A Room of One´s Own

Virginia Woolf skrev essän A Room of One´s Own år 1929 om kvinnliga författares grundvillkor, och många kvinnor har hakat på sedan dess. Många kvinnor är det som (skrivit om hur de) suttit vid köksbordet och skrivit, när barnen lagt sig och många kvinnor är det som aldrig fått och haft det utrymme de behövt.

Och likheterna är inte många mellan mig och Virginia Woolf, men jag kom ändå att tänka på henne när jag igår ställde i ordning ett nytt arbetsrum. Mitt nya arbetsrum.


Vi bor i ett stort hus och det har länge känts lite avigt att jag suttit och trängt ihop mig i vårt sovrum, när det finns så många rum i huset. Nu har äldste bonussonen mer eller mindre flyttat härifrån och hans rum har blivit mitt arbetsrum (och kombinerat gästrum; bakom bokhyllan står en ganska bred säng). Satsade på ett skrivbord modell enkelt (hela skrivbordet kostade lika mycket som ett ben till ett annat skrivbord vi tittade på), det jag behöver är plats, så jag kan breda ut böcker och papper och så lampa och dator och pappersställning. Köpte däremot en rejälare skrivbordsstol, som känns jättebra; Markus heter han. En hurts, som står i sovrummet, ska jag också flytta hit, men det kan vänta lite.

Så småningom vill jag måla om väggarna här, de är kallt blå, men det som hastar mera är byte av gardiner, de här mörkblå/lila gardinerna behöver jag byta ut snart, de är dystra och förfärliga och jag blir inte glad precis när jag höjer blicken från mitt arbete och möts av åsynen av dem. Elias var inte ens tonåring när han valde färgerna på väggar och gardiner, och det var kanske hans uppfattning av något mera maskulint, vad vet jag. Men jag behöver lite andra färger, även om jag gillar blått. På golvet ligger också min gamla matta, som jag köpte redan under studietiden på åttiotalet och som jag skurade ren igår morse, på golvet i tvättkällaren, i mitt anletes svett.

Men som gardiner blir det kanske detta tyg:

Det är IKEA:s Fredrika. Och då tänker jag på Fredrika Runeberg, nationalskaldens fru och självuppoffrande och frivilligt ödmjuk.

Bäst att sluta tänka hit och dit. Fortsätta arbeta istället. För hur var det nu Virginia Woolf sa: En kvinna behöver pengar och ett eget rum. För lite kreativ kan jag behöva vara i mitt arbete, även om det inte är romaner jag sitter här och skriver.