Han som älskade träd

Såg en intressant svensk dokumentärfilm igår kväll på bion: Trädälskaren heter den och handlar om tre unga killar (Jonas Selberg Augustsén som den drivande kraften) som en sommar har som projekt att bygga en 10 m2 stor koja högt uppe i ett träd.

Det handlar förstås om vår längtan tillbaka till naturen, men också om att finna någon djupare mening med livet. Delvis är filmen en metafilm (de diskuterar hur de ska göra filmen, hur de ska filma och klippa och ofta ser man ljudmannen i bild osv), men intressant är den också när andra kända personer intervjuas: kulturjournalisten Göran Greider, psykologen Owe Wikström, biologen Stefan Edman, medieforskaren Anja Hirdman, biskop emeritus Martin Lönnebo m.fl. Göran Greider pratar om urbaniseringen förstås och jag känner igen en del av tankarna från hans utmärkta bok Fucking Sverige, som jag läste i somras när vi var i Dalarna.

Sen är det svensk sommar med regn och myggor och snarkande kompisar i husvagnen. Sommar i P1 på radion. Pitepalt hos mormor och fyllefest hos några man inte riktigt känner - och huvudpersonen Jonas är gruvligt trött på att vara tvungen att förklara vad det riktigt är de håller på med.

Och så rör de sig inte minst i trakter som fött och fostrat Eyvind Johnson. Oerhört gripande är den sekvens där de åker iväg i Jonas gamla skruttiga bil för att leta rätt på Eyvind Johnsons hus - och hittar ett litet ruckel i kraftigt förfall, strax intill järnvägsspåret. Så förfallet är huset att naturen håller på att återta det, träd växer mitt i bråtet.

Halva Sveriges befolkning tränger ihop sig på 1/100 av landets yta. Och runtomkring oss finns en massa underbar natur!

I morgon ska jag ta mig in till stadens brus (igen). Det är filmfestival i Göteborg. Rapport följer!