Hon älskade

Jag har gått med i Bokias utmärkta Låna & Läs nu i höst, jag har varit medlem många gånger tidigare. Man behöver verkligen inte köpa alla böcker man vill läsa (och ja, jag utnyttjar också biblioteket), men alla har inte det så bra som min mamma, som får nyutkommen litteratur hem, via min bibliotekariesyster. Här är det långa köer till de nya böckerna och då är Bokias läsklubb en utmärkt lösning, tycker jag. Det roliga är att jag alltid brukar ramla över böcker som jag inte skulle ha läst annars. Men sen är det ju listan på böcker som jag verkligen, verkligen vill läsa. Majgull Axelssons nyutkomna roman, Is och vatten, vatten och is, var den första jag lånade. Den andra var Helena Henschens Hon älskade, som jag läste ut häromnatten.

Helena Henschen (konstnären Helga Henschens brorsdotter) debuterade för fyra år sedan, med den oerhört gripande romanen I skuggan av ett brott, om de von Sydowska morden år 1932. Helena Henschens mamma var 15 år gammal, när hennes bror sköt ihjäl först deras far och två tjänstekvinnor, sedan sig själv och sin fru. Det var en stor skandal, som effektivt tystades ner i familjen och som kastade långa skuggor. Det fanns förstås mängder av officiella dokument och handlingar om morden, tidningsartiklar, protokoll och liknande, men inom familjen var det mesta förstört. Denna tragedi börjar Helena Henschen nysta i, när hennes mamma inte längre lever, och hon går in i människorna hon skildrar och ger dem liv, via sina ord.

Med den nya romanen fortsätter Helena Henschen gräva i familjehistorien, nu på sin pappas sida. Hennes farmorsfar var Ernst Thiel, finansmannen och konstmecenaten, en gång Sveriges rikaste man och grundaren av Thielska galleriet. Hans äldsta dotter, Signe Thiel, är flickan som syns på pärmbilden. och det är henne det handlar om.

Den här gången har Helena Henschen mera material att bygga sin berättelse på: när farmor Signe dör är det Helena som får ärva dalakistan med alla brev, dagböcker, kalendrar, skilsmässohandlingar, testamenten, inköpslistor och kvitton och papper i en enda röra.

Två gånger var hon gift, Signe, och två gånger skild. Sex barn hann hon få och ett livslångt förhållande med en gift man, den tyske hjärnforskaren och hypnotisören Oskar Vogt. Vi får följa Signe från (den privilegierade)uppväxten och kärleken till pappan, i skildringen av vänskapen med Ellen Key och Harriet Löwenhielm och engagemanget i kvinnosaksfrågan, via de två äktenskapen och uppbrotten från dem, till judeförföljelserna och andra världskriget. Och så i kärleken till Oskar. Här blandas utdrag ur brev och dagböcker med anekdoter och ren fiktion och precis som i den förra romanen träder Helena Henschen ibland fram och vandrar omkring i spåren efter sina huvudpersoner. Hon älskade är en roman, en kärleksroman rentav, men också en tidsskildring.

Skildringen av judeförföljelserna är viktiga i romanen, Signe hade många internationella kontakter som hon utnyttjade för att rädda judar undan förföljelse och förintelse, och hennes eget hem fylldes av flyktingar. Men ändå tycker jag att den biten blir tunnast i romanen, det blir för många namn och för lite liv. Bäst tycker jag att beskrivningen av den unga Signe fungerar, där blixtrar till det till, där träder människan fram ur det förflutnas skuggor.

Man kan aldrig nå en människa som inte vill bli nådd och man kan inte tvinga någon att älska, skriver Signe i sin anteckningsbok, när Folke, hennes andre man (och Helena Henschens farfar) lämnat henne. När Signe dör och barnen öppnar testamentet (som hon arbetat med i sex år) står där allt om vem som ska ärva vad och hur begravningen ska ordnas. Hon har bett sin nästäldste son tillverka gravstenen, och hon ville att det skulle stå Hon älskade inristat på den, under hennes namn. I ett följebrev till testamentet skriver hon till sina barn, väl medveten om att fördelningen kanske inte alltid kommer att upplevas som rättvis: Ta det med gott humör. Den som kan svälja små förtretligheter belönas vanligen med en större vinst. Men när gravstenen restes var osämjan mellan syskonen stor, och det togs ett snabbt och enhälligt beslut för att få det hela överstökat: texten skulle inte ristas in.

Romanen slutar med ett litet kärleksbrev från Oskar till Signe, skrivet 1946, när han är 76 och hon 61 år gammal, för övrigt det enda brevet från honom till henne, som citeras i boken. Helena Henschen skriver att hon inte kände sin farmor, när denna ännu levde. Men i arbetet med boken är det tydligt att hon inte enbart lär känna sin farmor, utan också lär älska henne. Efter Oskars kärleksbrev följer de sista raderna av romanen:

November 2003. En röd fjäder vippar på en kvist intill Signes grav, den låga femhörningen. Hon älskade är inristat under hennes namn. Signes sista önskan är nu verkställd.