Intervju, del 2

Jag ska skriva om min systers födelsedag, men det blir kanske i morgon. I kväll har vi årsmöte på biografen och jag har suttit med en del diagram och annat. Plus att jag har massvis med jobb...
Den här intervjun gjordes i början av januari. Då var tanken att den skulle komma i tidningen ca två veckor senare, men det blev istället först idag. Annars spelar det ju ingen roll, men det känns lite fånigt, kanske de andra på bion vill ha en annan ordförande? Då får jag väl skriva en insändare i tidningen...

Parenteser

Befinner mig i Helsingfors sedan några dagar (kom i tisdags), min äldsta syster fyller 50 år på måndag och har bestämt sig för att fira.

Har träffat några vänner, sett Revolutionary Road (och den var bra, återkommer kanske senare till den), druckit några öl på Molly Malone, ätit lyxfrukost på Café Engel, ätit sushi och spelat Guitar Hero med Jonatan, bjudit min andra syster på lite mat och prat. Och sen har jag jobbat!

Sent igår kväll ringde Julia på Skype, de har varit i Røros och åkt skidor (Røros ska visst vara Norges kallaste plats och det var också där vinterscenerna i Pippifilmerna spelades in). Idag ska Julia flyga till Helsingfors och det var det hon ringde om. Hon råkade (lyckligtvis) kolla sina biljetter och upptäckte att biljetten Trondheim-Oslo var bokad till fredagen, istället för torsdagen. Nu får hon ta tåget till Oslo idag istället (förlåt Julia, jag är en klantskalle!) för att hinna till kvällsflyget från Oslo till Helsingfors. Hon pratade om att eventuellt gå på Filmmuséet i Oslo, hoppas hon gör det och får ut något av sitt (ofrivilliga) Oslobesök.

I kväll åker jag alltså ut till landet, till mitt barndomshem. Det ligger i det område som drabbades av den s.k. Porkalaparentesen (eller "parentesen" som de flesta sa när jag var barn), det var ett stort område väster om Helsingfors som Sovjetunionen "arrenderade" som marin- och militärbas under åren 1944-1956 (ursprungligen skulle parentesen vara i 50 år). Min pappa och hans familj hörde till dem som hade tio dagar på sig att evakuera. När "Porkala kom tillbaka" var mycket förstört och när jag lekte som barn snubblade man ofta över rostig rysk taggtråd. Och ryska bokstäver målade på ladugårdsväggar.

Jag skrev om skolvägar och ålderdomligheter häromdagen, och nu ska jag också resa tillbaka till tiden - till en tillvaro utan internet!

Buddha föll av skam

Jag såg Hana Makhmalbafs långfilmsdebut Buddha föll av skam igår kväll. (Det var dessutom premiär för vår digitala utrustning på bion). Hana Makhmalbaf är en ovanlig filmare: hon gjorde sin första film redan som åttaåring (och den filmen är fortfarande förbjuden i Iran), filmen handlar om sexåriga flickor som går klädda i kortärmade tröjor. Man blir ju inte filmare hur som helst i den åldern, men så har Hana ovanligt mycket att brås på: hennes syster gör också film och de är båda döttrar till Mohsen Makhmalbaf, den store iranske regissören. Han har gjort en av de vackraste filmer jag sett i hela mitt liv: Gabbeh heter den och jag såg den på någon filmfestival i Helsingfors i slutet av 1990-talet.

Filmen utspelar sig i Bamyian i Afghanistan, där de flera tusen år gamla buddhastatyerna stod:

Buddhastatyerna stod på UNESCO:s lista över världskulturarv och när de och andra utländska organisationer ville lägga resurser på att renovera statyerna, förklarade talibanerna att de var uttryck för avgudadyrkan och skulle förstöras. I mars 2001, efter flera veckors sprängningar och beskjutningar, var statyerna förstörda. Kvar blev bara nischerna, där statyerna stått.

Men där vid foten av statyerna bor tusentals familjer i grottor. Och dit begav sig Hana Makhmalbaf för att filma. Hon träffade hundratals barn, många avdem hade aldrig sett en tv ens och där hittade hon också sina skådespelare.

Buddha föll av skam handlar om Bakhtay, som är 6 år gammal och som gärna vill följa med grannpojken Abbas till skolan och som trotsar många faror på sin väg. Hon blir tillfångatagen av ett gäng pojkar som leker "talibaner och amerikaner" och det är svårt att veta var gränsen mellan lek och verklighet går. "Dö, Bakhtay, dö, så blir du fri sen", ropar Abbas sist i filmen och det är klart att den repliken är dubbeltydig i den värld av hat och kvinnoförakt som lilla Bakhtay lever i. "Du är mindre än Buddhas nagel", säger en av pojkarna till henne, när de står framför det som är kvar av de stora statyerna.

Filmen har fått en del kritik för att den är övertydlig (flickans skrivhäfte blir mer och mer slitet och rivs sönder av dem hon möter) och några av de medverkande säger sina repliker valhänt. Men den har också humor och inte minst den lilla flickan som spelar Bakhtay är helt fantastisk. Hennes envishet och beslutsamhet känns så äkta. Och hennes snor ser inte konstgjort ut. "Jag ville inte leka krig", gråter hon, och alla de som delar hennes öde vill säkert heller inte vara med på de spelregler som satts upp för deras liv.

Dags att...stiga upp?

Jag vaknade i natt strax efter halvett av att Lennart lade sig i sängen och utbrast:

"Du vet inte vad som hände nyss!"

Och jag (fortfarande inte helt vaken): "Vaddå?"

Sen berättade han att han redan duschat, kokat kaffe, brett mackor, gått ut för att hämta tidningen -upptäckt att det inte låg någon tidning i lådan! - gripit telefonen för att ringa GP och klaga, mötts av deras telefonsvarare som upplyste om öppettider.

Och det var då han insåg att klockan var fem minuter över halv ett.

Inte fem över sju.

(Men hans väckarklocka är digital och hans armbandsur är digitalt, köksklockan däremot analog).

Det som förmodligen väckt honom var vår webbradio i köket som av någon märklig anledning piper till vid midnatt. Och då trodde stackaren att det var hans väckarklocka!

"Häll kaffet på termosen", sa jag, och somnade om.

Grattis Charles Darwin!

Det har knappast undgått någon att vi idag firar att det förflutit 200 år sedan Charles Darwin föddes. Läste någonstans att 27% av alla svenskar inte tror på evolutionen!

Darwins första träddiagram över evolutionen

Bilden nedan är tagen 1855, när Darwin var 46 år gammal (dvs lika gammal som jag är idag). Det berömda skägget började han odla först 1862:

När den bilden togs hade Charles fortfarande sin Om arternas uppkomst liggande i en skrubb, under barnens leksaker. Men sommaren 1858 fick han höra att den unge naturforskaren Alfred Russel Wallace, oberoende av honom själv, kommit fram till precis samma slutsats efter sina resor till Sydamerika och den malajiska övärlden. Och faktiskt publicerade Darwin och Wallace sedan tillsammans en vetenskaplig artikel om arternas variation.

När On The Origin of Species äntligen gavs ut hösten 1859 sålde den första upplagan (på 1250 exemplar) slut redan samma dag! I svensk översättning kom boken första gången 1871.

Sedan är det ju klart att Darwin finns online också: här finns hans samlade verk (och det är också där jag funnit alla bilder). Där finns också hans självbiografi och därifrån härstammar historien om skalbaggarna som jag läste om i GP för några dagar sedan: Darwin började studera medicin, vid 16 års ålder, men han tyckte det var för obehagligt och sedan följde en kort period av teologiska studier. Men han tillbringade hellre sin tid på ängarna och samlade skalbaggar. En dag såg han två ovanliga skalbaggar och fångade en i varje hand och sedan såg han en tredje som var en ny sort, som han absolut måste fånga. Då stoppade han den han höll i sin högra hand i munnen. Plötsligt utsöndrade den en intensivt bitter vätska som brände hans tunga så att han var tvungen att spotta ut skalbaggen som försvann. Liksom den tredje.

Dags att...klippa sig

Det var dags för saxen och ett besök hos min Franske Frisör i Alingsås. Nya färger, hurra! Och jag fick en hårinpackning med menthol och massage av hårbottnen också. Och en varm handduk runt huvudet en stund, nån lite mjuk jazz i bakgrunden, mini-spa med andra ord, en alldeles vanlig onsdag!

Jag orkade inte leta rätt på stativet när jag kom hem, utan tog en bild i badrumsspegeln:

När jag har varit och klippt mig brukar jag ibland slinka in på sushibaren i samma kvarter. Bilden tagen med min mobil och färgerna är lite sunkiga (svag belysning), men ååå så gott med sushi:

Nu dags att jobba vidare...

Dags att så ... morötter?

I Gomorron Sverige några minuter i åtta i morse planterades sticklingar och så presenterades några trevliga blomfrön: (från höger till vänster) det var Zinnia, Porkkana (uttalades [por´ka:na]), Rudbeckia. Rosenskära och Lejonöra.

Men hoppsan, det gick visst lite snabbt där. Andra från höger är ju morötter (på finska porkkana)

Det lustiga är att trädgårdsmästaren Ylva inte heller reagerade.
"Aaa", sa hon bara, "fem bra förslag"

Afrikanen

Häromnatten läste jag äntligen Le Clézios Afrikanen. Sällan har en nobelpristagare varit så lättläst! Liten och tunn är romanen (eller vad ska man kalla boken? en essä?) och bilderna han skapar flimrar snabbt förbi och somliga etsar sig in i mitt minne: hur han och de andra barnen slår med käppar på termitstackarna, hur de dagliga åskvädren drar in över dem, hur pappan förgäves försöker krossa kackerlackorna, som kom krypande i mängder.

Men en annorlunda beskrivning av ett annorlunda Afrika är det. Le Clézio skriver hur svårt han har att känna igen sig i beskrivningarna av det kolonialiserade Afrika, hans familj levde i en värld där det inte fanns andra vita och där det var annat än hudfärg som bestämde ens värde. Han beskriver mötet med ett Afrika som innebär en kroppslighet och en frihet som står i stark kontrast till krigsåren i Nice, där hans familj levde instängd och undangömd.

I slutet av boken skriver Le Clézio om Biafrakriget och jag kommer osökt att tänka på en annan nobelpristagare i litteratur: Wole Soyinka, som fick priset 1986. Minns när jag läste Soyinka då på 80-talet och hur kriget i Biafra genom hans skildringar blev något mera än de svältande barn som trängde genom tv-rutorna i min barndom på sextiotalet. De uppsvällda magarna och flugorna som surrade i barnens ansikten.

Le Clézio skriver så här:

Längs vägarna, vid flodstränderna, vid infarten till byarna ligger tusentals barn döende av svält och vätskeförlust. Det är en begravningsplats stor som ett land. Lite varstans på grässlätter liknande dem där jag förde krig mot termiterna irrar föräldralösa barn omkring förvandlade till skelett.
/---/
Jag såg de ohyggliga bilderna i alla tidningar och tidskrifter. För första gången visades det land där jag hade upplevt den viktigaste delen av min barndom, men bara för att det var döende.

Skolväg

Jag läste för några dagar sedan i en annan blogg om vikten av att ha en skolväg. Roade mig därför med att plocka fram en karta i Google Maps (med synlig skala) och rita ut min första skolväg, cirka 3 km lång var den och för det mesta fick vi åka buss till skolan och hem igen. Men på lördagarna gick vi hem, eftersom vi slutade tidigare då och inte orkade vänta på bussen.

Vägen är uträtad på sina ställen nu, jämfört med hur det såg ut i slutet av 60-talet när jag gick där i folkskolan. Folkskola hette det på den tiden, och skolan jag gick i var en skola med två lärare och två klassrum: småskolan (1-2) och storskolan (3-6). Efter fyra år i folkskolan kunde man ansöka till läroverket (vilket alla inte gjorde). De som inte gjorde det gick först femman och sexan i folkskolan och fortsatte sedan till medborgarskolan. Idag är Medborgarskolan ett studieförbund i Sverige och jag har inte tänkt på medborgarskolan på flera decennier! Tant Mary lagade skolmaten (hon stekte jättegoda plättar, men makaronivällingen var det värsta jag visste) och före maten bad alla bordsbön. Skoldagen började med morgonsamling och psalmsång och om någon inte var tyst under morgonsamlingen bestraffades hela klassen med en timmes extra psalmsång. Läraren trampade och spelade på harmoniet och vi sjöng. Ett märkligt straff var det, men jag kan många psalmer!

Masja (som jag känner från min tid som forskare i barnlitteratur) skriver i sin blogg om snökaoset i England och hur fånigt det känns att hela landet närmast paralyseras för att det faller några tum snö.

Jag tror aldrig det var så att vi inte kom iväg til skolan pga snöoväder. Jag har ett minne av att pappa körde oss i traktorn nån gång, när det inte gick att komma fram. Om det var kallare än -35 grader fick man däremot stanna hemma.

Jag sänder frågan vidare: hur såg din skolväg ut?

Nio veckor

Dags för lite familjeliv, det har varit mycket film på sistone (vilket förstås har varit jättekul). Men kul var det också att träffa denne lille grabb igår: Idag är det nio veckor sedan han föddes, lille Albin. Svårt var det att fånga hans snabba leenden, men de finns där!

Ute ler februarisolen också. Dags för en promenad!