Sotarmurre

Detta blogginlägg tillägnas Anni, som säger sig sakna mina folkbildande texter :-)

När jag gick i folkskolan, i början av 1970-talet, hade jag en klasskamrat som kallades “Sotarmurre” – hans pappa var sotare i kommunen. Idag har jag haft besök av vår sotare, för tredje året i följd en ung kille, som verkligen inte är någon man skulle kunna skrämma små barn med.

För det var ju så: för länge sen skrämde man små barn med sotaren. “Ät upp din gröt, annars kommer sotaren och tar dig"!” Det var förstås något skrämmande över den svarte (svartmuskige) gestalten. Men i Tyskland (och många andra länder) ansågs det lyckobringande att möta en sotare på gatan, och ännu bättre var det om man kom åt att vidröra honom!

Sotaren avbildades ofta tillsammans med hästskor, fyrklöver och flugsvampar (!) eller andra lyckobringande symboler

På bilderna ovan syns sotaren i hög hatt - och det kan ju tyckas något opraktiskt i det yrket. Och idag har de oftast vanliga (svarta) mössor. Orsaken till att sotaren hade hatt var att han ställde den på gården, så att folk kunde lägga betalningen i den.

Och inte kan man skriva om sotaren utan att nämna H.C. Andersens saga Hyrdinden og Skorstensfejeren! (Klicka på titeln och du kan läsa hela sagan på danska). Som så ofta hos den gode H.C. Andersen, finns det en självbiografisk bakgrund till sagan: Hans Christian var medelålders och häftigt förälskad i Jonna, 16 år. Men hon var kär i Henrik och så småningom fick Jonna och Henrik varandra, även om Jonnas mor var mot äktenskapet.

Jonna och Henrik är herdinnan och sotaren, medan Hans Christian själv är getabocken, som har den stiliga titeln: Gedebukkebens-overogundergeneralkrigskommandersergeant.

Och för den gamla kinesen i sagan gick det som det gick: högmod går före fall!

Uppdaterat:

Ja, man skulle ju kunna fortsätta i all oändlighet, men visst måste sotaren och sotarsången i Mary Poppins också få en plats i detta sotarinlägg!

Och själv har jag suttit här och nynnat på den politiskt inte särskilt korrekta Skorstensfejeren gik en tur.

Helena 50 år

Jag ska ingenting säga om att tiden går så snabbt att jag inte alls hinner med. Ska istället visa några bilder från min storasysters födelsedagsfest förra veckan:

Det gröna som svischar ut ur bilden till vänster är jag, och så där ser jag ut på många av bilderna från kvällen: ett ljusgrönt spöke, som rör sig snabbt och inte hinner fångas på bild. :-)

Helena firade i samma lokal där jag höll mitt 40-årskalas, och där vi var på en massa födelsedagsfester i vår barndom. Då var det ofta dans (och där utanför lärde pappa mig att dansa när jag var kanske 4-5 år gammal) och på natten serverades det smörgåsar. Jag minns att jag tyckte det var roligt att hjälpa till i köket. Nu fanns det en stor diskmaskin och betydligt bätte utrymmen i köket än det gjorde när jag höll fest där.

Vi hade lagat mat i långa banor:

Födelsedagsbarnet hann också äta (även om hon senare på natten sa att hon knappt hunnit få något i sig):

En rolig idé, (som Julia förverkligade) var bilder ur födelsedagsbarnets liv, och de flesta av gästerna som var med på festen återfann sig själva på någon av de 50 bilderna. Med hjälp av planscherna presenterade Helena gästerna; alla kände ju inte varandra, det var en salig blandning av släktingar, studiekamrater, arbetskamrater och andra vänner:

En annan rolig grej var att Helena (som är bibliotekarie) skickade runt ett anteckningsblock, där gästerna ombads ge boktips (eller filmtips, om man till äventyrs inte läser böcker) och så småningom ska vi alla som var med få hela listan.

Och festen var inte ens över när min andra syster började planera sitt 50-årskalas, som är nästa år. Men det dröjer länge innan jag fyller jämna år själv. Eller?

Parenteser

Befinner mig i Helsingfors sedan några dagar (kom i tisdags), min äldsta syster fyller 50 år på måndag och har bestämt sig för att fira.

Har träffat några vänner, sett Revolutionary Road (och den var bra, återkommer kanske senare till den), druckit några öl på Molly Malone, ätit lyxfrukost på Café Engel, ätit sushi och spelat Guitar Hero med Jonatan, bjudit min andra syster på lite mat och prat. Och sen har jag jobbat!

Sent igår kväll ringde Julia på Skype, de har varit i Røros och åkt skidor (Røros ska visst vara Norges kallaste plats och det var också där vinterscenerna i Pippifilmerna spelades in). Idag ska Julia flyga till Helsingfors och det var det hon ringde om. Hon råkade (lyckligtvis) kolla sina biljetter och upptäckte att biljetten Trondheim-Oslo var bokad till fredagen, istället för torsdagen. Nu får hon ta tåget till Oslo idag istället (förlåt Julia, jag är en klantskalle!) för att hinna till kvällsflyget från Oslo till Helsingfors. Hon pratade om att eventuellt gå på Filmmuséet i Oslo, hoppas hon gör det och får ut något av sitt (ofrivilliga) Oslobesök.

I kväll åker jag alltså ut till landet, till mitt barndomshem. Det ligger i det område som drabbades av den s.k. Porkalaparentesen (eller "parentesen" som de flesta sa när jag var barn), det var ett stort område väster om Helsingfors som Sovjetunionen "arrenderade" som marin- och militärbas under åren 1944-1956 (ursprungligen skulle parentesen vara i 50 år). Min pappa och hans familj hörde till dem som hade tio dagar på sig att evakuera. När "Porkala kom tillbaka" var mycket förstört och när jag lekte som barn snubblade man ofta över rostig rysk taggtråd. Och ryska bokstäver målade på ladugårdsväggar.

Jag skrev om skolvägar och ålderdomligheter häromdagen, och nu ska jag också resa tillbaka till tiden - till en tillvaro utan internet!

Skolväg

Jag läste för några dagar sedan i en annan blogg om vikten av att ha en skolväg. Roade mig därför med att plocka fram en karta i Google Maps (med synlig skala) och rita ut min första skolväg, cirka 3 km lång var den och för det mesta fick vi åka buss till skolan och hem igen. Men på lördagarna gick vi hem, eftersom vi slutade tidigare då och inte orkade vänta på bussen.

Vägen är uträtad på sina ställen nu, jämfört med hur det såg ut i slutet av 60-talet när jag gick där i folkskolan. Folkskola hette det på den tiden, och skolan jag gick i var en skola med två lärare och två klassrum: småskolan (1-2) och storskolan (3-6). Efter fyra år i folkskolan kunde man ansöka till läroverket (vilket alla inte gjorde). De som inte gjorde det gick först femman och sexan i folkskolan och fortsatte sedan till medborgarskolan. Idag är Medborgarskolan ett studieförbund i Sverige och jag har inte tänkt på medborgarskolan på flera decennier! Tant Mary lagade skolmaten (hon stekte jättegoda plättar, men makaronivällingen var det värsta jag visste) och före maten bad alla bordsbön. Skoldagen började med morgonsamling och psalmsång och om någon inte var tyst under morgonsamlingen bestraffades hela klassen med en timmes extra psalmsång. Läraren trampade och spelade på harmoniet och vi sjöng. Ett märkligt straff var det, men jag kan många psalmer!

Masja (som jag känner från min tid som forskare i barnlitteratur) skriver i sin blogg om snökaoset i England och hur fånigt det känns att hela landet närmast paralyseras för att det faller några tum snö.

Jag tror aldrig det var så att vi inte kom iväg til skolan pga snöoväder. Jag har ett minne av att pappa körde oss i traktorn nån gång, när det inte gick att komma fram. Om det var kallare än -35 grader fick man däremot stanna hemma.

Jag sänder frågan vidare: hur såg din skolväg ut?

RIP

Idag är det exakt 25 år sedan min pappa dog. Requiescat in pace! Minns att både Jonatan och Julia, redan när de var små, tyckte det var så sorgligt att de aldrig hann träffa sin morfar (eller farfar, för den delen).

I sina glansdagar liknade min pappa Fred Astaire och han älskade också att dansa.

Det här är alltså Fred Astaire, och inte min pappa...

Han var det som lärde mig dansa, när jag var kanske 4-5 år. Då var det vanligt att fira runda födelsedagar på ungdomsgården i byn där jag växte upp (och där min pappa också växte upp) - och där jag själv valde att fira min 40-årsdag för snart sju år sedan. Minns många av festerna från min barndom: att det var roligt att hjälpa till i köket, att det alltid serverades nattsmörgåsar. Och att det dansades. Sen på 70-talet någongång, gick jag på danskurs för den legendariske Åke Blomqvist. Vals, tango, foxtrot och jive, fick vi bland annat lära oss. Och disco.

Is och vatten, vatten och is

Jag minns när jag var på Grönland, sommaren 2000, och såg mina första isberg. Först var det bara några vita klumpar, som guppade omkring i viken utanför huvudstaden Nuuk. Jag minns att jag fotograferade dem och var alldeles exalterad över att det var riktiga isberg. Men sedan, på en båtutflykt längre norrut, mötte vi de riktiga isbergen. De som var alldeles gnistrande turkosblå (ett av dem syns på bilden ovan). Så här skriver Majgull Axelsson i slutet av sin roman Is och vatten, vatten och is:

”Hon höjer huvudet en aning. Stirrar ett ögonblick på de väldiga isblock som vredgat vänder sitt turkosa innandöme mot himlen alldeles intill henne, som roterar och vältrar runt, som försöker sträcka sig mot molnen, men som misslyckas och pressas ner i havet, som trängs och kläms, som stångas och bökar runt och drivs undan av andra väldiga isblock.” (s. 448)

Jag skrev ju några ord om Majgull Axelssons roman för en tid sedan och nu har jag alltså läst ut boken. Vissa kritiker har tyckt att hon hade kunnat utelämna de partier som utspelar sig ombord på isbrytaren Oden. Men jag håller inte med. Och det är inte enbart för att mina egna minnen av isbergen väcks till liv. Eller för att isbergsmetaforen är extra tacksam när det gäller en roman (endast 1/10 är synligt, resten finns under ytan). Eller för att isbrytaren, med det slutna, trånga rummet är en så utmärkt bild för livet. Det här är en roman som handlar om att man kan inte resa bort från sitt förflutna; det förföljer en, även om man reser så långt bort som till Nordpolen. Vi har de långa avstånden och kylan och stormarna och mellan människorna i Axelssons roman är det också långt, det stormar och är isande kallt. Och kärlekslösheten förs vidare från generation till generation.

Tvillingsystrarna Elsie och Inez växer upp som identiska, suveräna kopior av varandra (det är knappast en tillfällighet att de två delarna vatten och is speglas i titeln), men sedan glider de ifrån varann och när Elsie blir oönskat gravid är det Inez som sedan tar hand om den lille pojken och älskar honom (till döds?) så mycket att det inte finns kärlek nog för hennes egen dotter, Susanne. Nästan alla personer i romanen känner att de valt så uppenbart fel i livet. Tydligast blir det kanske i skildringen av Inez, som längtar efter att skriva och studera och inreder ett rum på vinden. Här tänker jag inte enbart på Virgina Woolfs A room of one´s own, utan också på Charlotte Brontës Jane Eyre, där den inlåsta mrs Rochester lever ett hemligt och bortglömt liv på vinden. Hon som sedan gav upphov till Gilbert & Gubars The Madwoman in the Attic, en av klassikerna inom den feministiska litteraturteorin.

Till slut är det Elsie som lär sin systerdotter Susanne vikten av att försvara sig, att kunna gå vidare: ”Jag tror att man förr eller senare måste acceptera att saker är som de är. Också sorgliga saker.” Någon kritiker skrev att romanen var lite väl programmatiskt terapeutisk och moralen för tydligt presenterad. Men jag tycker inte att det är sentimentalt dravel och jag kan inte låta bli att tycka att det är skönt med en roman som också ingjuter oss läsare en gnutta hopp! Och dessutom tror jag på Elsie när hon säger de där orden till Susanne. Jag tror att de flesta av oss upplevt svåra saker av olika slag och känt just så. Förr eller senare måste man acceptera att det är som det är. Att det var som det var.

Säg mig vad du ser för film...

Säg mig vad du sett för film, och jag ska säga vart du kommer att resa på semester... Det verkar vara den senaste trenden i filmvärlden: filmer som får oss i publiken att vilja resa till filmens värld, eller åtminstone till den stad eller det land där filmen utspelar sig. När jag såg En lanthandel i Provence i början av sommaren ville jag också resa till Provence, för några veckor sedan fick Woody Allen (och Barcelona) mig att längta till Barcelona. Sex and the City har jag inte sett (varken tv-serien eller filmen) och jag längtar inte speciellt till New York. men jag har sett att det arrangeras resor till New York, där man går i filmens fotspår.

Igår var det riktigt höstväder: regn och rusk och slippriga löv, när vi halkade iväg ner till bion för att se Mamma Mia! Vi har visat filmen sju gånger och alla föreställningar har varit utsålda. Jag gillade ABBA då på 70-talet. (Jag minns ju så väl när de vann med Waterloo 1974: jag och min väninna och våra killkompisar hade cyklat till den ena killen sommarstuga och varit där hela dagen, men vi fick inte lov att övernatta där själva, utan fick snällt cykla 2 mil för att komma till den andra tjejens hem. Och där såg vi Melodifestivalen och det var väldigt noga vem som skulle sitta bredvid vem i soffan och det tassades omkring på natten).

Men när ABBA blev inne igen på 1990-talet tyckte jag det var ganska tråkigt. Det var alltså inte för musikens skull jag valde att se filmen igår. Men vem kan motstå en solig grekisk ö (filmen är egentligen inspelad på två öar: Skiathos och Skopelos) och kristallklart vatten och fest med lyktor och sång och dans? Det kunde inte Pierce Brosnan heller: det berättas att han tackade ja till filmen, utan att veta annat än att den skulle spelas in i Grekland och att han skulle spela mot Meryl Streep.

Intressant nog drar filmen en blandad publik: igår fanns det allt från (många) tjejer i tio-tolvårsåldern och medelålders par till pensionärsdamer. Jag undrar om tanten som satt bredvid mig var medveten om att hon nynnade med i de flesta sångerna. Ganska falskt också. Kanske vi borde ha en sing-along version av filmen även i Tollered?

Mamma Mia, vilka seniorer!

Just nu visar vi filmen Mamma Mia! på bion. Igår var jag vaktmästare på den tredje abonnerade föreställningen för Aktiva Seniorer i kommunen. Våra ordinarievisningar är också utsålda, filmen är verkligen en succé. Jag köpte biljetter i förväg till onsdagens föreställning, ska gå och se den tillsammans med Lennart då. Jag är verkligen ingen stor ABBA-fantast, men Meryl Streep, Colin Firth och Pierce Brosnan kan man ju titta på. Och det här är en film som jag har en känsla av att snart alla sett!

Men några sanningar om pensionärerna:

• De kommer ALLTID i tid. I god tid dessutom. De första kom redan 35 minuter innan föreställningen började. När det var 15 minuter kvar hade de sista redan kommit (och så har det varit ALLA gånger jag varit vaktmästare och vi haft pensionärsgrupper; eventuella förseningar beror alltid på att någon gått vilse).
• De dricker kaffe. De dricker mycket kaffe. Jag kokade JÄTTEmycket kaffe och nästan allt försvann i kaffetörstiga strupar. I pausen under en vanlig visning dricker över hälften te (de flesta säger: "Jag kan inte dricka kaffe så här sent, då kan jag inte sova"). Men inte pensionärerna. Och flera tog en påtår.
• Nästan alla har sett Mamma Mia på scen också (jag frågade dem, när jag hälsade dem välkomna och presenterade filmen och nästan alla räckte upp en hand)
• Ingen verkade ha varit inne på imdb och kollat; mina plock därifrån möttes med övverraskade skratt
• Nästan alla verkar ha tillgång till internet och jag delade glatt ut programblad och påpekade att adressen till vår hemsida finns där. Glöm alltså det där med att pensionärer är rädda för datorer och inte vet något om internet!
• De är en fantastisk publik. De är glada, positiva, tacksamma

Kvällens intressantaste ungdomsminne: en man (70+) hade jobbat en sommar med att måla tuben i Tollered. Från insidan. Det var varmt, berättade han. Men man fick gratis dricka och det var välbetalt!

11 september

Idag är det den 11 september och enligt uppgift 111 dagar kvar av året.

Den 11 september 2001 är en av de där dagarna som vi minns för evigt. Vi minns vad vi gjorde, när nyheterna började välla fram, liksom röken från WTC.

Själv satt jag på golvet i min väninna Pippis vardagsrum och redigerade de filmsnuttar jag filmat i Sydafrika månaden innan. Jonatan hade sett på nyheter på TV:n hemma och ringde mig.

"World Trade Center brinner", sa han, "nån har flugit rakt in i byggnaden".

Och jag trodde först att han menade WTC i Helsingfors, för där finns det också en byggnad med det namnet, och jag trodde förstås att det var en olycka. Men sen tände vi också för TV:n och kunde inte förstå att det var möjligt.

Jag minns att Jonatan och Julia sedan kom med bussen in till centrum och vi gick på McDonald´s och åt, för jag skulle på körövning den kvällen. Och jag minns att jag funderade om jag borde skippa körövningen, men jag gjorde inte det.

Och just idag vill jag tipsa om en underbar bok, som har den 11 september och WTC som utgångspunkt. Det är Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära.

Romanen handlar om Oscar, 9 år, som är hemma och som hör sin pappas röst på telefonsvararen: "Är någon där? Hallå? Det är pappa. Om det är någon hemma, så svara. Det har hänt något här. Jag ville bara tala om att jag är okej och att ni inte ska oroa er." Men det är det sista Oscar någonsin hör av sin pappa och han tar telefonsvararen och gömmer den plockar ibland fram den för att lyssna på det sista meddelandet från sin pappa.

Det är en fantastiskt vacker bok om kärlek och förlust och berättartekniskt är den också fascinerande.

Den 11 september 2003 flög jag och Julia från Göteborg till Helsingfors. När vi landade i Helsingfors fick vi höra att Anna Lindh var död. Vi hade ju hört den grymma nyheten kvällen innan, men det kändes så overkligt att hon avlidit av skadorna.

Och på bilderna som sedan mötte oss i tidningarna och på TV var hon så sällsynt levande. Glad och klok och levande.

Minnen av sovel och cigaretter

Jag började skriva ett svar på ett inlägg hos Matvraket, men märkte att det blev för långt, och dessutom kunde jag ju inte lägga in länkar i svaret, så det blir ett eget inlägg.

Jag läste också Biggles när jag var en liten flicka, faktiskt läste jag så många s.k. pojkböcker när jag var liten att jag sedan med stor behållning kunnat läsa Conny Svenssons underbara Tarzan i slukaråldern. Under några år var Conny förresten min lärare, när jag studerade litteratur vid Helsingfors universitet.

Det är så olika vad man minns. Jag läste som sagt Biggles, men minns inga cigarettetuin, som Matvraket skriver om. (Däremot minns jag all mat som fanns i Femböckerna). Och inte minns jag att jag var upprörd över bristen på kvinnor i Bigglesböckerna heller. När Biggles till sist träffade en tjej visade det ju sig att hon var en tysk spion!

Själv har jag aldrig rökt en endaste cigarett, men jag har andra utdöda cigarettminnen: Min pappa rökte cigaretter av märket Club 77, som låg i fyrkantiga askar av papp. På baksidan av paketen brukade han skriva inköpslistor och där kunde det till exempel stå SOVEL. I min barndom var det ett högst vanligt ord, (uttalet är naturligtvis kortstavigt), men idag känns det som ett utrotningshotat ord. Sovel åts till potatisen eller sovlet lades på brödet. Jag tar ordet i min mun och tuggar på det, så lever det kanske lite längre.

UPPDATERING: här kan du läsa mera om ordet sovel. Artikeln är skriven av en gammal väninna till mig, som redan för många år sedan blev inspirerad till denna text, via en fråga från mig.

Gunnar Björling (1887-1960), den kanske mest udda av de finlandssvenska modernisterna, rökte också Club 77 och satt på (givetvis)rökiga restauranger och skrev dikter på baksidan av sina cigarettpaket. På Åbo Akademis handskriftsavdelning finns, enligt sökning, sju hyllmeter Björling, kanske några av hans cigarettaskar finns kvar? Jag var i Åbo på ett Gunnar Björlingseminarium i maj 1992, men när vi stod vid handskriftsavdelningen hade jag lilla Julia,1½ år, på armen och hon var mera intresserad av Bo Carpelans näsa, som han stack fram när han ville gulla med henne och av Poul Borums tatueringar, som hon försiktigt pillade på. Poul Borum blev så betagen att han ville sitta bredvid oss under middagen. Det var ett handgripligt möte med litteraturen!

Lugn som en filbunke...

Jag slutar på Aftonbladets Viktklubben i morgon, skriver det sista blogginlägget idag. Känner att jag inte utnyttjat tjänsten speciellt mycket det senaste halvåret - annat än till bloggen och då kan jag ju lika gärna blogga här! Men jag är glad för att jag varit med där, jag har tappat ca 17 kg och funnit många nya vänner.

Mitt första blogginlägg här ska handla om filbunke.

Det är många, många år sedan min dotter Julia läste Gösta Knutssons underbara böcker om Nalle Lufs och i en av dem gör polismästaren filbunke och Julia frågade då vad filbunke egentligen är och om vi också kunde göra det. Och inte minns jag varför det aldrig blev av, men nu, på väg hem från Finland bestämde vi oss för att göra det. I min barndom gjorde mamma filbunke och jag minns att jag var så fascinerad över att den skar sig vid åskväder. Ett dygn stod den i rumstemperatur, med kaffefat över och sedan en natt i kylskåpet. Jag vill minnas att vi hade en annan färg på den bunke som innehöll grunden till nästa dags fil, den man skedade upp i filbunkarna. Tror jag ska göra så nu också, för att inte riskera att någon av misstag äter upp vår grund.

Då hade vi färsk komjölk. I brist på bättre inhandlade jag Gammaldags mjölk på ICA. Värmde den (utan att den kokade), lade en rejäl klick fil (som vi köpt enkom i Finland), rörde runt, täckte över och sen fick den stå ett dygn på köksbänken. Och en natt i kylskåpet. I morse gick jag upp till sjön och plockade blåbär, allt för att kunna vara liksom mamman i Carl-Antons Överbyvals, hon som bjuder på blåbär och kylskåpskall fil.

Och uttrycket lugn som en filbunke har nu blivit ytterst konkret. Mjölken slutar rinna, en tunn gyllene hinna lägger sig över den lugna filen. Motvilligt följer den med skeden.

Det är inget fel på nostalgi om den smakar så här!