torsdag 28 maj 2009

Burma VJ - rapport från ett slutet land

Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris 1991 och är ledare för den demokratiska oppositionen i Burma. Hon vann de demokratiska valen 1990 och har sedan 1989 suttit 12 år i husarrest och igår var dagen då hennes (senaste) husarrest formellt borde ha upphört. Enligt burmesisk lag får en person spärras in utan rättegång i högst 6 (!) år. Nu blev hon istället arresterad, för att en amerikansk turist tagit sig in i hennes hem. Det säger en hel del om de märkliga lagar som råder i Burma.

Igår var det därför en synnerligen lämplig kväll att se en annorlunda och mycket stark och mycket viktig film på vår biograf: Burma VJ. Några av bilderna minns jag från nyhetsrapporteringarna i september 2007: de buddhistiska munkarna som oförskräckt marscherade på gatorna, folkmassorna som stod på tak och applåderade taktfast.

Burma VJ är en mycket speciell dokumentärfilm. I vanliga fall blir jag irriterad på handhållen kamera och skakiga och oskarpa bilder på film, men detta är något annat. Filmsnuttarna är filmade av lokala videoreportrar från The Democratic Voice of Burma, som riskerar livet för att omvärlden ska få vad som händer i denna en av världens märkligaste militärdiktaturer. Ibland fortsätter kameran rulla, medan den stoppas innanför en skjorta eller i en väska och han som filmar springer för livet. Kamerorna, internet och satelliter är deras vapen. Filmerna smugglades ut ur landet till Oslo och därifrån sänds de tillbaka till tv-apparater i Burma och över hela världen. Den danske dokumentärfilmaren Anders Østergaard har sedan klippt ihop materialet, men han varken hörs eller syns i dokumentären. I centrum står istället en av filmarna, ”Joshua”, som är tvungen att fly till Thailand och därifrån försöker samordna reportrarnas arbete och oroligt bevittnar det eskalerande våldet.
Munkarnas demonstrationer börjar fredligt, men sedan sätter militären in tårgas mot de obeväpnade munkarna, sliter kläderna av dem och slänger in dem i lastbilar. De går in i munkkloster, misshandlar och för bort munkarna. Men demonstrationerna fortsätter, även om det ena förbudet efter det andra införs.

"Ni som inte är rädda för att dö får gå i täten"

Därefter följer kaos och militären börjar skjuta skarpt. Fortfarande är det oklart hur många som miste livet. Här finns en sammanfattning av händelserna hösten 2007.

Efter filmen hade vi möjlighet att diskutera med en burmesisk student, Mya Lay Tin, som flydde via Thailand till Sverige hösten 2006. Hennes pappa är jurist och politiskt aktiv och tvingades fly i samband med den stora studentdemonstrationen 1988, då flera tusen burmeser dödades. Hon stod där och berättade för oss om situationen i Burma då och nu, om sina förhoppningar och drömmar om ett demokratiskt Burma - allt på en nästan felfri svenska! Hon svarade leende på våra frågor, men när hon berättade att det först var i samband med sin egen flykt hon hade möjlighet att träffa sin pappa igen och att hennes mamma dött i cancer 2006 och att hon inte kan träffa sin familj, att de aldrig tillåtits vara en hel familj, då började tårarna rinna. Och inte bara på henne.

Och jag tänker på vilka olika möjligheter vi har att påverka det som händer i världen. Hur somliga riskerar sina liv för något de tror på, hur andra orkar tro på att det blir bättre, att det måste bli bättre en dag.

4 kommentarer:

julia sa...

Du har rätt, det där hade varit nåt för mig!

Anni sa...

Vad konstigt, i min blogglista står det att du skriver om:
"Kropp och fjäll på Kroppefjäll",
men den länken finns inte. Igår såg jag den riktiga aktuella rubriken!

Kommer den där filmen gå på "vanlig" bio eller blir det teve så småningom?

Artista sa...

Gissar att det är en sån där biograf som vi har här hemma, med alternativa filmer. De där som sällan eller aldrig visas på filmstäderna, utan på Kulturbiograferna. Ibland politiska budskap, ibland konstnärliga unga filmare som inte får rum bland de stora. Det är bra att de biograferna finns. Annars skulle man gå miste om mycket. Här hemma heter biografen Foelkets bio och finns på kulturhuset.

Låter som en intressant film. Och viktig.

Kram!
Ha en skön helg!

Fighter/Tindra sa...

Ligger i soffan och tittar på Rädda mammorna-galan. Ska bidra med en liten slant.
Alla kan göra skillnad.
Mot en bättre värld.

KRAM på dig!