Årets pepparkakshus

Den här helgen har det varit full rulle. Vi har haft besök av (barnbarnet) Signe med föräldrar och då passade vi förstås på att baka pepparkakor: Några pepparkakor blev minst sagt handikappade, men Signe sade lugnt: "Det gör ingenting, det ordnar vi efteråt". En sund inställning när man som hon själv genomgått många operationer och både det ena och andra, inte minst hennes lilla hjärta, har gått att fixa efteråt.

I många år har Julia och jag byggt pepparkakshus. Vi har byggt en massa olika hus, i början var det vanligare pepparkakshus, men efter hand har vi kastat oss över mer avancerade byggen: vi har förstås byggt huset vi bor i, för två år sen blev det Nääs slott (och begränsningen var att de längsta takbitarna inte kunde bli längre än våra ugnsplåtar) och i fjol byggde vi Villa Pepparkulla. I år började vi diskutera årets bygge redan på Julias födelsedag, då vi visste att Julia skulle komma en sväng till Sverige just denna helg. Valet föll på en variant av Skansen kronan, döpt till Skansen Tomten. I år hade vi också sällskap av Liv (som är medlem i vår nyfamilj, strängt taget är hon min sambos döttrars halvsyster, men hon räknas också som dotter i huset). Först blev det ritningar och uträkningar:

Sedan blev det en modell i kartong:

Därefter bakades delarna ut och själva bygget kunde påbörjas:

Det var bra med många händer när vi skulle lägga taket:

Min systematiska dotter sorterar godiset enligt färg:

Och efter ett antal timmar stod Skansen Tomten klar (notera tomten som tronar överst på taket):

Runt kanten står små kanoner i rad, redo att försvara Skansen Tomten mot yttre hot. Tjugondag Knut misstänker jag dock att det sker ett överfall...

I väntans tider

Snart blir det första advent, men vi väntar på en annan ankomst också. Lina (Lennarts äldsta dotter) och hennes Anders ska får sitt första barn när som helst. Jag har suttit och stickat babykläder mellan varven:

På bilden syns det inte hur små plaggen är, men vantarna är alltså 11 cm långa! Tröjan i samma mönster är också färdigstickad, men inte monterad (vart försvann stickorna 2½?) och yllebyxor och strumpor ska det också bli.

Men annars sitter jag och jobbar flitigt med en ny översättning, som handlar om hantverk och konstindustri. Det passar ju bra!

Kakel, klinker och fogar

Medan jag var bortrest kaklades det vidare:

och igår var det dags för fogning:

Nu har vi en massa lister som ska grundas och målas och sättas upp. Och duschväggen ska upp, duschpanel och toastolen på plats. Men det får vänta lite, det är bra om fixmassan och fogmassan får härda ordentligt. Golvvärmen får ju heller inte kopplas på förrän tidigast en månad efter att flytspacklingen gjordes. Vi har ju inte bråttom heller, det får väl bli invigning till jul eller nåt!

And when did you last see your father?

Jag och Julia var på bio (kino) i Trondheim nu i kväll (eller igår heter det kanske, eftersom klockan redan passerat midnatt), vi såg en fantastisk engelsk film And when did you see your father? Filmen bygger på en (självbiografisk) roman, med samma namn, skriven av den engelske författaren Blake Morrison. Filmen handlar om det komplicerade förhållandet mellan en far och en son, och berättas i många retrospektiver. Och det där med komplicerade förhållanden har man ju både sett och läst om förut, men det som gör den här filmen så fin är hur den berättar historien - och så skådespelarna förstås! Pappan spelas av Jim Broadbent (som för övrigt också spelade Bridget Jones pappa i filmerna) och den vuxne Blake spelas av Colin Firth. I rollen som Blake som tonåring ser vi Matthew Beard.

Blake växer upp i skuggan av sin far, en far som aldrig förmår uttrycka sin uppskattning över något sonen gör och som alltid gör sig lustig på hans bekostnad. När den vuxne Blake mottar ett litterärt pris, väser han besviket till sin fru att det är två ord han önskade att pappan kunde säga: WELL DONE. När fadern drabbas av en obotlig sjukdom och ligger för döden reser Blake till sitt barndomshem och sover i sitt gamla pojkrum och då ramlar alla barndomsminnen över honom. Filmen har otroligt snygga övergångar och dubbla exponeringar och i många scener ser vi personerna i speglar, ibland t.o.m. i flera speglar. Och det handlar ju om att se och bli sedd!

Den norska titeln är Tilbake til Yorkshire och jag gissar att man har valt den titeln för att publiken ska förstå att den också kommer att mötas av böljande engelska landskap. Och visst finns lanskapet där: det typiska disiga ljuset, de gröna kullarna, puben på landsbygden, ja också regnet. Filmen är lyckligtvis heller inte fri från humor, även om det finns mycket smärta i den.

Bägge Blakes föräldrar är läkare och det finns en scen som återkommer flera gånger i filmen: den lille pojken Blake lyssnar till pappans hjärtslag i dennes stetoskop. När fadern sedan är död sitter den vuxne Blake med pappans pacemaker i handen - det levande hjärtat och den hårda lilla konstgjorda maskinen. Men filmen handlar också om kärlek och ett slags försoning. Slutet är vackert och befriande och jag tänker, när jag går ut ur salongen och mina tårar redan hunnit torka, att filmen hade blivit oerhört sentimental om den slutat två minuter tidigare. Och titeln får sin förklaring i filmen: när upplever man en människa som den hon eller han verkligen är? Hur vill man minnas dem som inte längre finns hos en?

Den här filmen hade premiär i Trondheim i fredags, men tillsvidare har den inte haft premiär varken i Sverige eller i Finland. Kanske är det en av desa filmer som aldrig når biograferna och det tycker jag verkligen är synd! Det är en vacker och i allra högsta grad sevärd film. Skaffa dvd:n ifall filmen aldrig dyker upp på en bio nära dig! Jag blir nyfiken på romanen, men också på den bok som Blake Morrison skrivit om sin mamma och som heter Things my mother never told me.

Flitiga frossare

Det är fredagkväll. Jag har suttit inne hela dagen och jobbat:

Och när Julia kom hem från skolan, satte hon sig vid datorn:

och jobbade. De har ofta skoluppgifter som ska lämnas in via nätet. Denna gång är det en logg, hon ska skriva (på norska!) om filmanalys:

Därför beslöt vi oss för att frossa lite, det är ju trots allt fredag. Det fanns många glasspaket i frysen:

och hjortron:

Nu är jag proppmätt och ska jobba vidare! Ha en skön helg, go´vänner! I morgon tänker vi gå på bio!

Novemberdag i Trondheim

Jag har inte varit inne i själva Trondheim alls ännu, jag har suttit och jobbat på dagarna, men idag gick jag en lång promenad mitt på dagen, när solen sken. På bilden syns Jonsvatnet, omgivningarna är lantliga:
Lite höstbilder har jag tagit, men på väg tillbaka såg jag en sliten garagelänga:

Utanför vardagsrumsfönstret står en rönn och fåglarna flockas i den. Först satt där en ensam björktrast och petade i sig rönnbär, men sen kom en hel flock sidensvansar. Jag har inhämtat att sidensvansen förr även kallades dumsnut! En sidensvans äter varje dag sin egen vikt i bär och en del av bären är jästa. Sidensvansarna blir ofta berusade av rönnbären och beter sig då ovanligt korkat. På vingliga vingar händer det lätt olyckor! Jag satt och tittade på dem när det plötsligt kom en stor skata och skrämde dem, så de flög rakt mot fönstret med en smäll. En stackare fick en rejäl hjärnskakning (eller så var hon helt enkelt bara full):

(Och det röda nere till vänster är inte blod, utan rönnbär). En stund senare kom en skata (samma skata?) och tog den stackars lilla sidensvansen!

I trädtoppen avtecknar sig huvudtofsarna så fint mot himlen:

Hurra, hurra, hurra!

Tidigt, tidigt igår morse körde Lennart mig till Göteborg, där jag steg ombord på NSB:s fina tåg.
Första anhalt Oslo S. Resan dit tog fyra timmar, tåget var fint och bekvämt . Jag satt i NSB Comfort, vilket innebär att man för 75 kr extra får tillgång till el, gratis kaffe/te, gratis tidningar och gott om utrymme för bagage och ben. Faktiskt är det ingen idé att flyga till Oslo, det är billigt att åka tåg (från 199 NOK kan man resa från Göteborg vart som helst i Norge), det är miljövänligt och ganska trevligt. I Oslo fick jag vänta i flera timmar tils tåget tog mig norrut mot Trondheim. Nu hade jag inget eluttag, så jag satt istället och stickade och pratade med en norsk dam, som satt bredvid mig. Hon blev så förtjust i det mönster jag stickade, så jag lovade scanna det och skicka till henne.

Klockan nio på kvällen kom jag fram till Trondheim, där Julia stod på perrongen och väntade, tillsammans med sin pappas nya fru. Orsaken till att jag är här just nu är att min lilla flicka fyller år idag. 18 år! Grattis, lilla barn:

Och här skulle jag ha haft lite bilder på en baby-Julia, men de bilderna blev hemma. Jag hade alldeles för mycket att göra och alldeles för lite tid att packa (läs inlägget under, om du undrar vad jag bl.a. hade för mig).

I morse firades Julia med födelsedagssång på svenska, norska, danska, engelska och finska. Och så paket förstås. Nu står födelsedagstårtan i kylskåpet, den har jag bakat nu på förmiddagen. Det blir en Operatårta. Till middag blir det paella.

Mera rosarandigt

Söndag kväll satte jag upp vävtapet på den del av väggen där vi bytt ut gipsskivor, men inte ska kakla (det kommmer upp en duschvägg till duschutrymmet sen) och gjorde en första grundmålning. På måndag hann jag sedan måla ytorna två gånger med våtrumstäckfärg, så nu är de ytorna klara och vattenfasta.

Måndag kväll var det sedan dags för lite klister och klet igen. Nu var det golvets tur. Fästa ställningen till Puruskniven över golvbrunnen, limma fast den speciella manschetten över golvbrunnen, sedan lim över den och därefter Keragreen runt manschetten, Kerasafe på, hårda tag med spackelspaden. Sedan skära lagren runt golvbrunnen upp med den speciella Puruskniven, varefter klämringen och golvsilen kläms fast och SIMSALABIM, en golvbrunn som är säkrad enligt konstens alla regler:

Jag hade klippt till alla våder i förväg och pusslat ihop vid krångliga hörn, så sen var det bara att kleta vidare. Keragreen under, Kerasafe över, sedan mera Keragreen över alla skarvar, speciella innerhörn i våtrumsväv som klistras fast i innerhörnen (ett bakom min vänstra fot på bilden ovan) och också där smetar man Keragreen över alla skarvar.
(Cloetta: visst är det snyggt med rosarandigt mot det illgröna ;-)).

Nu är det klart för mera kakel och klinker!

Ny mobil

Fick en ny mobil igår, en Nokia E51. Lennarts mobil har strejkat och han ville hellre överta min gamla. Så nu har jag en sprillans ny mobil med wlan och tusen finesser jag inte vet hur fungerar ännu. Men jag klarade i alla fall av att blogga från den igår.

Kakling pågår

Äntligen äntligen börjar det likna nånting. Nu kommer det kakel upp på väggen. Längs hela badrummet kommer 10 cm (dvs en halv kakelplatta) av det blå kaklet att ligga.

Två väggar är redan klara, men på datorn har jag inga bilder av hur det ser ut just nu.

Klockan ringde kvart över sju i morse. Och dagens tidning är fortfarande oläst.

test

nu ska jag se om det fungerar att blogga via mobilen

Våtrumssäkrat

Igår var det dags för våtrumssäkringen. Först skulle alltsammans strykas med primer igen och torka i minst en timme. Sedan mätte jag och klippte till våtrumsduken i rätt storlekar. Vi har använt Kiiltos system (heja, Finland) Keragreen och Kerasafe; Keragreen är en gummimassa som man fäster den vatten- och ångfasttäta duken (Kerasafe) i och tillsammans uppfyller de gränsvärdet för ångtäthet på 1 000 000 s/m enligt BBR och BBV (Byggkeramikrådets branschregler för våtrum). Alla våder överlappas med minst 5 cm och överlappet limmas med Kiilto Limmassa. Lennart skötte limningen och jag smetade på Keragreen och satte upp duken. Alltsammans måste gå väldigt snabbt, eftersom Keragreen torkade snabbare än man anade och duken måste monteras medan alltsammans är blött. Sedan är det viktigt att pressa ut luften (med en spackelspade), så att alltsammans får kontakt med massan under och det inte bildas luftbubblor. Fy bubblan, så det var tungt!

Nischen som Lennart byggt gjorde ju att alltsammans var lite knepigare att våtrumssäkra - det var inga stora raka ytor precis. Ytterhörnen var också knepigare än vi trodde, men det gick hyfsat i alla fall och när vår kakelsättare kom idag fick vi godkänt.

När alltsammans var klart limmades speciella manschetter över rören och alltsammans täcktes med Keragreen. Speciella ytterhörn limmades också på (eftersom man är tvungen att klippa i duken för hörnen) och täcktes likaså med Keragreen och till sist förseglades alla skarvar och överlappningar med en omgång Keragreen.

För ovanlighetens skull är det Lennart som tagit bilder. jag hade gummiklet på mina fingrar/handskar och höll mig därför långt borta från kameran.

Klockan var elva på kvällen när vi var färdiga, men då hade Lennart också hunnit ett varv till akuten med Lukas. Lukas föll så illa på vägen utanför oss, när han sprang från bussen, att han fick en spricka i sitt vänstra nyckelben.

Hon älskade

Jag har gått med i Bokias utmärkta Låna & Läs nu i höst, jag har varit medlem många gånger tidigare. Man behöver verkligen inte köpa alla böcker man vill läsa (och ja, jag utnyttjar också biblioteket), men alla har inte det så bra som min mamma, som får nyutkommen litteratur hem, via min bibliotekariesyster. Här är det långa köer till de nya böckerna och då är Bokias läsklubb en utmärkt lösning, tycker jag. Det roliga är att jag alltid brukar ramla över böcker som jag inte skulle ha läst annars. Men sen är det ju listan på böcker som jag verkligen, verkligen vill läsa. Majgull Axelssons nyutkomna roman, Is och vatten, vatten och is, var den första jag lånade. Den andra var Helena Henschens Hon älskade, som jag läste ut häromnatten.

Helena Henschen (konstnären Helga Henschens brorsdotter) debuterade för fyra år sedan, med den oerhört gripande romanen I skuggan av ett brott, om de von Sydowska morden år 1932. Helena Henschens mamma var 15 år gammal, när hennes bror sköt ihjäl först deras far och två tjänstekvinnor, sedan sig själv och sin fru. Det var en stor skandal, som effektivt tystades ner i familjen och som kastade långa skuggor. Det fanns förstås mängder av officiella dokument och handlingar om morden, tidningsartiklar, protokoll och liknande, men inom familjen var det mesta förstört. Denna tragedi börjar Helena Henschen nysta i, när hennes mamma inte längre lever, och hon går in i människorna hon skildrar och ger dem liv, via sina ord.

Med den nya romanen fortsätter Helena Henschen gräva i familjehistorien, nu på sin pappas sida. Hennes farmorsfar var Ernst Thiel, finansmannen och konstmecenaten, en gång Sveriges rikaste man och grundaren av Thielska galleriet. Hans äldsta dotter, Signe Thiel, är flickan som syns på pärmbilden. och det är henne det handlar om.

Den här gången har Helena Henschen mera material att bygga sin berättelse på: när farmor Signe dör är det Helena som får ärva dalakistan med alla brev, dagböcker, kalendrar, skilsmässohandlingar, testamenten, inköpslistor och kvitton och papper i en enda röra.

Två gånger var hon gift, Signe, och två gånger skild. Sex barn hann hon få och ett livslångt förhållande med en gift man, den tyske hjärnforskaren och hypnotisören Oskar Vogt. Vi får följa Signe från (den privilegierade)uppväxten och kärleken till pappan, i skildringen av vänskapen med Ellen Key och Harriet Löwenhielm och engagemanget i kvinnosaksfrågan, via de två äktenskapen och uppbrotten från dem, till judeförföljelserna och andra världskriget. Och så i kärleken till Oskar. Här blandas utdrag ur brev och dagböcker med anekdoter och ren fiktion och precis som i den förra romanen träder Helena Henschen ibland fram och vandrar omkring i spåren efter sina huvudpersoner. Hon älskade är en roman, en kärleksroman rentav, men också en tidsskildring.

Skildringen av judeförföljelserna är viktiga i romanen, Signe hade många internationella kontakter som hon utnyttjade för att rädda judar undan förföljelse och förintelse, och hennes eget hem fylldes av flyktingar. Men ändå tycker jag att den biten blir tunnast i romanen, det blir för många namn och för lite liv. Bäst tycker jag att beskrivningen av den unga Signe fungerar, där blixtrar till det till, där träder människan fram ur det förflutnas skuggor.

Man kan aldrig nå en människa som inte vill bli nådd och man kan inte tvinga någon att älska, skriver Signe i sin anteckningsbok, när Folke, hennes andre man (och Helena Henschens farfar) lämnat henne. När Signe dör och barnen öppnar testamentet (som hon arbetat med i sex år) står där allt om vem som ska ärva vad och hur begravningen ska ordnas. Hon har bett sin nästäldste son tillverka gravstenen, och hon ville att det skulle stå Hon älskade inristat på den, under hennes namn. I ett följebrev till testamentet skriver hon till sina barn, väl medveten om att fördelningen kanske inte alltid kommer att upplevas som rättvis: Ta det med gott humör. Den som kan svälja små förtretligheter belönas vanligen med en större vinst. Men när gravstenen restes var osämjan mellan syskonen stor, och det togs ett snabbt och enhälligt beslut för att få det hela överstökat: texten skulle inte ristas in.

Romanen slutar med ett litet kärleksbrev från Oskar till Signe, skrivet 1946, när han är 76 och hon 61 år gammal, för övrigt det enda brevet från honom till henne, som citeras i boken. Helena Henschen skriver att hon inte kände sin farmor, när denna ännu levde. Men i arbetet med boken är det tydligt att hon inte enbart lär känna sin farmor, utan också lär älska henne. Efter Oskars kärleksbrev följer de sista raderna av romanen:

November 2003. En röd fjäder vippar på en kvist intill Signes grav, den låga femhörningen. Hon älskade är inristat under hennes namn. Signes sista önskan är nu verkställd.

Flytspackling, del 2

Igår kväll fortsatte arbetet med flytspacklingen. Först lades avstängningslister ut, i själva duschutrymmet ska ett annat spackel användas, för att skapa fall. Med avstängningslisten förhindrar man förstås flytspacklet från att rinna iväg, dit man inte vill ha det:

Sen placerades höjdmarkeringar ut. Med hjälp av en lasermanick kollades höjden och sedan klipptes markeringarna av. De har självhäftande tejp undertill och består av mjuk plast, som går enkelt att klippa av.

Och vi hade missat att man ska stryka ut primer mellan flytspacklingarna också:

Och sedan var det dags för flytspacklet. Konsistensen var något tjockare denna gång, och massan jämnades ut med hjälp av en stor, bredtandad spackelspade:

Klart för den gången. Fortsättning följer!

Snälla ändra

Radion står på i bakgrunden när jag jobbar, just nu är det Lantz i P1 och det är inte alltid jag orkar lyssna på henne, men nu hör jag att hon har Ola Salo i studion och de pratar om Jesus Christ Superstar, som jag bloggade om för en tid sedan. Och Annika Lantz frågar Ola Salo hur han översatt "Take this cup away" och svaret blir så enkelt och genialt: "Snälla, ändra planen".

Men det lustiga är att jag skapat en länk, just till det inlägget, redan en gång tidigare idag. Det var i en kommentar till Lottens blogg, där hon skriver om boken Regret the Error, en bok jag tycker låter som en bra bok att ha på toaletten.

Idag har jag också gjort en uppdatering av ett gammalt blogginlägg, jag fick nämligen ett mejl av en väninna, som jobbar på Forskningscentralen för de inhemska språken och ordet sovel har fått en egen artikel.

Allt hänger ihop, trådar spinns hit och dit.

Wall-E och Paradiset

Vi hade ett barnkalas på bion igår och jag var vaktmästare. Vi visade Wall-E och jag passade på att se filmen, eftersom det ändå inte var något annat jag kunde göra under tiden, städa fick jag göra efteråt. Och filmen var alldeles, alldeles underbar. Skönt också att den inte hade ett så galet hektiskt tempo, som många animerade filmer har idag.

Wall-E är en sophanteringsrobot som är kvar på Jorden när människorna lämnat den för att allt liv är utplånat och allt är ett enda sopberg. Wall-E:s enda sällskap är en kackerlacka och han bor i ett skrotlager, bland föremål han sparat. Det är något gripande över scenerna där han tittar på en filmsnutt (ur Hallo Dolly) på sin ipod. Men sen kommer Eva, en vit, ovalformad sond, som skjuter skarpt varje gång hon blir rädd. Och ljuva känslor uppstår. Wall-E hakar på när Eva återvänder till rymdskeppet (som heter AXIOM) och skildringen av livet ombord på rymdskeppet är starkt samhällskritisk. Människorna som bor där lever ett meningslöst liv, alla är feta, ingen kan röra sig längre, det enda de gör är att roa sig och konsumera.

Undrar förresten hur det går med alla prylar som den här filmen också genererar? Och hur man har resonerat?

Idag har det varit strålande väder, men kallt. Vi klädde oss varmt, tog bilen till Partille (där vi ändå hade ärenden att uträtta) och hade stavarna med, förstås. Vi parkerade i Paradiset (ja, det är sant, det finns ett bostadsområde som heter så) och skulle gå en runda på 7,5 km. Rättare sagt: vi trodde att det var en runda, men efter dryga 7,5 km kom vi ut vid Lexby, en god bit ifrån. Och blött var det i markerna, leden var inte speciellt väl underhållen, spångar hade behövts på många ställen. Rejält uppför och nerför var det också. Faktiskt går jag hellre uppför än nerför, det känns i knäna nu. Och i min ena stortå, som jag smällde blå härommorgonen och som nu klämdes mot mina walkingskor i nerförsbackarna. Lennart sprang (!) sista biten (uppförsbacke i 2 km, ber han hälsa) och hämtade bilen. Själv satt jag på en trappa mittemot La Stazione (restaurangen som Alexandra Zazzi driver, hon som vann Expedition Robinson år 1998) och väntade.

Hade kameran med i ryggsäcken, men det blev inte så många bilder. Några frostbilder bara, som kunde vara tagna varsomhelst.