torsdag 23 april 2009

Drottningen och jag



Jag var på bio igår kväll, såg Nahid Persson Sarvestanis fantastiska dokumentärfilm, Drottningen och jag, om Irans sista drottning, Farah Diba. Eller, vilket titeln också antyder, det är lika mycket en film om Nahid Persson själv. Och om hennes kluvna förhållande till drottningen.

Filmen börjar med en filmsnutt från bröllopet mellan den unga Farah Diba och shahen av Iran, sedd med barnets ögon. Den lilla Nahid tycker att alltsammans är hämtat som ur en saga. Och senare i filmen berättar Nahid för drottningen hur hon som barn såg tv-reportage om den unga vackra drottningen, som leende sprang runt och lekte med sina barn, alltmedan Nahids egen mamma fick sitta och väva 15 timmar per dag, för att kunna försörja familjen och de åtta barnen, när hennes man var sjuk. Som ung blev Nahid politiskt aktiv och deltar i den revolution som är med om att störta shahen, men den nya regimen, med Khomeini vid makten, är inte stort bättre. Två av Nahids bröder, 15 och 17 år gamla, blir tillfångatagna, och den ena blir avrättad.

Drottningen och jag är också en metafilm, den handlar om filmarens kamp när det gäller att överhuvudtaget kunna fortsätta filma. Och här, i berättarkommentaren, som Farah Dibas sekreterare luskar fram uppgifter om Nahids bakgrund och filmarbetet avbryts i ett halvt år, men fortsätter igen, när drottningen fått se en trailer för filmen - och uppenbarligen gillar det hon ser. Och mellan de två kvinnorna växer en säregen vänskap fram, även om det hela tiden finns en viss misstänksamhet från bägge sidor. Och även om de båda två tvingas fundera på vad alla andra ska tycka om filmen och den bild den ger.

Och det är klart: många frågor förblir oställda, men ändå är det en ganska mångfacetterad bild vi får, både av drottningen och av filmaren Nahid Persson. Det finns några oerhört gripande scener i filmen: förstås de scener som visar hur de båda huvudpersonerna förlorat någon de älskat: den unga prinsessan Leyla som begick självmord och Nahids bror som hängdes. Men också en scen, där Farah Diba håller i en vissnad planta från Iran, och häller ut en påse svart jord i en stor skål. De två kvinnorna har mera gemensamt än de kunnat tro från början, inte minst lever de bägge i exil och drömmer om att en dag kunna resa tillbaka till det land som förorsakat dem så mycken smärta, men som de alltid kommer att fortsätta längta tillbaka till.

Nu på fredag har en kortfilm av Nahid Persson Sarvestani premiär på många Folkets Bio-biografer; Fågelburen heter den, och handlar om en dag i spåmannen Habibs liv, på gatorna i Teheran. Den jag ser fram emot! Den visas ju på en bio nära mig också, förstås!

4 kommentarer:

julia sa...

Den låter mycket intressant och bra :)

Cosi sa...

Hej Ulla!

Hur ser din sommar ut? Jag har semester i juli men kunde tänka mig ett veckoslut i Stockholm i juni...

Tindra sa...

Åh, Ullan! Det ser jag fram mot.
Stor kram på dig!

Anni sa...

Jag såg en intervju med Nahid Persson Sarvestani på Tv4s Nyhetsmorgon, det var mycket intressant att höra henne berätta om filmandet och de olika turerna - den vill jag se!