fredag 16 januari 2009

Maria Larssons eviga ögonblick

Nu har jag också sett den: Jan Troells rosade och prisbelönta film Maria Larssons eviga ögonblick. Filmen är jättepopulär på vår bio, aldrig tidigare har biljetterna sålts slut så snabbt. Många har fått vända i dörren och vi beslöt därför ordna en extra föreställning nu på tisdag. Och visst var filmen bra! Och lyckligtvis var de våldsamma inslagen färre och mindre brutala än jag hade befarat.

Maria Larsson liknar många andra huvudpersoner vi sett på film: en arbetarkvinna som lever ett hårt och fattigt liv, men visar på en obegriplig styrka. Vi känner också igen henne i andra av Troells filmer: hon är en människa med en stor dröm, som hon inte riktigt har möjligheter att leva fullt ut. Vi har sett henne i Kristina i Utvandrarna, i Elsa Andersson, Sveriges första kvinnliga aviator, i Så vit som en snö. Och när jag ser Maria Larssons eviga ögonblick tänker jag också på Bo Widerbergs Kvarteret Korpen och Ådalen 31, Troell skildrar också fattigkvarteren i Malmö och en stor strejk, med allt som en sådan arbetskonflikt leder till. Men ändå är Maria Larssons eviga ögonblick annorlunda. Det ligger en speciell magi och poesi över filmen.

Man talar ofta om ordens makt och musikens makt, men Troell visar istället på bildens makt över en människa. När Maria Larsson inser fotografiets magi och får lära sig själva tekniken av den godmodige fotografen Sebastian Pedersen, förändras hennes liv och hela hennes sätt att se på sin omgivning och just denna förundran tycker jag Maria Heiskanen lyckats gestalta så väl.

Maria Heiskanen som spelar Maria Larsson kan däremot inget om fotografering och äger inte ens en kamera!

Mikael Persbrandt kan jag annars bli irriterad på, men han blir inte så svart-vit i Troells film, han är inte bara en försupen kvinnokarl som slår både sina barn och sin fru, utan får också visa mänskligare sidor. Han liknar nästan Allan Edwall i vissa scener, när han valsar runt med sin Maria, som han gör t.ex. på filmplanschen:
Troells film bygger ju på en roman, som hans fru Agneta Ulfsäter-Troell skrivit, Att människan levde. Boken blev till efter samtal med hennes pappas kusin Maja Larsson, dotter till Maria. Agneta hade egentligen intervjuat Maja för att få veta mera om sin pappas uppväxt, men så råkade Maja nämna att hennes mamma vunnit en kamera på ett lotteri år 1900. I byrålådan låg fotografierna och sedan var det Maja som började ge liv åt sin mamma Marias eviga ögonblick! Också därför tycker jag att det fungerar så fint att låta Maja bli berättaren i filmen.
Genom hela Jan Troells film ligger en sepiabrun ton och flera gånger visas scener som närmast liknar stillbilder, och jag kan inte låta bli att tänka att det kanske är just autentiska bilder han gestaltar. Agneta Ulfsäter-Troell berättar i en intervju att hennes man i många år sagt att hon inte får ge historien om Maria Larsson till någon annan. Och man får väl säga att historien kommit i goda händer!

7 kommentarer:

julia sa...

Då förhandsbokar jag en biljett till Maria Larssons eviga ögonblick på biograf Gamla kvarn då :)

Ulla sa...

Julia: ja, jag antar att den kommer att visas även där ;-)

Matvraket sa...

Hoppas att den visas i vår lilla stad. Har för mig att svägerskan försökte se den i Jönköpings enorma filmstad men att den bara gick två (2!) veckor där, skandal!!!

Om jag får välja ser jag helst film på Bio så klart. Trots 42-tummaren och surroundanläggningen.

Anni sa...

Vill se!
(trots Perbrandt)

Elisabet sa...

Nu är jag ännu mer glad över att se filmen på Tollereds Biograf den 21 januari!!

Anni sa...

Vill bara påpeka att jag kan stava till Persbrandt i nyktert tillstånd...

Ulla sa...

Anni: även om man googlar på Per Brandt dyker Persbrandt upp. Ingen fara skedd. Och skönt att du är nykter igen!