Det här blogginlägget (och nästa, Fjällen del 2) skriver jag dels för min egen skull, som en slags dagbok, så jag minns hur vi vandrade, men också som tips för andra som kanske tänker vandra i samma områden. Och så för mina vanliga läsare, som bara vill veta lite om hur vi hade det.
Vi använde vår Garmin Oregon och Friluftskartan Pro för Svealand och med hjälp av dem har jag åstadkommit kartorna med de gula markeringarna och höjdkurvorna.
Söndag 28 juniVi kom fram till Sälen, Lindvallen, vid tretiden söndag eftermiddag, packade upp och installerade oss och gjorde oss sedan redo för en liten tur upp på fjället. Vi gick turen upp över Östfjället, som vi gick förra året, men då under något andra förhållanden. Då regnade det och var +5 grader. Nu sken solen, det var varmt (+26) även om vi startade så sent som vid femtiden. Vandringen startar vid Högfjällshotellet och de första kilometrarna är det rena rama autostradan: vägen är asfalterad(!). Det gör det möjligt för handikappade, äldre med rullator, ja rentav för småbarnsföräldrar med barnvagn att ta en tur upp på fjället.
När asfaltvägen tar slut tar en bred grusväg vid och det är lättgånget hela vägen ner till Östfjällsstugan (ca 4 km).
Vi pausade där och det var varmt och svettigt och ingen annan var där, så jag passade på att ta ett dopp i Östfjällstjärnen:
Efter Östfjällsstugan vände vi västerut mot Gruven och i år var det inte så blött. Ganska snabbt kom vi till en korsning och vände söderut igen.
Gruven heter stugområdet och när man kommer fram till grusvägen, fortsätter leden ytterligare några hundra meter tills man kommer fram till riksvägen. Lite tråkigt är det förstås att gå längs landsvägen, men så långt är det heller inte. Vi gick och testade inställningarna på stegräknaren, i jämförelse med gps:n och vips var vi framme vid Högfjällshotellet igen. När alla data lades in visade gps:n 9,6 km och kartan och höjdkurvan ser ut så här:
Måndag 29 juniVi hade tänkt ta en tur till Grövelsjön eller Idre och redan söndag kväll bestämde vi oss för att det skulle bli Grövelsjön på måndag. Tidigt vaknade vi och åt stadig frukost och gjorde i ordning matsäck för en heldagsvandring. Ganska exakt två timmar tog det i bil från Lindvallen upp till Grövelsjöns fjällstation. Vid Idre mötte vi den första renen på vägen, med horn så breda så vi skojade och sa att den stackaren nog inte kunde gå i skogen, utan att fastna mellan träden. Framme vid Grövelsjön gick vi in på STF:s fjällstation. Vi blev rekommenderade att parkera vid en parkering (övre parkeringen) precis där vandringslederna börjar, men anvisningarna var inte så tydliga så vi hamnade på en annan parkering. När vi klev ur bilen drabbades vi nästan av panik: myggor och knott attackerade oss omedelbart och vi hastade iväg, utan att riktigt hinna se vilken väg vi skulle ta, skyndade bara upp mot fjället. Efter ca 800 m kom vi fram till den parkering vi hade blivit rekommenderade och där började också en bred autostrada uppför fjället, en bred grusväg.
Grövelsjöns fjällstation syns strax till höger om mitt huvud:
Efter Blåkläppen kom vi ner till en fjällbäck, där det gick bra att fylla på vatten, mycket vätska gick åt i den gassande värmen och sedan bar det iväg uppåt mot Flosksjökläpparna och sedan kunde vi se Fosksjöarna ligga på rad nedanför oss. Där passade vi på att äta lite soppa (på termos) och mackor och det var verkligen nödvändigt, eftersom vi hade bestämt oss för att ta en tur upp till Storvätteshogna, Svealands högsta topp 1204 m.ö.h. Vi valde den leden (till vänster på bilden) som var lite mindre brant, men den var alldeles tillräckligt brant ändå och det blev många små pauser på väg upp.
Vi trodde många gånger att vi redan nådde toppen, men stigningen bara fortsatte och fortsatte och sedan äntligen såg vi Santesontjärnen, som ligger alldeles intill den högsta toppen.
Fika och svalkande fotdopp blev det och sedan vände vi tillbaka. Solen gassade och insekterna surrade. Värst var ett slags knott, som Lennart drabbades av på Fulufjället i fjol och också nu ingick han på menyn på deras smörgåsbord. Jag fick några bett (räknade sammanlagt till 15), men hans ben ser ut som månkratrar!
Nere vid Fosksjöarna tänkte vi ta en annan väg tillbaka men den leden gick över sank mark, så vi gick ett stycke ”off road” och vände sedan in mot samma led vi hade kommit. Men ett renhorn hittade jag där på heden och det hade jag kanske inte gjort om vi gått längs den vanliga leden. Det fäste jag på Lennarts ryggsäck och tog med hem!
De sista kilometrarna började alla höjdskillnader kännas i benen och allra värst var den allra sista nerförsbacken.
Drygt 18 km blev det och kurvan är närmast symmetrisk, eftersom vi gick tillbaka nästan exakt samma väg.
I bilen tillbaka till Sälen satt jag sedan med fötterna uppe på instrumentbrädan och tänkte att jag inte kommer att kunna gå på flera dagar!
Tisdag 30 juni
Tisdag morgon kändes benen rätt normala igen, men vi hade bestämt oss för att ta det lite lugnare. Åkte till Gustavstorget vid Lindvallen och tog liften upp till toppen. Ja, det är sant: liften fungerar även sommartid: men nu transporterar den främst cyklister, som sedan tar sig ner i rasande fart, längs slingrande spår nerför slalombacken.
Vi gick istället rakt söderut, längs Hemfjällets västsida. Efter 1,5 km passerade vi stenstatyerna vid stensjön och fortsatte sedan längs Hemfjället.
Vi hade först tänkt gå vidare söderut mot Hemfjällstangen, men tyckte sedan det blev lite enahanda och sneddade så vi kom in på leden mot Hemfjällsstugan. Där pausade vi och pratade med ett annat par, som rådde oss att ta vägen över Mellanfjället på väg tillbaka. Vår vandringsbok säger att leden går brant uppför, men så farligt var det heller inte och snart stod vi högst uppe på Mellanfjället.
Sedan bar det neråt igen, mot Storfjällsgraven och därifrån gick vi norrut och tog sedan av mot Apotekarstugan och tillbaka upp till liften igen. Vi visste att liften stänger kl 16, vilket vi hade haft som utgångspunkt men redan halvfyra susade vi nerför backen igen.
Vi gick in till Stadium på hemvägen och köpte nya vandringsstavar, min ena stav gick sönder på vägen.
Här kan ni se hur vi gick, hela vägen runt sjön. Nu återstår att se hur jag ska lyckas importera höjdkurvorna...
Inlägg
