Buddha föll av skam

Jag såg Hana Makhmalbafs långfilmsdebut Buddha föll av skam igår kväll. (Det var dessutom premiär för vår digitala utrustning på bion). Hana Makhmalbaf är en ovanlig filmare: hon gjorde sin första film redan som åttaåring (och den filmen är fortfarande förbjuden i Iran), filmen handlar om sexåriga flickor som går klädda i kortärmade tröjor. Man blir ju inte filmare hur som helst i den åldern, men så har Hana ovanligt mycket att brås på: hennes syster gör också film och de är båda döttrar till Mohsen Makhmalbaf, den store iranske regissören. Han har gjort en av de vackraste filmer jag sett i hela mitt liv: Gabbeh heter den och jag såg den på någon filmfestival i Helsingfors i slutet av 1990-talet.

Filmen utspelar sig i Bamyian i Afghanistan, där de flera tusen år gamla buddhastatyerna stod:

Buddhastatyerna stod på UNESCO:s lista över världskulturarv och när de och andra utländska organisationer ville lägga resurser på att renovera statyerna, förklarade talibanerna att de var uttryck för avgudadyrkan och skulle förstöras. I mars 2001, efter flera veckors sprängningar och beskjutningar, var statyerna förstörda. Kvar blev bara nischerna, där statyerna stått.

Men där vid foten av statyerna bor tusentals familjer i grottor. Och dit begav sig Hana Makhmalbaf för att filma. Hon träffade hundratals barn, många avdem hade aldrig sett en tv ens och där hittade hon också sina skådespelare.

Buddha föll av skam handlar om Bakhtay, som är 6 år gammal och som gärna vill följa med grannpojken Abbas till skolan och som trotsar många faror på sin väg. Hon blir tillfångatagen av ett gäng pojkar som leker "talibaner och amerikaner" och det är svårt att veta var gränsen mellan lek och verklighet går. "Dö, Bakhtay, dö, så blir du fri sen", ropar Abbas sist i filmen och det är klart att den repliken är dubbeltydig i den värld av hat och kvinnoförakt som lilla Bakhtay lever i. "Du är mindre än Buddhas nagel", säger en av pojkarna till henne, när de står framför det som är kvar av de stora statyerna.

Filmen har fått en del kritik för att den är övertydlig (flickans skrivhäfte blir mer och mer slitet och rivs sönder av dem hon möter) och några av de medverkande säger sina repliker valhänt. Men den har också humor och inte minst den lilla flickan som spelar Bakhtay är helt fantastisk. Hennes envishet och beslutsamhet känns så äkta. Och hennes snor ser inte konstgjort ut. "Jag ville inte leka krig", gråter hon, och alla de som delar hennes öde vill säkert heller inte vara med på de spelregler som satts upp för deras liv.