Minnen av sovel och cigaretter

Jag började skriva ett svar på ett inlägg hos Matvraket, men märkte att det blev för långt, och dessutom kunde jag ju inte lägga in länkar i svaret, så det blir ett eget inlägg.

Jag läste också Biggles när jag var en liten flicka, faktiskt läste jag så många s.k. pojkböcker när jag var liten att jag sedan med stor behållning kunnat läsa Conny Svenssons underbara Tarzan i slukaråldern. Under några år var Conny förresten min lärare, när jag studerade litteratur vid Helsingfors universitet.

Det är så olika vad man minns. Jag läste som sagt Biggles, men minns inga cigarettetuin, som Matvraket skriver om. (Däremot minns jag all mat som fanns i Femböckerna). Och inte minns jag att jag var upprörd över bristen på kvinnor i Bigglesböckerna heller. När Biggles till sist träffade en tjej visade det ju sig att hon var en tysk spion!

Själv har jag aldrig rökt en endaste cigarett, men jag har andra utdöda cigarettminnen: Min pappa rökte cigaretter av märket Club 77, som låg i fyrkantiga askar av papp. På baksidan av paketen brukade han skriva inköpslistor och där kunde det till exempel stå SOVEL. I min barndom var det ett högst vanligt ord, (uttalet är naturligtvis kortstavigt), men idag känns det som ett utrotningshotat ord. Sovel åts till potatisen eller sovlet lades på brödet. Jag tar ordet i min mun och tuggar på det, så lever det kanske lite längre.

UPPDATERING: här kan du läsa mera om ordet sovel. Artikeln är skriven av en gammal väninna till mig, som redan för många år sedan blev inspirerad till denna text, via en fråga från mig.

Gunnar Björling (1887-1960), den kanske mest udda av de finlandssvenska modernisterna, rökte också Club 77 och satt på (givetvis)rökiga restauranger och skrev dikter på baksidan av sina cigarettpaket. På Åbo Akademis handskriftsavdelning finns, enligt sökning, sju hyllmeter Björling, kanske några av hans cigarettaskar finns kvar? Jag var i Åbo på ett Gunnar Björlingseminarium i maj 1992, men när vi stod vid handskriftsavdelningen hade jag lilla Julia,1½ år, på armen och hon var mera intresserad av Bo Carpelans näsa, som han stack fram när han ville gulla med henne och av Poul Borums tatueringar, som hon försiktigt pillade på. Poul Borum blev så betagen att han ville sitta bredvid oss under middagen. Det var ett handgripligt möte med litteraturen!