söndag 8 februari 2009

Afrikanen

Häromnatten läste jag äntligen Le Clézios Afrikanen. Sällan har en nobelpristagare varit så lättläst! Liten och tunn är romanen (eller vad ska man kalla boken? en essä?) och bilderna han skapar flimrar snabbt förbi och somliga etsar sig in i mitt minne: hur han och de andra barnen slår med käppar på termitstackarna, hur de dagliga åskvädren drar in över dem, hur pappan förgäves försöker krossa kackerlackorna, som kom krypande i mängder.

Men en annorlunda beskrivning av ett annorlunda Afrika är det. Le Clézio skriver hur svårt han har att känna igen sig i beskrivningarna av det kolonialiserade Afrika, hans familj levde i en värld där det inte fanns andra vita och där det var annat än hudfärg som bestämde ens värde. Han beskriver mötet med ett Afrika som innebär en kroppslighet och en frihet som står i stark kontrast till krigsåren i Nice, där hans familj levde instängd och undangömd.

I slutet av boken skriver Le Clézio om Biafrakriget och jag kommer osökt att tänka på en annan nobelpristagare i litteratur: Wole Soyinka, som fick priset 1986. Minns när jag läste Soyinka då på 80-talet och hur kriget i Biafra genom hans skildringar blev något mera än de svältande barn som trängde genom tv-rutorna i min barndom på sextiotalet. De uppsvällda magarna och flugorna som surrade i barnens ansikten.

Le Clézio skriver så här:

Längs vägarna, vid flodstränderna, vid infarten till byarna ligger tusentals barn döende av svält och vätskeförlust. Det är en begravningsplats stor som ett land. Lite varstans på grässlätter liknande dem där jag förde krig mot termiterna irrar föräldralösa barn omkring förvandlade till skelett.
/---/
Jag såg de ohyggliga bilderna i alla tidningar och tidskrifter. För första gången visades det land där jag hade upplevt den viktigaste delen av min barndom, men bara för att det var döende.

1 kommentar:

Öbon sa...

Roligt att du hittat till Le Clezio!