje och sista utmärkelsen går till Abbes pappa. Han skriver mest om familjelivet och vardagen med Abbe och hans storebror. Abbe har en kromosomavvikelse och ett medfött hjärtfel, men är annars som små pojkar är mest. När jag började läsa bloggen var det främst pga beskrivningarna av hjärtfelet, operationerna och alla sjukhusvistelser; mitt lilla bonusbarnbarn Signe har ju också ett medfött hjärtfel och har valsat runt i den karusellen, men idag läser jag Abbes pappa för att han skriver så underbart roligt och ömsint och klokt. Och sen tar han vansinnigt snygga bilder, som vi alltför sällan får se i bloggen.

Filmkväll på Hagabion

2009-01-22T13:35:00.007+01:00

Igår kväll var jag på 25-årsjubileum och nyinvigning av sal 1 på Hagabion i Göteborg (även om det blev lite oklart hur många år Hagabion egentligen är). Först var det lite bubbel och mingel och sedan blev det diverse tal, inte minst av Stefan Jarl, som ju var en av dem som grundade Folkets Bio. Han berättade bl.a. om hur Folkets Bio blev till, och det har han ju gjort förut, men han är allt en fascinerande person.Det var också han som fick äran att klippa av filmremsan:

Bildkvaliteten är inte den bästa, bilden är tagen med mobilens kamera i usel belysning...

Sedan blev det förhandsvisning av Andreas Dresens film Wolke 9 (på svenska: Sjunde himlen). Filmen berättar om Inge, som är gift med Werner, men som blir passionerat förälskad i Karl. Och den historien har man ju minsann både sett och hört förut! Men inte på det sätt som Andreas Dresen gör det. Inge är nämligen 60+, hennes man kanske 10 år äldre och föremålet för hennes åtrå har redan fyllt 76:Filmen innehåller många (vågade?) sexscener och det är något befriande över de åldrande kropparna, den slappa huden och leverfläckarna. Och det är väl det filmmakaren vill säga med sin (bl.a. i Cannes prisbelönta) film, kärleken ser inte till åldern. Det intressanta var också att filmen inte tar någons parti. Själva historien var annars konventionell och dessvärre något förutsägbar. Och regnet som faller och tågen som går är också något slitna symboler.

Men annars en klart sevärd och annorlunda film. Tack för igår, Hagabion!

"Vi har varit ute i tre dar nu och är ganska slitna..."

2009-01-21T12:16:00.003+01:00

Jag har nämnt Nordpolen tidigare, men inte skrivit ett ord om hans musik.
Det kommer jag inte att göra nu heller, däremot har jag några funderingar kring detta med artister och media, med anledning av följande intervju i TV4:s Morgonsoffa:

I studion har vi en ung kille, Pelle Hellström (Nordpolen), som inte svarar (vill svara?) på reporterns frågor om sin musik. Och inte svarar han på så mycket annat heller. Efteråt (när intervjun blivit en youtube-snackis, med artiklar bl.a. i DN - och den artikeln finns inte på nätet) säger han att han "inte riktigt känner för att sätta ord på hur han gör sin musik", men jag tycker inte han ser så där kylig och ointresserad ut. Mest verkar han bara vara osäker och inte speciellt bra på att formulera sig.

Riktigt gulligt blir det när han försöker leva upp till myten om artister som inte tar hand om sig själva och bland annat slarvar med maten(!): "Vi har varit ute i tre dar nu och är ganska slitna". Så kanske han bara är sliten (även om han ser så välkammad ut) och inte riktigt fattar vad han gör där i Morgonsoffan.

Snygg tröja han har förresten!

Maria Larssons eviga ögonblick

2009-01-16T13:48:00.007+01:00

Nu har jag också sett den: Jan Troells rosade och prisbelönta film Maria Larssons eviga ögonblick. Filmen är jättepopulär på vår bio, aldrig tidigare har biljetterna sålts slut så snabbt. Många har fått vända i dörren och vi beslöt därför ordna en extra föreställning nu på tisdag. Och visst var filmen bra! Och lyckligtvis var de våldsamma inslagen färre och mindre brutala än jag hade befarat.

Maria Larsson liknar många andra huvudpersoner vi sett på film: en arbetarkvinna som lever ett hårt och fattigt liv, men visar på en obegriplig styrka. Vi känner också igen henne i andra av Troells filmer: hon är en människa med en stor dröm, som hon inte riktigt har möjligheter att leva fullt ut. Vi har sett henne i Kristina i Utvandrarna, i Elsa Andersson, Sveriges första kvinnliga aviator, i Så vit som en snö. Och när jag ser Maria Larssons eviga ögonblick tänker jag också på Bo Widerbergs Kvarteret Korpen och Ådalen 31, Troell skildrar också fattigkvarteren i Malmö och en stor strejk, med allt som en sådan arbetskonflikt leder till. Men ändå är Maria Larssons eviga ögonblick annorlunda. Det ligger en speciell magi och poesi över filmen.

Man talar ofta om ordens makt och musikens makt, men Troell visar istället på bildens makt över en människa. När Maria Larsson inser fotografiets magi och får lära sig själva tekniken av den godmodige fotografen Sebastian Pedersen, förändras hennes liv och hela hennes sätt att se på sin omgivning och just denna förundran tycker jag Maria Heiskanen lyckats gestalta så väl.

Maria Heiskanen som spelar Maria Larsson kan däremot inget om fotografering och äger inte ens en kamera!

Mikael Persbrandt kan jag annars bli irriterad på, men han blir inte så svart-vit i Troells film, han är inte bara en försupen kvinnokarl som slår både sina barn och sin fru, utan får också visa mänskligare sidor. Han liknar nästan Allan Edwall i vissa scener, när han valsar runt med sin Maria, som han gör t.ex. på filmplanschen:

Troells film bygger ju på en roman, som hans fru Agneta Ulfsäter-Troell skrivit, Att människan levde. Boken blev till efter samtal med hennes pappas kusin Maja Larsson, dotter till Maria. Agneta hade egentligen intervjuat Maja för att få veta mera om sin pappas uppväxt, men så råkade Maja nämna att hennes mamma vunnit en kamera på ett lotteri år 1900. I byrålådan låg fotografierna och sedan var det Maja som började ge liv åt sin mamma Marias eviga ögonblick! Också därför tycker jag att det fungerar så fint att låta Maja bli berättaren i filmen.

Genom hela Jan Troells film ligger en sepiabrun ton och flera gånger visas scener som närmast liknar stillbilder, och jag kan inte låta bli att tänka att det kanske är just autentiska bilder han gestaltar. Agneta Ulfsäter-Troell berättar i en intervju att hennes man i många år sagt att hon inte får ge historien om Maria Larsson till någon annan. Och man får väl säga att historien kommit i goda händer!

Tjugondag Knut

2009-01-13T10:14:00.005+01:00

Sådärja, nu är glittret nerplockat, julgranspyntet nerpackat och ljusslingan hopslingrad i en påse. Granen står nu naken i sin fot, men snart ska jag gå åt den med sekatören; grenarna ska få skydda diverse perenner och resten hamnar på påskbrasan i forsen. Men lite tar det emot att slänga ut en gran som inte barrar... Ska städa kylskåpet också, såg att det fortfarande låg en sillburk kvar från julen.

Förr (och då talar vi 1700-talet och ännu tidigare) stod Knuts namn i almanackorna redan den 7 januari. Efter trettondagen var julhelgen över och dagen därpå körde Knut ut julen, men sedan flyttades Knuts namnsdag till den 13 januari och julhelgen förlängdes med en vecka - i Sverige, i Finland och i delar av Norge. (Julia fick ju uppleva en del av Norge utan Trettondag, ingen röd dag och följdaktligen vanlig skoldag).

Den Knut som fått ge namn åt dagen var Knut Lavard, far till den danske kungen Valdemar den store. När Knuts far Erik Ejegod dog, aspirerade Knuts kusin Magnus också på tronen. Han ville röja den inte lika maktlystne Knut ur vägen och bjöd denne till julgille i Roskilde 1130, och lovade fred. Den godtrogne Knut trodde på kusin Magnus och kom, men sen lockades han ut i skogen och blev mördad den 7 januari 1131. Dådet fick en våldsam uppmärksamhet i Danmark och både Magnus och hans far dödades och Knuts minderårige son blev kung. Det var också han som såg till att fadern blev kanoniserad och sedan dess även kallades Sankt Knut. Inte att förväxla med Knut den helige, som var Knuts farbror och som mördades 1086.

Uppdaterat: såg nyss att Catharina Grünbaum redde ut Knut i gårdagens Språket i DN

RIP

2009-01-11T14:18:00.004+01:00

Idag är det exakt 25 år sedan min pappa dog. Requiescat in pace! Minns att både Jonatan och Julia, redan när de var små, tyckte det var så sorgligt att de aldrig hann träffa sin morfar (eller farfar, för den delen).

I sina glansdagar liknade min pappa Fred Astaire och han älskade också att dansa.

Det här är alltså Fred Astaire, och inte min pappa...

Han var det som lärde mig dansa, när jag var kanske 4-5 år. Då var det vanligt att fira runda födelsedagar på ungdomsgården i byn där jag växte upp (och där min pappa också växte upp) - och där jag själv valde att fira min 40-årsdag för snart sju år sedan. Minns många av festerna från min barndom: att det var roligt att hjälpa till i köket, att det alltid serverades nattsmörgåsar. Och att det dansades. Sen på 70-talet någongång, gick jag på danskurs för den legendariske Åke Blomqvist. Vals, tango, foxtrot och jive, fick vi bland annat lära oss. Och disco.

Intervju

2009-01-09T12:38:00.003+01:00

Blev uppringd av en journalist från Lerums tidning igår. Hon hade sett bions hemsida och undrade om hon fick intervjua mig. Jag sade naturligtvis ja, tänkte att det ju innebär gratis reklam för oss.

När vi träffades nere på bion i morse visade det sig att hon ville göra ett personporträtt, i deras artikelserie Intervjun. Så där satt jag och babblade på, i en och en halv timme, mycket handlade förstås om bion. Sen tog hon, gud vet hur många, bilder. Och nu sitter jag här och undrar vad jag egentligen sade. Lyckligtvis har jag bett att få se texten innan den går i tryck. Resultatet kommer i tidningen om två veckor...

Sulor

2009-01-08T14:51:00.003+01:00

Den rödfotade sulan heter sula sula på latin. Och tillhör pelikanfåglarna. Men här handlar det om en grönfotad icke-pelikan:

Under mellandagarna bloggade jag bl.a. om de fina tovade tofflorna jag fick av Julia. De är fantastiskt varma och sköna, men jag märkte redan efter några dagar att de blev lite blanka undertill. Ganska hala blev de också på våra trägolv, så för att förhindra både det ena och det andra försåg jag häromkvällen tofflorna med sulor:

Det här är återanvändning, jag klippte till lädret från ett par av Lennarts utslitna fårskinnstofflor, vände insidan utåt, gjorde hål och sydde med langettstygn. Nu kan jag tassa vidare :-)

Couscous

2009-01-07T22:46:00.006+01:00

Årets första biobesök blev det i kväll: såg den franska filmen Couscous (La Graine et le mulet) på vår bio. Den handlar om Slimane, 61 år, en frånskild algerisk invandrare som blir uppsagd från sitt jobb på ett varv och som istället köper en gammal båt, som han rustar upp och där han vill öppna en couscousrestaurang - med mat hans exfru lagar. Hela hans stora familj engageras vid invigningsfesten, som han anordnar för att övertyga alla byråkrater och för att lättare kunna få alla de tillstånd som behövs. Men när couscousen ska serveras visar det sig att den är försvunnen! Och det är i stort sett hela handlingen i filmen, som är 2 timmar och 33 minuter lång.

Och vissa scener är otroligt långa, som den när Slimane kommer hem till den ryska svärdottern, som skriker och gråter ut sin frustration över sin odåga till man, eller scenen då styvdottern Rym dansar magdans för att distrahera gästerna på festen. I början av filmen bevittnar vi en familjemiddag, där fokus flackar fram och tillbaka, där middagssamtalen blir en kakofoni av röster och just därför känns så realistisk. Och skådespelarna (varav de flesta är amatörer) verkar så äkta: de tandlösa gubbarna, byråkraterna, döttrarna - och inte minst den sorgsne Slimane, som är mild och kärleksfull, tafatt och värdig.

Det är ett myller av människor, det är starka känslor, en hel del socialrealism, lite humor och mycket mat. Lite förvånad blev jag att det dröjde så länge innan vi i publiken kunde se maten - annat än i munnen på personerna som pratade och det blir aldrig en riktigt matpornografisk film, men visst längtar jag efter att få smaka Souads couscous med multe!

Någon annan som sett filmen och gillat den?

Jonatan 21 år

2009-01-03T00:40:00.005+01:00

Idag (eller rättare sagt igår, klockan har nu passerat midnatt och jag hade problem med Blogger tidigare) är det Jonatans födelsedag: i natt är det 21 år sedan han föddes. Minns det som var det igår. När jag träffade Albin senast slogs jag också av hur många detaljer man minns av den där första spädbarnstiden, även om det är så länge sedan.

Jonatan är ju i Helsingfors, men vi har passat på att äta gott även idag (till hans ära?). I kväll blev det något jag inte gjort på flera år, nämligen hemgjord pasta:

Jag fick ont i handlederna av allt knådande, men pastadegen blev smidig och perfekt. Julia ville också vara med:

Tidigare på dagen kokade jag hummerfond på en del av skalen från nyårsaftonen; de hamnade lyckligtvis i några påsar i frysen och inte i soppåsen. Nu hamnade en del av fonden i en skaldjurssås till pastan, tillsammans med lite schalottenlök, grädde och en skvätt sherry och en burk kräftstjärtar. Värre kan man ha det en fredag kväll!

Såg andra avsnittet av Lost in Austen på TV (första avsnittet såg vi torsdag kväll) och eftersom Julia reser tillbaka på söndag har vi nu ägnat de senaste timmarna åt att se del 3 och 4, som ligger ute på nätet. Ganska förtjusande liten mini-tv-serie, speciellt om man sett andra Austen-filmatiseringar och vet vem som är vem.

GOTT nytt år!

2009-01-01T18:08:00.006+01:00

Så var det ett nytt år. Vi var tre vuxna och tre ungdomar som firade: jag, Lennart, vår granne och goda vän Eva, Julia, Lukas och Julias väninna Kajsa. Tre rätters middag var det också: vi började med en Crème Ninon. Det är en grön ärtsoppa, och vid serveringen häller man en skvätt champagne i soppan, så det skummar om den. Julia har några gånger tidigare gjort en liknande soppa, dekorerad med rökt lax (men utan champagne och utan pepparrot). Fantastiskt god var den: schalottenlökens milda smak, pepparrotens skärpa och champagnens sträva syrlighet.

Och bättre blev det. Varmrätten var Hummer surprise och couscouspilaff. Vi pressade in pilaffen i små formar, som vi stjälpte upp på tallriken. Det syns inte så bra på bilden, men det blev riktigt snyggt. Och hummersåsen var gudomlig!

Middagen avrundades med en citronmousse med limoncello, ur kokboken Under valnötsträdet. Moussen bestod av mascarpone, blandad med lemon curd (som jag kokat tidigare på dagen), creme fraiche och citronsaft samt en vispad äggvita och lite citruslikör ovanpå. Och ett glas limoncello till (för oss vuxna). Eva och jag drack champagne genom hela middagen (ja, i själva verket tjuvstartade vi och drack champagne medan vi lagade maten), Lennart höll sig till ett gott (ekologiskt) vitt vin.

Efter middagen spelade vi När och fjärran:

Vissa frågor var ganska lätta (vilket land har flaggan U3, se mitt pekfinger):

andra krävde mer tankearbete:

Vansinnigt roligt hade vi och fter tolvslaget blev det lite Rayman Raving Rabbids 2 på Wii:n också och sedan gick vi ut och önskade våra grannar ett gott nytt år.

Strax efter tolvslaget följde vi Kajsas exempel och inledde det nya året hälsosamt: med varsin frukt! Idag fortsatte Lennart och jag på det hälsosamma spåret, med en rask stavpromenad.

Hoppas att 2009 blir ett riktigt bra år för oss alla!

Laksa med lax och räkor

2008-12-30T20:43:00.007+01:00

Nu har jag invigt kokboken jag skrev om i förra inlägget; det blev Laksa med lax och räkor.
Den påminde mycket om en fantastisk laksa jag betalat åtskilliga euro för på en fin restaurang i Helsingfors. Laksa är en kryddstark soppa som lagas med currypasta och kokosmjölk. I den här versionen hade jag (för 4 personer):

2 schalottenlökar i tunna skivor
100 g spenat (det skulle ha varit mungböngroddar, men de såg inte så fräscha ut)
3 cm färsk ingefära
½ röd chili
300 g laxfilé i kuber
100 g glasnudlar
½ lime i tunna skivor
2 msk currypasta
400 g kokosmjölk
4 dl vatten
2 msk fiskfond
150 g skalade räkor
koriander

Skala och skär ingefära i tunna skivor. Kärna ur och strimla chilin. Fräs ingefära, chili och currypasta i olivolja, låt curryn bubbla ordentligt. Späd med kokosmjölk, rör ut currypastan i mjölken. Häll i resten av kokosmjölken, vatten och fiskfond. Låt koka upp. Lägg i laxen, som bara behöver koka några minuter. Jag fräste schalottenlök och spenat i en panna och rörde ner dem i soppan helt mot slutet. Nudlarna kokas för sig och fördelas i tallrikarna/skålarna. Häll soppan över nudlarna, fördela räkorna över och garnera med lime och koriander.

"Det här måste du göra oftare", sa Lukas. Och jag lovar att det inte är första och sista gången jag gör denna ljuvliga soppa.

Besökte Systembolaget i Partille inför nyårsaftonen. Fick stå och köa utanför, i väntan på att alls bli insläppt i butiken. Maken till köer har jag aldrig sett. Hann plocka på mig de två sista flaskorna champagne under 400 kronor. Och en liten flaska annat bubbel som ska hamna i soppan i morgon...

Mellandagar

2008-12-29T22:11:00.005+01:00

Mellandagarna bjuder på lite välbehövlig vila, god mat och trevligt umgänge med släkt och vänner. Julia kom på Annandagen och dagen därpå kom Albin med föräldrar på besök, Albins första besök i Tollered var det och så långt (ca 40 km) hade han aldrig tidigare åkt bil. Här i bonusmoster Julias famn, för första gången:

Nu har han hunnit bli fyra veckor gammal och har förstås vuxit en del. Och hans hår har blivit längre! Ibland såg han ut att vara rödhårig, som sin mamma, ibland verkade det mörkt, som pappas hår.

Vi åt o-julaktig mat: honungs- och citronbakad lax med sparris, ris och saffranssås och efteråt en kryddig yoghurtpannacotta med hallonsås. Julklappsutdelning blev det också, vi fick bl.a. en flaska italienskt vin, som ska avnjutas vid något trevligt tillfälle och av Julia fick jag de här handgjorda, fantastiskt fina tovade tofflorna:

Nu sitter jag och bläddrar i en av mina andra julklappar, Anna och Fanny Bergenströms Under valnötsträdet, och funderar på vad vi ska äta på nyårsafton...

God Jul!

2008-12-24T00:23:00.003+01:00

Nu är sillarna inlagda, tre sorters julgodis hopkokade (chilitryffeln blev godast!), kylskåpet städat och julgranen klädd:
God jul på er alla!

Premiär!

2008-12-22T21:35:00.004+01:00

Igår var det premiärdusch i vårt nyrenoverade badrum. Fortfarande är det lite små detaljer som saknas här och där, men i det stora hela har vi nu ett fungerande badrum. Och golvvärme! Gardinerna ska också komma upp före jul, jag lovar:

Sen har vi haft besök av Signe med föräldrar (och boxern Ollie), de åkte hem till Norge idag. Signe fick en del julklappar i förskott, på bilden nedan spelar hon Lilla Anna och Långa Farbrorn:

Igår kväll provsmakade vi också på julen: hade lite sill, wasabilax, rosolli, kålrotslåda, köttbullar, prinskorv, skinka och senare på kvällen lite julkakor, ost och fikonchutney. Är jag den enda som inte ätit julbord tidigare i år?

Nu står julgranen också och väntar utanför dörren. I morgon tar vi in den - tillsammans med de 10 000 småkryp, som lär följa med en julgran in i stugvärmen...

De e Mona!

2008-12-15T12:53:00.008+01:00

I lördags var det dags för Monas disputation. Avhandlingen handlar (den finns ju i allra högsta grad fortfarande, dessutom som så ofta numera, tillgänglig på nätet) om strängen de e

Mona klarade sig förstås jättebra och opponenten var lyrisk och begeistrad:

Lars-Gunnar Andersson från Göteborgs universitet var opponent

Och på kvällen var det förstås dags för karonka. (Mina läsare utanför Finland behöver kanske en förklaring).

Jag hann ta några bilder i början av festen, men sen var jag fullt upptagen med att vara toastmaster. Och ett tiotal tal blev det. (Mona och jag var de enda som grät under våra egna tal, haha!)

Monas man och hennes svärfar stod för maten. Och som det åts:

Laxcarpaccio med ingefärsmarmelad

Soppa på kronärtskocka

Citronsorbet juniperus

Tjälknöl med rostad rotfruktssallad

Ost och druvor

Pannacotta con limone

Kaffe med operatårta

En helt fantastisk dag var det!!! Och jag hade ju tänkt skriva utförligt om den här, men nu är det redan måndag (gårdagen försvann i nåtslags trötthetsdimma) och jag ska snart åka ut till landet, till min mamma, som fyller 81 år i morgon.

I Finland

2008-12-12T12:15:00.003+01:00

En av mina bästa vänner här disputerar i morgon, så igår flög jag till Helsingfors. Redan på onsdagen gick jag omkring och småfrös, men hade en SÅÅÅ lång lista över saker och ting jag måste ordna innan jag reste. På kvällen kände jag att febern steg, och jag har ingen aning vad jag egentligen packat med mig i klädväg. Hoppas jag inte smittar ner alla andra här och hoppas jag orkar i morgon! HATAR att vara förkyld!

Har också glömt hur mörkt det är, det är faktiskt en enorm skillnad mellan Göteborg och Helsingfors. Nu är klockan knappt halvtvå och det börjar redan skymma...

Lussekaffe

2008-12-09T12:51:00.007+01:00

Årets första lussekaffe är drucket. Lennart jobbar som sfi-lärare i kommunen och i december brukar hans elever alltid komma hem till oss på lussekaffe. Jag steg upp tidigt i morse och bakade lussebullar:Vi var 14 personer, från 12 (eller var det kanske 13) olika länder. Det här var en nybörjargrupp, men till sommaren, när vi har trädgårdsfest, har det garanterat hänt mycket med deras språk. Jag tycker alltid att det är lika roligt att träffa eleverna. Och de flesta brukar gilla lussekatter. Sen sjöng vi julsånger och en tjej lutade sina papper så långt in att det hamnade mitt i ett brinnande ljus! "Nu har vi ljus här i vårt hus..." Men det gick bra, hon lyckades släcka det innan något annat också fattade eld.

Alla hade köpt varsin julkapp, som lades i en säck. Och sen kom Tomten! (Gissa vem?)

Nu ska jag jobba vidare, ska åka till Finland i övermorgon och har massor jag ska ha gjort innan dess.

En vecka gammal

2008-12-07T20:31:00.006+01:00

En vecka gammal blir han i natt, lille Albin. När vi kom låg han och sov:

Men efter en torr blöja och ett litet besök i mjölkaffären (mammas bröst), piggande han till. Han är så söt så det nästan inte är sant:

Första gången i morfars famn:

Och sen lite posering med bonusmormor, eller mormor2, som Albins pappa sa:

Och ja, kläderna jag stickade passade finfint. Däremot lyckades vi inte få några skarpa bilder med honom i utstyrlsen. Vi lät bli att ta bilder med blixt, vilket betyder att viftande armar = suddiga bilder.

Nu är jag klar!

2008-12-06T22:37:00.006+01:00

Nu är jag äntligen helt klar med Albins yllekläder. Det betyder att jag sytt i knappar i koftan, sytt resår i byxorna och stickat klart den andra sockan. Och det är minsann på tiden, för i morgon ska vi få träffa honom, för första gången. Nästan en vecka gammal är han redan! Så här blev det, jag stickade mörkgrå yllebyxor med ljusgrå ränder. Det är lätt att kombinera med andra kläder och yllebyxorna kommer han förmodligen att kunna ha längre än koftan:

Vi hade besök av en annan liten baby idag: lille Javid, åtta veckor gammal, var på besök med sin familj. På bilden med sin storasyster:

Jag provade faktiskt Albins ena socka på Javid och stickade först sedan klart den andra. Det är så svårt med storlekar (eller smålekar?) för så små.

Albin är här!

2008-12-01T14:05:00.005+01:00

Äntligen tog lille Skutt skuttet ut ur sin mammas mage. Albin ska han heta. Men hans yllebyxor är inte klara!

Årets pepparkakshus

2008-11-30T16:02:00.010+01:00

Den här helgen har det varit full rulle. Vi har haft besök av (barnbarnet) Signe med föräldrar och då passade vi förstås på att baka pepparkakor: Några pepparkakor blev minst sagt handikappade, men Signe sade lugnt: "Det gör ingenting, det ordnar vi efteråt". En sund inställning när man som hon själv genomgått många operationer och både det ena och andra, inte minst hennes lilla hjärta, har gått att fixa efteråt.

I många år har Julia och jag byggt pepparkakshus. Vi har byggt en massa olika hus, i början var det vanligare pepparkakshus, men efter hand har vi kastat oss över mer avancerade byggen: vi har förstås byggt huset vi bor i, för två år sen blev det Nääs slott (och begränsningen var att de längsta takbitarna inte kunde bli längre än våra ugnsplåtar) och i fjol byggde vi Villa Pepparkulla. I år började vi diskutera årets bygge redan på Julias födelsedag, då vi visste att Julia skulle komma en sväng till Sverige just denna helg. Valet föll på en variant av Skansen kronan, döpt till Skansen Tomten. I år hade vi också sällskap av Liv (som är medlem i vår nyfamilj, strängt taget är hon min sambos döttrars halvsyster, men hon räknas också som dotter i huset). Först blev det ritningar och uträkningar:

Sedan blev det en modell i kartong:

Därefter bakades delarna ut och själva bygget kunde påbörjas:

Det var bra med många händer när vi skulle lägga taket:

Min systematiska dotter sorterar godiset enligt färg:

Och efter ett antal timmar stod Skansen Tomten klar (notera tomten som tronar överst på taket):

Runt kanten står små kanoner i rad, redo att försvara Skansen Tomten mot yttre hot. Tjugondag Knut misstänker jag dock att det sker ett överfall...

I väntans tider

2008-11-25T11:44:00.005+01:00

Snart blir det första advent, men vi väntar på en annan ankomst också. Lina (Lennarts äldsta dotter) och hennes Anders ska får sitt första barn när som helst. Jag har suttit och stickat babykläder mellan varven:

På bilden syns det inte hur små plaggen är, men vantarna är alltså 11 cm långa! Tröjan i samma mönster är också färdigstickad, men inte monterad (vart försvann stickorna 2½?) och yllebyxor och strumpor ska det också bli.

Men annars sitter jag och jobbar flitigt med en ny översättning, som handlar om hantverk och konstindustri. Det passar ju bra!

Kakel, klinker och fogar

2008-11-18T14:12:00.005+01:00

Medan jag var bortrest kaklades det vidare:

och igår var det dags för fogning:

Nu har vi en massa lister som ska grundas och målas och sättas upp. Och duschväggen ska upp, duschpanel och toastolen på plats. Men det får vänta lite, det är bra om fixmassan och fogmassan får härda ordentligt. Golvvärmen får ju heller inte kopplas på förrän tidigast en månad efter att flytspacklingen gjordes. Vi har ju inte bråttom heller, det får väl bli invigning till jul eller nåt!

And when did you last see your father?

2008-11-16T00:13:00.006+01:00

Jag och Julia var på bio (kino) i Trondheim nu i kväll (eller igår heter det kanske, eftersom klockan redan passerat midnatt), vi såg en fantastisk engelsk film And when did you see your father? Filmen bygger på en (självbiografisk) roman, med samma namn, skriven av den engelske författaren Blake Morrison. Filmen handlar om det komplicerade förhållandet mellan en far och en son, och berättas i många retrospektiver. Och det där med komplicerade förhållanden har man ju både sett och läst om förut, men det som gör den här filmen så fin är hur den berättar historien - och så skådespelarna förstås! Pappan spelas av Jim Broadbent (som för övrigt också spelade Bridget Jones pappa i filmerna) och den vuxne Blake spelas av Colin Firth. I rollen som Blake som tonåring ser vi Matthew Beard.

Blake växer upp i skuggan av sin far, en far som aldrig förmår uttrycka sin uppskattning över något sonen gör och som alltid gör sig lustig på hans bekostnad. När den vuxne Blake mottar ett litterärt pris, väser han besviket till sin fru att det är två ord han önskade att pappan kunde säga: WELL DONE. När fadern drabbas av en obotlig sjukdom och ligger för döden reser Blake till sitt barndomshem och sover i sitt gamla pojkrum och då ramlar alla barndomsminnen över honom. Filmen har otroligt snygga övergångar och dubbla exponeringar och i många scener ser vi personerna i speglar, ibland t.o.m. i flera speglar. Och det handlar ju om att se och bli sedd!

Den norska titeln är Tilbake til Yorkshire och jag gissar att man har valt den titeln för att publiken ska förstå att den också kommer att mötas av böljande engelska landskap. Och visst finns lanskapet där: det typiska disiga ljuset, de gröna kullarna, puben på landsbygden, ja också regnet. Filmen är lyckligtvis heller inte fri från humor, även om det finns mycket smärta i den.

Bägge Blakes föräldrar är läkare och det finns en scen som återkommer flera gånger i filmen: den lille pojken Blake lyssnar till pappans hjärtslag i dennes stetoskop. När fadern sedan är död sitter den vuxne Blake med pappans pacemaker i handen - det levande hjärtat och den hårda lilla konstgjorda maskinen. Men filmen handlar också om kärlek och ett slags försoning. Slutet är vackert och befriande och jag tänker, när jag går ut ur salongen och mina tårar redan hunnit torka, att filmen hade blivit oerhört sentimental om den slutat två minuter tidigare. Och titeln får sin förklaring i filmen: när upplever man en människa som den hon eller han verkligen är? Hur vill man minnas dem som inte längre finns hos en?

Den här filmen hade premiär i Trondheim i fredags, men tillsvidare har den inte haft premiär varken i Sverige eller i Finland. Kanske är det en av desa filmer som aldrig når biograferna och det tycker jag verkligen är synd! Det är en vacker och i allra högsta grad sevärd film. Skaffa dvd:n ifall filmen aldrig dyker upp på en bio nära dig! Jag blir nyfiken på romanen, men också på den bok som Blake Morrison skrivit om sin mamma och som heter Things my mother never told me.

Flitiga frossare

2008-11-14T20:24:00.008+01:00

Det är fredagkväll. Jag har suttit inne hela dagen och jobbat:

Och när Julia kom hem från skolan, satte hon sig vid datorn:

och jobbade. De har ofta skoluppgifter som ska lämnas in via nätet. Denna gång är det en logg, hon ska skriva (på norska!) om filmanalys:

Därför beslöt vi oss för att frossa lite, det är ju trots allt fredag. Det fanns många glasspaket i frysen:

och hjortron:

Nu är jag proppmätt och ska jobba vidare! Ha en skön helg, go´vänner! I morgon tänker vi gå på bio!

Novemberdag i Trondheim

2008-11-13T22:08:00.009+01:00

Jag har inte varit inne i själva Trondheim alls ännu, jag har suttit och jobbat på dagarna, men idag gick jag en lång promenad mitt på dagen, när solen sken. På bilden syns Jonsvatnet, omgivningarna är lantliga:
Lite höstbilder har jag tagit, men på väg tillbaka såg jag en sliten garagelänga:

Utanför vardagsrumsfönstret står en rönn och fåglarna flockas i den. Först satt där en ensam björktrast och petade i sig rönnbär, men sen kom en hel flock sidensvansar. Jag har inhämtat att sidensvansen förr även kallades dumsnut! En sidensvans äter varje dag sin egen vikt i bär och en del av bären är jästa. Sidensvansarna blir ofta berusade av rönnbären och beter sig då ovanligt korkat. På vingliga vingar händer det lätt olyckor! Jag satt och tittade på dem när det plötsligt kom en stor skata och skrämde dem, så de flög rakt mot fönstret med en smäll. En stackare fick en rejäl hjärnskakning (eller så var hon helt enkelt bara full):

(Och det röda nere till vänster är inte blod, utan rönnbär). En stund senare kom en skata (samma skata?) och tog den stackars lilla sidensvansen!

I trädtoppen avtecknar sig huvudtofsarna så fint mot himlen:

Hurra, hurra, hurra!

2008-11-12T11:37:00.007+01:00

Tidigt, tidigt igår morse körde Lennart mig till Göteborg, där jag steg ombord på NSB:s fina tåg.
Första anhalt Oslo S. Resan dit tog fyra timmar, tåget var fint och bekvämt . Jag satt i NSB Comfort, vilket innebär att man för 75 kr extra får tillgång till el, gratis kaffe/te, gratis tidningar och gott om utrymme för bagage och ben. Faktiskt är det ingen idé att flyga till Oslo, det är billigt att åka tåg (från 199 NOK kan man resa från Göteborg vart som helst i Norge), det är miljövänligt och ganska trevligt. I Oslo fick jag vänta i flera timmar tils tåget tog mig norrut mot Trondheim. Nu hade jag inget eluttag, så jag satt istället och stickade och pratade med en norsk dam, som satt bredvid mig. Hon blev så förtjust i det mönster jag stickade, så jag lovade scanna det och skicka till henne.

Klockan nio på kvällen kom jag fram till Trondheim, där Julia stod på perrongen och väntade, tillsammans med sin pappas nya fru. Orsaken till att jag är här just nu är att min lilla flicka fyller år idag. 18 år! Grattis, lilla barn:

Och här skulle jag ha haft lite bilder på en baby-Julia, men de bilderna blev hemma. Jag hade alldeles för mycket att göra och alldeles för lite tid att packa (läs inlägget under, om du undrar vad jag bl.a. hade för mig).

I morse firades Julia med födelsedagssång på svenska, norska, danska, engelska och finska. Och så paket förstås. Nu står födelsedagstårtan i kylskåpet, den har jag bakat nu på förmiddagen. Det blir en Operatårta. Till middag blir det paella.

Mera rosarandigt

2008-11-12T10:37:00.005+01:00

Söndag kväll satte jag upp vävtapet på den del av väggen där vi bytt ut gipsskivor, men inte ska kakla (det kommmer upp en duschvägg till duschutrymmet sen) och gjorde en första grundmålning. På måndag hann jag sedan måla ytorna två gånger med våtrumstäckfärg, så nu är de ytorna klara och vattenfasta.

Måndag kväll var det sedan dags för lite klister och klet igen. Nu var det golvets tur. Fästa ställningen till Puruskniven över golvbrunnen, limma fast den speciella manschetten över golvbrunnen, sedan lim över den och därefter Keragreen runt manschetten, Kerasafe på, hårda tag med spackelspaden. Sedan skära lagren runt golvbrunnen upp med den speciella Puruskniven, varefter klämringen och golvsilen kläms fast och SIMSALABIM, en golvbrunn som är säkrad enligt konstens alla regler:

Jag hade klippt till alla våder i förväg och pusslat ihop vid krångliga hörn, så sen var det bara att kleta vidare. Keragreen under, Kerasafe över, sedan mera Keragreen över alla skarvar, speciella innerhörn i våtrumsväv som klistras fast i innerhörnen (ett bakom min vänstra fot på bilden ovan) och också där smetar man Keragreen över alla skarvar.
(Cloetta: visst är det snyggt med rosarandigt mot det illgröna ;-)).

Nu är det klart för mera kakel och klinker!

Ny mobil

2008-11-09T19:03:00.005+01:00

Fick en ny mobil igår, en Nokia E51. Lennarts mobil har strejkat och han ville hellre överta min gamla. Så nu har jag en sprillans ny mobil med wlan och tusen finesser jag inte vet hur fungerar ännu. Men jag klarade i alla fall av att blogga från den igår.

Kakling pågår

2008-11-08T23:23:00.003+01:00

Äntligen äntligen börjar det likna nånting. Nu kommer det kakel upp på väggen. Längs hela badrummet kommer 10 cm (dvs en halv kakelplatta) av det blå kaklet att ligga.

Två väggar är redan klara, men på datorn har jag inga bilder av hur det ser ut just nu.

Klockan ringde kvart över sju i morse. Och dagens tidning är fortfarande oläst.