Couscous

Årets första biobesök blev det i kväll: såg den franska filmen Couscous (La Graine et le mulet) på vår bio. Den handlar om Slimane, 61 år, en frånskild algerisk invandrare som blir uppsagd från sitt jobb på ett varv och som istället köper en gammal båt, som han rustar upp och där han vill öppna en couscousrestaurang - med mat hans exfru lagar. Hela hans stora familj engageras vid invigningsfesten, som han anordnar för att övertyga alla byråkrater och för att lättare kunna få alla de tillstånd som behövs. Men när couscousen ska serveras visar det sig att den är försvunnen! Och det är i stort sett hela handlingen i filmen, som är 2 timmar och 33 minuter lång.

Och vissa scener är otroligt långa, som den när Slimane kommer hem till den ryska svärdottern, som skriker och gråter ut sin frustration över sin odåga till man, eller scenen då styvdottern Rym dansar magdans för att distrahera gästerna på festen. I början av filmen bevittnar vi en familjemiddag, där fokus flackar fram och tillbaka, där middagssamtalen blir en kakofoni av röster och just därför känns så realistisk. Och skådespelarna (varav de flesta är amatörer) verkar så äkta: de tandlösa gubbarna, byråkraterna, döttrarna - och inte minst den sorgsne Slimane, som är mild och kärleksfull, tafatt och värdig.

Det är ett myller av människor, det är starka känslor, en hel del socialrealism, lite humor och mycket mat. Lite förvånad blev jag att det dröjde så länge innan vi i publiken kunde se maten - annat än i munnen på personerna som pratade och det blir aldrig en riktigt matpornografisk film, men visst längtar jag efter att få smaka Souads couscous med multe!

Någon annan som sett filmen och gillat den?