Veckans film: Skådespelerskor

Idag ska det bli enbart kultur. Eller kanske lite motion.

För några veckor sedan såg jag Två kvinnor. Igår var vi tio kvinnor i publiken på bion som såg Valeria Bruni Tedeschis Skådespelerskor och jag tror att vi alla älskade filmen. Kanske det är en ”kvinnofilm” (många manliga kritiker har klagat över att de manliga rollkaraktärerna är så stereotypa).

Valeria Bruni Tedeschi är den franske presidenten Sarkozys nya svägerska (han är gift med Valerias lillasyster Carla Bruni). Systrarnas mamma, Marysa Boromi, är konsertpianist och skådespelerska och familjen tvingades på 1970-talet fly från Italien till Frankrike. Valeria Bruni Tedeschi har redan tidigare gjort en film om sin familjs öde: Det är lättare för en kamel (2003). I den spelade hon huvudrollen som Federica och hennes mamma spelade Federicas mamma i filmen.

Nu gör hon det igen: hon spelar huvudrollen som Marcelline i sin egen film Skådespelerskor och Marysa Boromi spelar hennes mamma. Marcelline är skådespelerska, singel och barnlös (vilket hennes mamma inte glömmer att påminna henne om) och våndas mitt i sin 40-årskris. Hon spelar huvudrollen som Natalia Petrovna i Turgenjevs En månad på landet, även hon en kvinna i kris. I pjäsen blir Natalia Petrovna förälskad i den unga informanten och Marcelline märker också att hon känner en viss dragning till den unge vackre skådespelaren Éric (spelad av Louis Garrel), men när han antyder att han är intresserad av henne, vågar hon inte visa sina känslor. Och alla i filmen är olyckligt förälskade eller förälskade i fel person och Marcellines desperata, närmast neurotiska, försök att hitta någon som vill bli far till det barn hon vill ha, blir många gånger komiska. Men också smärtsamma. Konsten och drömmen och verkligheten flyter in i varandra och musiken flödar genom filmen – allt från opera, Mozart, Gloria Gaynors I will survive och Glenn Millers In the Mood. Scenerna mellan Marcelline och hennes mamma (dvs. mellan Valeria Bruni Tedeschi och hennes mamma) är nog de allra roligaste i filmen. Eller när Marcelline desperat frågar prästen om han inte kan ge henne ett barn ”kristendom handlar ju om att dela med sig”. Eller när Marcelline lär sig att simma i takt till ”In the Mood” (det var motionen; Marcelline slappnar av när hon simmar).

Nästa vecka ska jag se en film om en annan kvinna som kämpade för att förena sitt professionella och sitt privata jag: Barbro Alving i Bang och världshistorien.