Lugn som en filbunke...

Jag slutar på Aftonbladets Viktklubben i morgon, skriver det sista blogginlägget idag. Känner att jag inte utnyttjat tjänsten speciellt mycket det senaste halvåret - annat än till bloggen och då kan jag ju lika gärna blogga här! Men jag är glad för att jag varit med där, jag har tappat ca 17 kg och funnit många nya vänner.

Mitt första blogginlägg här ska handla om filbunke.

Det är många, många år sedan min dotter Julia läste Gösta Knutssons underbara böcker om Nalle Lufs och i en av dem gör polismästaren filbunke och Julia frågade då vad filbunke egentligen är och om vi också kunde göra det. Och inte minns jag varför det aldrig blev av, men nu, på väg hem från Finland bestämde vi oss för att göra det. I min barndom gjorde mamma filbunke och jag minns att jag var så fascinerad över att den skar sig vid åskväder. Ett dygn stod den i rumstemperatur, med kaffefat över och sedan en natt i kylskåpet. Jag vill minnas att vi hade en annan färg på den bunke som innehöll grunden till nästa dags fil, den man skedade upp i filbunkarna. Tror jag ska göra så nu också, för att inte riskera att någon av misstag äter upp vår grund.

Då hade vi färsk komjölk. I brist på bättre inhandlade jag Gammaldags mjölk på ICA. Värmde den (utan att den kokade), lade en rejäl klick fil (som vi köpt enkom i Finland), rörde runt, täckte över och sen fick den stå ett dygn på köksbänken. Och en natt i kylskåpet. I morse gick jag upp till sjön och plockade blåbär, allt för att kunna vara liksom mamman i Carl-Antons Överbyvals, hon som bjuder på blåbär och kylskåpskall fil.

Och uttrycket lugn som en filbunke har nu blivit ytterst konkret. Mjölken slutar rinna, en tunn gyllene hinna lägger sig över den lugna filen. Motvilligt följer den med skeden.

Det är inget fel på nostalgi om den smakar så här!