Burma VJ - rapport från ett slutet land

Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris 1991 och är ledare för den demokratiska oppositionen i Burma. Hon vann de demokratiska valen 1990 och har sedan 1989 suttit 12 år i husarrest och igår var dagen då hennes (senaste) husarrest formellt borde ha upphört. Enligt burmesisk lag får en person spärras in utan rättegång i högst 6 (!) år. Nu blev hon istället arresterad, för att en amerikansk turist tagit sig in i hennes hem. Det säger en hel del om de märkliga lagar som råder i Burma.

Igår var det därför en synnerligen lämplig kväll att se en annorlunda och mycket stark och mycket viktig film på vår biograf: Burma VJ. Några av bilderna minns jag från nyhetsrapporteringarna i september 2007: de buddhistiska munkarna som oförskräckt marscherade på gatorna, folkmassorna som stod på tak och applåderade taktfast.

Burma VJ är en mycket speciell dokumentärfilm. I vanliga fall blir jag irriterad på handhållen kamera och skakiga och oskarpa bilder på film, men detta är något annat. Filmsnuttarna är filmade av lokala videoreportrar från The Democratic Voice of Burma, som riskerar livet för att omvärlden ska få vad som händer i denna en av världens märkligaste militärdiktaturer. Ibland fortsätter kameran rulla, medan den stoppas innanför en skjorta eller i en väska och han som filmar springer för livet. Kamerorna, internet och satelliter är deras vapen. Filmerna smugglades ut ur landet till Oslo och därifrån sänds de tillbaka till tv-apparater i Burma och över hela världen. Den danske dokumentärfilmaren Anders Østergaard har sedan klippt ihop materialet, men han varken hörs eller syns i dokumentären. I centrum står istället en av filmarna, ”Joshua”, som är tvungen att fly till Thailand och därifrån försöker samordna reportrarnas arbete och oroligt bevittnar det eskalerande våldet.

Munkarnas demonstrationer börjar fredligt, men sedan sätter militären in tårgas mot de obeväpnade munkarna, sliter kläderna av dem och slänger in dem i lastbilar. De går in i munkkloster, misshandlar och för bort munkarna. Men demonstrationerna fortsätter, även om det ena förbudet efter det andra införs.

"Ni som inte är rädda för att dö får gå i täten"

Därefter följer kaos och militären börjar skjuta skarpt. Fortfarande är det oklart hur många som miste livet. Här finns en sammanfattning av händelserna hösten 2007.

Efter filmen hade vi möjlighet att diskutera med en burmesisk student, Mya Lay Tin, som flydde via Thailand till Sverige hösten 2006. Hennes pappa är jurist och politiskt aktiv och tvingades fly i samband med den stora studentdemonstrationen 1988, då flera tusen burmeser dödades. Hon stod där och berättade för oss om situationen i Burma då och nu, om sina förhoppningar och drömmar om ett demokratiskt Burma - allt på en nästan felfri svenska! Hon svarade leende på våra frågor, men när hon berättade att det först var i samband med sin egen flykt hon hade möjlighet att träffa sin pappa igen och att hennes mamma dött i cancer 2006 och att hon inte kan träffa sin familj, att de aldrig tillåtits vara en hel familj, då började tårarna rinna. Och inte bara på henne.

Och jag tänker på vilka olika möjligheter vi har att påverka det som händer i världen. Hur somliga riskerar sina liv för något de tror på, hur andra orkar tro på att det blir bättre, att det måste bli bättre en dag.

Skumt!

Någonting riktigt skumt har hänt! I slutet av förra veckan kliade det på min hals, jag trodde det var en fästing, men det var det inte. Det var vasst och kliade och satt precis under mitt operationsärr (den svarta pilen). Och igår dök det upp flera stycken likadana, vassa kliande (se de gröna pilarna), med ca 1 cm:s mellanrum. Klara trodde att det kanske var rester av sutur och nu i kväll ringde jag faktiskt sjukvårdsupplysningen, som bekräftade att det kunde vara så, och att en förklaring kanske var att de tagit miste på tråd vid operationen för sex år sedan. Suturen ska absorberas av kroppen, men om det är vanlig sutur stöter kroppen bort den.

Jag känner mig som en ALIEN och i morgon bitti måste jag ringa vårdcentralen. Kanske går det att plocka bort. Kanske måste man göra något annat ingrepp.

UPPDATERAT: Det var rester av gammal sutur! Däremot trodde de inte att det var "fel" tråd, utan att den av någon anledning inte lösts upp. Kanske för att den sitter där den sitter. Två bitar lyckades de pilla bort och en bit fick jag bort själv, nu är de vassaste bitarna borta i alla fall. Annars skulle jag bara vänta och hoppas att de försvinner...

Födelsedag, del 1

Vi hade som sagt besök av Signe och Klara förra veckan. Alltid lika roligt när de kommer och alltid lika trist när de åker igen!

Det är inte alltid så lätt att fånga henne på bild, här kommer hon skuttande:

Och plötsligt står hon på huvudet:

Lennarts födelsedag är först nu på fredag, men torsdag morgon frågade Signe sin morfar:
- Vad slags kaka vill du ha, Morfar?
Och lyckligtvis hade jag bakat citronrutor kvällen innan, när Signe sov och Lennart och Klara var på bio, så jag och Signe kunde göra små fina bakelser. Och mackor gjorde vi också.

Och när vi stod där så sa Signe plötsligt:
- Det här har vi gjort förut!

Och det hade hon alldeles rätt i: både i fjol och året innan var hon med och firade morfars födelsedag! Men som hon skrattade åt att Morfars tårta bara hade ETT ljus!

Födelsedagsbarnet uppvaktas på sängen, som sig bör!

På eftermiddagen kom Albin med föräldrar också för att uppvakta morfar:

och moster Klara passade på att gosa med Albin:

Signe håller på att lära sig läsa och skriva, i julas kunde hon skriva sitt namn, men nu kan hon skriva mycket annat. Hon skrev själv mitt namn på den fina teckningen som jag visade för några dagar sedan, men jag hittade också en lapp som hon skrivit SIMOD på. Det ska föreställa SIMON, så heter grannpojken som hon upptäckte och lekte tillsammans med. De hade lekt ute i vår trädgård och plötsligt, när vi firade Lennart, stod Simon i köket:
- Jag ringde på dörren, men ingen hörde!
Då hade vi också besök av Albin med föräldrar och det var kanske Albin som inspirerade Signe till att leka mamma, pappa, barn:
- Pappa...
(teaterviskning till Simon:
- Det är du som är pappan!)
- Pappa...

Signebesök

Ska försöka uppdatera snart, men har besök av en viss liten fröken och hennes mamma.
:-)

Vår dagliga spis

När jag och Lennart var ett relativt nytt par (och jag fortfarande bodde i Helsingfors) köpte vi en ny spis. Jag minns den där underbara känslan när vi gick runt och tittade och frågade och blev betraktade som ett etablerat par. Efteråt brukade jag skoja och säga att spisen var vår förlovningsring.

Men för några dagar sedan fick spisen nog, eller rättare sagt ugnen. Jag tror den har läst för många mattidningar och sett att grillsäsongen är här, för det enda som fungerade var grillelementet. Och det fungerar liksom inte så bra när man bakar bröd. Det fungerar inte speciellt bra för vanlig matlagning heller.

Igår ringde jag en massa samtal för att kolla om det alls gick att reparera ugnen, och de kunde inte lova något säkert, annat än att det skulle kosta minst 2500-3000 kronor. Förmodligen mera. Och vår spis skulle ju fortfarande vara 7 år gammal.

Vi hade kollat lite på nätet, men åkte ändå iväg in till Göteborg. Gick omkring och jämförde, pratade med försäljare, skruvade på vred, tryckte på knappar - och kom hem med en ny spis:

Många nya spisar idag har infällda vred och det föll vi båda för.

Inga mera kladdiga vred, som är helt hopplösa att rengöra. Gorenjen, som vi fastnade för, sägs ha en av marknadens jämnaste varmluftsugnar, den här spisen har en STOR (hela 60 l) ugn, den är självrengörande, har inbyggd stektermometer och en massa trevliga finesser. Man kan bl.a. ställa in fördröjd start för ugnen, så här: kl 10 på kvällen kan jag programmera in den så att den tänds kl 7.00; jag kan ta ut de bröd som kalljäst i kylskåpet och lägga in dem i den varma ugnen och i förväg också bestämma hur länge ugnen ska vara tänd. På displayen kan man se hur många grader ugnen kommit upp i, kalla mig gärna tekniknörd:

I bruksanvisningen står det bl.a. så här:

Apparaten är tillverkad enligt relevanta gällande säkerhetsstandarder. Inte desto mindre rekommenderar vi starkt att personer med nedsatt fysisk, motorisk eller mental förmåga, eller personer med otillräcklig erfarenhet eller kunskap, inte använder apparaten utan överinseende av en kvalificerad person. Samma rekommendation gäller när apparaten används av personer som inte uppnått myndighetsålder.

Jag har (naturligtvis) jämfört de olika översättningarna av bruksanvisningen. Danska barn får använda spisen när de inte längre är minderåriga. Minderårig är man fram till sin femtonde födelsedag. Jag började laga mat på riktigt när jag var nio år. Tänker på att jag då använde vår gasspis hemma, helt utan överinseende.

Liten titt i trädgården

Jag har inte sett ett enda rådjur! Och saknar dem verkligen inte!

Men mina mörklila tulpaner är borta

Nu har vi övergått till att odla i krukor i växthuset.

Några tomater, en aubergine och lite basilika

har redan flyttat in.

Det kom ett brev...

Det kom ett brev, men inte om sommarsäd, vinbärsbuskar eller körsbärsträd, som hos Pär Lagerkvist. Och i själva verket kom det TVÅ brev:

Det första var från ICA, och innehöll ett brev samt två presentkort. Orsaken var att jag häromdagen ringde för att fråga om de visste varför deras apelsinjuice smakade jäst. En gång för mycket länge sedan, faktiskt när Julia var en liten nyföding, råkade jag ut för samma sak: jag svepte ett glas apelsinjuice och märkte först efteråt att den inte smakade som den skulle. Också den gången fick jag jätteont i magen. Det visade sig att den apparat som limmar förpackningarna inte fungerade som den skulle, och att syre kommit in, och jag tänkte att det kanske var något liknande som hänt nu. Damen på ICA hade inget svar att ge, men hon bad så mycket om ursäkt och nu damp det alltså ner lite plåster på såren. Och ett brev med försäkran att de ser väldigt allvarligt på det inträffade och har informerat alla berörda parter. Det om det. Men det är ju förstås alltid roligt när man blir tagen på allvar. Och får plåster på såren.

Det andra brevet var från Länsstyrelsen, som meddelade att min ansökan om svenskt medborgarskap via s.k. naturalisation beviljats. Så nu är jag alltså naturaliserad svensk! Jag får rösta i riksdagsvalet i Sverige, och jag får ställa upp som kandidat! Tjolahopp! Och till alla mina vänner i Finland, ta det lugnt: jag har inte avsagt mig mitt finska medborgarskap, utan har alltså dubbelt medborgarskap.

Nu undrar jag bara om jag också kommer att få en inbjudan på Nationaldagen, en sådan som nya svenska medborgare brukar få. I Göteborg firas de med pompa och ståt och böcker och årskort till Liseberg och muséer och jag vet inte vad. Jag vill också välkomnas! Nu när jag blivit svedupelle!

Vättlefjällsvandringen

Igår gick då Vättlefjällsvandringen av stapeln. Drygt 900 deltagare samlade vandringen (varav ca 750 gick 25 km) och vädret var optimalt: lite sol, men för det mesta mulet. Inte en droppe regn.

Min väninna Pippi flög hit från Helsingfors på fredagen och på lördagen gick vi en liten sväng vid Hjortgården i Alingsås, så hon fick testa de gångstavar som hon funderade på om hon skulle låna.
Vi steg upp tidigt igår morse och kom iväg i god tid, vi hade anmält start vid Vättlestugan. Anmälde oss och fick våra startkort + den vikbara Vättlemuggen. Och sedan var det dags för start. Lite kyligt var det i början och vi hade både tröjor och jackor på oss, men snart steg värmen (också i takt med den kuperade terrängen).

Pippi läser om högstubbar

Vättlefjällsvandringen går genom varierande terräng och förbi otaliga sjöar: på morgonen simmade en storlom stillsamt i Surtesjön och jag läser att en del av sjön är belagd med tillträdesförbud under en stor del av sommaren, just för att storlommen häckar där. Skrovtjärn, Gäddevattnet, Stentjärna, Skyrsjön, Kroksjön och Trollsjön passerade vi, innan det var dags för den första kontrollen vid Rördalen. Där vankades det varm nyponsoppa i vikmuggen, men vi gick ett litet stycke till och höll fikapaus vid Lysevattnet.

Sedan kom vi plötsligt in i området, som härjades av skogsbrand för en vecka sedan. Och ställvis var det alldeles svart!Men gräset spirar snabbt och det ska bli spännande att se hur det ser ut nästa år. Längst i norr hade man faktiskt varit tvungen att dra om rutten något, pga branden och vi gick istället förbi ett vackert lummigt område norr om Gåsemossen, där liljekonvaljerna redan hade stora knoppar. Och mycket blåbär kommer det att bli i år!

Vid Dammekärr och den andra kontrollen hade vi redan kommit över halvvägs. Och sedan gick vi vidare, ibland genom nya brandhärjade områden, men också förbi nya, vackra sjöar. Vid Mettjärn, med sina många klippor höll vi kaffepaus och sedan var det inte långt kvar till Jennylund.

Efter Jennylund började det kännas lite segt, framför allt i mina knän. De andra hade säkert gått snabbare, men det var ju ingen tävling. Åtminstone inte för oss: vi blev däremot omsprungna av en del (framför allt unga män) som (förmodligen) sprang hela vägen. Utför branta berg, genom det ännu pyrande gräset, där stigarna var smala och vi andra inte ens hann notera att de kom farande. Som älgkalvar brakade de fram genom skogen.

Vi andra hann titta och fundera:

Varför växer björkarna i buketter?

Kan man kalla dem familjebjörkar, kanske?

Vem bor här?

UPPDATERAT: det gör fladdermössen, det är fladdermusholkar!

Vad är detta för en ruin?

Och vi hann njuta av de vackra sjöarnade gamla stenmurarna

och den vårfagra skogen

Efter avverkade 25 km var det skönt att komma hem, stretcha lite (under Pippis pedagogiska handledning), ta en bastu och sedan äta lite soppa (som jag förutseende nog kokat kvällen innan).

Och Vättlefjällsvandringen kommer vi att gå igen!