Albin och Earth Hour

Hade finbesök idag.

Så stor han blivit, lille Albin.

På bilden klädd i tröjan Julia stickat.

Och så var det Earth Hour i kväll, vi släckte också alla lampor (och tände lite stearinljus innan förstås). Uppskattningsvis en miljard människor släckte sina lampor i en timmes tid, många kommuner struntade däremot i att göra det. Här i vår by lyste gatubelysningen som vanligt och skolan var upplyst - synd bara att personalen inte var lika upplyst!

Postkaka!

Jag sitter vid mitt skrivbord och jobbar intensivt, inte med Bingoprogrammet, det får vänta just nu, utan med översättningen av en avancerad text, som handlar om Finlands utvecklingspolitik. Ibland får jag rita pilar hit och dit, för att klura ut hur texten hänger ihop. Jag är trött, för jag satt alldeles för länge uppe och jobbade igår kväll. Lennart är på konferens (han brukar faktiskt säga strängt åt mig att sluta jobba, när jag hållit på alltför länge) och två avbrott gjorde jag från arbetet igår kväll: jag skypade med Julia och jag hjälpte grannen att jaga spindlar! Det senare är inte så konstigt som det låter: vår närmaste granne är psykolog och hjälper bland annat fobiker att bli av med sina spindel- eller ormfobier. det var lite för kallt i vårt uteförråd, men en (levande) långbent spindel lyckades vi trots allt hitta.

Men jag sitter som sagt och jobbar intensivt, dricker kaffe för att hålla tröttheten borta och skärpa koncentrationen. Förbannar min goda karaktär, som gjorde att jag lät bli att köpa choklad på flygfältet i förrgår.

Då ser jag att postbilen stannar, jag drar på mig gummistövlarna och går till postlådan - där det ligger ett paket! Till mig!

Jag tror inte det är sant!!! Jag trodde att Anni skojade, när hon skrev att hon skickar en kaka. Men det gjorde hon inte! Skojade, alltså. Och jag hade ingen aning om att något sådant som Postkakan fanns!

På den medföljande informationen står det bl.a.: "Så njut av kakan och tänk på den person som uppskattar dig med denna godbit".

Att jag ska njuta! Och som jag tänker på dig, Anni!

Nu är den stora frågan: ska jag hoppa över lunchen och smälla i mig en massa kaka istället?

Uppdaterat: Jag har smakat en LITEN bit av tårtan (och den var god!) - och druckit en LITEN kopp kaffe till. Samt ätit lunch.

YLE

Hemma igen, hann inte alls träffa vänner i Helsingfors denna gång (bara familj; och så Mona med familj och de är nästan familj :-)), men mitt huvudsakliga syfte med besöket denna gång var ju kursen på YLE.

Intressant var det, framför allt när vi fick testa textningsprogrammet som används. Och så har jag fått med mig mitt första program, som jag ska översätta från danska och som handlar om - BINGO!

Jag har börjat jobba lite med programmet, men har inte kommit så långt ännu och det är en hel del teknik att lära sig, dvs en del av det märker jag redan nu att fungerar ganska bra, men t.ex. tidskodningen är lite knepig.

Lämnade ett vintrigt Helsingfors och kom hem till våren. I trädgården blommar krokusarna.

Den mycket hungriga larven

Den här bilden mötte mig när jag startade datorn i morse: Google varierar ju sina bilder ibland, vilket jag tycker är enormt kul och idag firar man vårdagjämningen.

Men den lilla larven som kryper ovanför o:na är säkert bekant för många. Eric Carles Den mycket hungriga larven, har lästs och älskats i många barnfamiljer, så även i vår. Jag kan se att Julia fick den i namnsdagsprsent av sin moster Helena för 16 år sedan. Så många gånger jag suttit med ett barn i famnen och bläddrat fram till det sista uppslaget, där larven blir en vacker fjäril.

Och när jag googlar ser jag att The Very Hungry Caterpiller fyller 40 år i år. Hittade en liten video också, där Eric Carles berättar om boken. Och minsann: den snart 80-årige Eric Carle bloggar också!

Besök i Lygnared

Jag var på årsmöte i Lygnareds förening igår. Inte för att jag är medlem i föreningen, utan för att jag var kvällens underhållning. Jag var ombedd att prata om Tollereds Biograf, vilket jag ju gärna gjorde.

Jag började med att beskriva mitt första möte med bion, när den var ganska nystartad och jag ännu inte bodde här; jag berättade att jag träffat en man från Tollered och att jag besökte honom och vi gick på bio. Och det visade sig att det inte var vilken bio som helst! Sen berättade jag om verksamheten och föreningen, visade lite tårtdiagram och avslutade med en personlig koppling till bion, (faktiskt inspirerad av Annis kommentar till artikeln om mig i Lerums Tidning): "För kärlekens skull".

En tacksam uppgift var det, folk var så glada och intresserade.
Och en gammal farbror kom fram efteråt och sa att jag talar så TYDLIGT.
Och så har jag en så vacker dialekt.

Dessvärre missade jag filmen Frozen River, som gick på vår bio igår kväll, och som jag hade tänkt se, men jag fick ju smörgåstårta på årsmötet istället!

Idag skiner solen och igår blev jag klar med en översättning; dead-line är fredag nästa vecka.
Här går det undan!

Bofinken är här!

Jag tittar ut genom fönstret och ser de granna bofinkshannarna sitta i syrenbusken. Deras genomträngande sång hörs genom treglasrutorna och nu är det vår!

Hanarna kommer några veckor före honorna (som stannar kvar i södern ytterligare någon vecka, det låter rätt skönt) och markerar revir. Bofinkens latinska namn, Fringilla coelebs antyder just att den är ungkarl! (Coelebs=ogift; samma ord känner vi igen i det svenska celibat)

Bofinken hör till de fågelarter som har dialekter: redan i boet lär sig ungarna att härma de melodier de hör och dem sjunger de sedan resten av livet.

Försökte lägga till en ljudlänk, men lyckades inte. Gå istället in på SR och lyssna till bofinken!

Tji-tji-tjitji-tju-tjitteria!

Jobb, jobb, jobb

I en kommentar till ett tidigare inlägg frågar Anni om jag sitter och fikar med grannarna, eftersom jag inte uppdaterat bloggen på en tid. Ack, så fel hon har! Jag jobbar och jobbar. Har inte hållit en ledig dag på evigheter (alltså heller inte lördag-söndag) och så här kommer det att se ut ännu en tid framöver. Förkyld är jag också. Men jag ska inte klaga, det är bra att det finns jobb. De har bara hopat sig lite osannolikt mycket just nu, den ena dead-linen avlöser den andra och några stora översättningsjobb ska vara klara före påsk.

Och mera verkar det bli: jag har nyligen fått veta att jag fått ett jätteroligt jobb, som översättare på FST, Finlands Svenska Television. De annonserade efter nya översättare i höstas och fick in massvis med ansökningar och efter diverse gallringar har de till sist valt ut fem personer - och jag är en av dem! Ska till Helsingfors på introduktionskurs nästa vecka. Väntar just nu på mera information och vet t.ex. inte alls hur mycket uppdrag det kommer att innebära för min del. Jag gjorde provöversättningar från danska till svenska och norska till svenska och översatte också två texter från engelska respektive finska (till svenska).

Men kul tycker jag det ska bli och kreativt på ett lite annorlunda sätt. Lustigt nog skriver Lotten om just undertexter idag (eller nej, det var faktiskt igår).

Grannar

I dagens GP finns det en artikel om en något annorlunda grannfejd: I början var allt frid och fröjd, men när den nyinflyttade kvinnan blev mera avståndstagande mot sin 57-årige manlige granne hämnades han gruvligt: han slängde skräp och la ut mördarsniglar i hennes trädgård! Man kan läsa mellan raderna att han eventuellt varit ute i något annat ärende, eftersom det står att "kvinnans beteende mot honom förändrades när hon fick reda på att han var gift". Nu har han (och hans fru) flyttat och vi får hoppas att mördarsniglarna också försvunnit.

Googlar man på "grannfejd" får man över 26 000 träffar och en del av dem har säkert anknytning till ett tv-program med samma titel, som jag dessbättre inte sett ett enda avsnitt av.

Tidningen Vi i villa publicerade för en tid sedan en undersökning om vad vi ville göra med våra grannar. 44 % var villiga att vakta grannens katt eller hund eller vattna blommorna när grannen var bortrest, 1/3 tyckte det var ok att dela t.ex. dyrare trädgårdsredskap, 1/5 kunde tänka sig att hjälpa till att passa grannens barn, färre en 1/10 kunde tänka sig att åka på semester med grannarna, att dela bil eller köpa leksaker som studsmatta fanns inte på kartan.
23% av alla tillfrågade sa att de inte vill göra någonting alls med sina grannar!

Den här undersökningen talade man också om i Eftersnack, ett av mina favoritradioprogram på den finlandssvenska kanalen Radio Vega (finns som poddradio, det är bara att ladda ner och lyssna, eller lyssna som strömmande radio) och den gången var meningarna också delade i studion.

Vi och våra grannar brukar vattna blommor och ta in post och passa varandras katter när någon är bortrest, ibland hjälpa till att passa barn. Vi och vår närmaste granne köpte en vedkap ihop, för några veckor sedan var vi på söndagsutflykt tillsammans. Vi lånar verktyg av varandra (och kommer ihåg att lämna tillbaka dem), när sockret plötsligt är slut när jag bakar kanelbullar är det bara att knalla över till grannen och låna. I kväll ska vi äta middag tillsammans.

Jag googlar på "goda grannar" och får 44 000 träffar.

A Room of One´s Own

Virginia Woolf skrev essän A Room of One´s Own år 1929 om kvinnliga författares grundvillkor, och många kvinnor har hakat på sedan dess. Många kvinnor är det som (skrivit om hur de) suttit vid köksbordet och skrivit, när barnen lagt sig och många kvinnor är det som aldrig fått och haft det utrymme de behövt.

Och likheterna är inte många mellan mig och Virginia Woolf, men jag kom ändå att tänka på henne när jag igår ställde i ordning ett nytt arbetsrum. Mitt nya arbetsrum.


Vi bor i ett stort hus och det har länge känts lite avigt att jag suttit och trängt ihop mig i vårt sovrum, när det finns så många rum i huset. Nu har äldste bonussonen mer eller mindre flyttat härifrån och hans rum har blivit mitt arbetsrum (och kombinerat gästrum; bakom bokhyllan står en ganska bred säng). Satsade på ett skrivbord modell enkelt (hela skrivbordet kostade lika mycket som ett ben till ett annat skrivbord vi tittade på), det jag behöver är plats, så jag kan breda ut böcker och papper och så lampa och dator och pappersställning. Köpte däremot en rejälare skrivbordsstol, som känns jättebra; Markus heter han. En hurts, som står i sovrummet, ska jag också flytta hit, men det kan vänta lite.

Så småningom vill jag måla om väggarna här, de är kallt blå, men det som hastar mera är byte av gardiner, de här mörkblå/lila gardinerna behöver jag byta ut snart, de är dystra och förfärliga och jag blir inte glad precis när jag höjer blicken från mitt arbete och möts av åsynen av dem. Elias var inte ens tonåring när han valde färgerna på väggar och gardiner, och det var kanske hans uppfattning av något mera maskulint, vad vet jag. Men jag behöver lite andra färger, även om jag gillar blått. På golvet ligger också min gamla matta, som jag köpte redan under studietiden på åttiotalet och som jag skurade ren igår morse, på golvet i tvättkällaren, i mitt anletes svett.

Men som gardiner blir det kanske detta tyg:

Det är IKEA:s Fredrika. Och då tänker jag på Fredrika Runeberg, nationalskaldens fru och självuppoffrande och frivilligt ödmjuk.

Bäst att sluta tänka hit och dit. Fortsätta arbeta istället. För hur var det nu Virginia Woolf sa: En kvinna behöver pengar och ett eget rum. För lite kreativ kan jag behöva vara i mitt arbete, även om det inte är romaner jag sitter här och skriver.

Signe 5 år

Och idag fyller den här lilla prinsessan 5 år! GRATTIS SIGNE!!!

Helena 50 år

Jag ska ingenting säga om att tiden går så snabbt att jag inte alls hinner med. Ska istället visa några bilder från min storasysters födelsedagsfest förra veckan:

Det gröna som svischar ut ur bilden till vänster är jag, och så där ser jag ut på många av bilderna från kvällen: ett ljusgrönt spöke, som rör sig snabbt och inte hinner fångas på bild. :-)

Helena firade i samma lokal där jag höll mitt 40-årskalas, och där vi var på en massa födelsedagsfester i vår barndom. Då var det ofta dans (och där utanför lärde pappa mig att dansa när jag var kanske 4-5 år gammal) och på natten serverades det smörgåsar. Jag minns att jag tyckte det var roligt att hjälpa till i köket. Nu fanns det en stor diskmaskin och betydligt bätte utrymmen i köket än det gjorde när jag höll fest där.

Vi hade lagat mat i långa banor:

Födelsedagsbarnet hann också äta (även om hon senare på natten sa att hon knappt hunnit få något i sig):

En rolig idé, (som Julia förverkligade) var bilder ur födelsedagsbarnets liv, och de flesta av gästerna som var med på festen återfann sig själva på någon av de 50 bilderna. Med hjälp av planscherna presenterade Helena gästerna; alla kände ju inte varandra, det var en salig blandning av släktingar, studiekamrater, arbetskamrater och andra vänner:

En annan rolig grej var att Helena (som är bibliotekarie) skickade runt ett anteckningsblock, där gästerna ombads ge boktips (eller filmtips, om man till äventyrs inte läser böcker) och så småningom ska vi alla som var med få hela listan.

Och festen var inte ens över när min andra syster började planera sitt 50-årskalas, som är nästa år. Men det dröjer länge innan jag fyller jämna år själv. Eller?