Lunginflammation

Egentligen hade jag tänkt skriva om bokmässan och om filmen Bang och världshistorien som vi såg redan igår kväll. Eller om svamparna som torkat i skogen.

Men idag fick jag ett SMS av min syster med meddelandet att min mamma förts till Lojo sjukhus med lunginflammation. Hon fyllde 80 år i december i fjol och det känns verkligen inget vidare att vara så långt borta just nu.

Jag talade med mamma på telefon för en stund sedan och hon får antibiotika intravenöst för att det ska bita snabbare. Sköterskan jag talade med först sa att hon var ovanligt pigg för att vara så sjuk (hon har en sänka på 230) och att hon ätit och pratar som vanligt. Själv vill jag tro och hoppas på att sommaren varit så skön att min mamma har krafter att kämpa sig igenom detta.

Veckans film: Skådespelerskor

Idag ska det bli enbart kultur. Eller kanske lite motion.

För några veckor sedan såg jag Två kvinnor. Igår var vi tio kvinnor i publiken på bion som såg Valeria Bruni Tedeschis Skådespelerskor och jag tror att vi alla älskade filmen. Kanske det är en ”kvinnofilm” (många manliga kritiker har klagat över att de manliga rollkaraktärerna är så stereotypa).

Valeria Bruni Tedeschi är den franske presidenten Sarkozys nya svägerska (han är gift med Valerias lillasyster Carla Bruni). Systrarnas mamma, Marysa Boromi, är konsertpianist och skådespelerska och familjen tvingades på 1970-talet fly från Italien till Frankrike. Valeria Bruni Tedeschi har redan tidigare gjort en film om sin familjs öde: Det är lättare för en kamel (2003). I den spelade hon huvudrollen som Federica och hennes mamma spelade Federicas mamma i filmen.

Nu gör hon det igen: hon spelar huvudrollen som Marcelline i sin egen film Skådespelerskor och Marysa Boromi spelar hennes mamma. Marcelline är skådespelerska, singel och barnlös (vilket hennes mamma inte glömmer att påminna henne om) och våndas mitt i sin 40-årskris. Hon spelar huvudrollen som Natalia Petrovna i Turgenjevs En månad på landet, även hon en kvinna i kris. I pjäsen blir Natalia Petrovna förälskad i den unga informanten och Marcelline märker också att hon känner en viss dragning till den unge vackre skådespelaren Éric (spelad av Louis Garrel), men när han antyder att han är intresserad av henne, vågar hon inte visa sina känslor. Och alla i filmen är olyckligt förälskade eller förälskade i fel person och Marcellines desperata, närmast neurotiska, försök att hitta någon som vill bli far till det barn hon vill ha, blir många gånger komiska. Men också smärtsamma. Konsten och drömmen och verkligheten flyter in i varandra och musiken flödar genom filmen – allt från opera, Mozart, Gloria Gaynors I will survive och Glenn Millers In the Mood. Scenerna mellan Marcelline och hennes mamma (dvs. mellan Valeria Bruni Tedeschi och hennes mamma) är nog de allra roligaste i filmen. Eller när Marcelline desperat frågar prästen om han inte kan ge henne ett barn ”kristendom handlar ju om att dela med sig”. Eller när Marcelline lär sig att simma i takt till ”In the Mood” (det var motionen; Marcelline slappnar av när hon simmar).

Nästa vecka ska jag se en film om en annan kvinna som kämpade för att förena sitt professionella och sitt privata jag: Barbro Alving i Bang och världshistorien.

"Men den er saa deilig grim!"

Den här paddan har knappast bott djupt nere i en brunn, men förmodligen nere i forsen. Nu höll den till bland vedklabbarna, där det ju kryllar med insekter och spindlar av alla de slag. Jag har läst att också den vanliga paddan (bufo bufo) har giftkörtlar bakom ögonen och att giftet är så starkt att en hund kan dö av det! Rödögd är den stackaren också:Det är förmodligen samma padda som vi sett många gånger under tidigare år, men nu var den slö, den ska nog snart gå i vinterdvala.

Men jag tänkte förstås på H C Andersens saga Paddan (på danska Skrubtudsen). Den lilla paddan bor på bottnen av en brunn, den har en oro och en längtan och vill hela tiden vidare, någon annanstans. Och den träffar grodor, en höna och en kållarv och till sist kommer den fram till en bondgård, där två studenter sitter, den ena en Naturforskare, den andra en Poet:

»Der sidder jo et godt Exemplar af en Skrubtudse!« sagde Naturforskeren; »den maa jeg have i Spiritus!«
»Du har jo allerede to Andre!« sagde Poeten; »lad den sidde i Ro og fornøie sig!«
»Men den er saa deilig grim!« sagde den Anden.
»Ja, naar vi kunne finde Ædelstenen i Hovedet paa den!« sagde Poeten, »saa vilde jeg selv være med at sprætte den op!«
»Ædelstenen!« sagde den Anden, »Du kan godt Naturhistorie!«
»Men er der ikke just noget meget Smukt i den Folketro, at Skrubtudsen, det allergrimmeste Dyr, tidt gjemmer i sit Hoved den kosteligste Ædelsteen! Gaaer det ikke med Menneskene ligesaa? Hvilken Ædelsteen havde ikke Æsop, og nu Sokrates? -«
Mere hørte Skrubtudsen ikke, og den forstod ikke det Halve deraf. De to Venner gik, og den slap for at komme i Spiritus.

Paddan jag mötte hamnade inte heller i sprit, istället gick jag in och hämtade kameran. Och ingen stork kom heller och tog den, som i H C Andersens saga, den kröp under en presenning. Och du ska se att jag möter den nästa år igen.

En sorgens dag i Finland

Hörde det på radion i förmiddags: ytterligare en skolmassaker har ägt rum i Finland. En 22-årig man, som själv var elev på en yrkesskola i Kauhajoki, dödade nio elever, en lärare och sköt till sist sig själv i huvudet.

Precis som vid händelsen i Jokela för ett år sedan, hade mannen lagt ut filmsnuttar på internet, men det märkligaste av allt är att han förhördes av polis igår och släpptes fri. Och pistolen såg de inte skäl att beslagta. Nu blir det förstås politiska konsekvenser. Men varför hade inte poliserna lite sunt förnuft? Och hur känner sig de poliserna idag?

Okända djur

Hur var det nu man sjunger i visan?

Du tror inte på det här, eller hur?
Men visan handlar om okända djur.
Många är långa och svåra att fånga,
många syns inte men finns ändå!
Många är gula och fula och gröna
och sköna och röda eller blå.
Många
är stora som hus eller så,
men dom flesta är små , mycket små, mycket små.

Jag stod och högg ved när jag hörde om björndjuren på radion. Björndjuren eller trögkryparna är små, uthålliga varelser. De lever där det finns lite vatten, åtminstone någon gång. Vid kyla eller torka kan de gå in i något som kallas för kryptobios. Det betyder att de fryser till is eller torkar ut och sedan helt slutar förbruka syre. De skaffar sig heller inte energi på något annat sätt och de verkar helt döda. Snacka om att gå i ide! Men så fort björndjuren tinar upp eller blir lite fuktiga, så lever de upp igen. Jag läste nyss om björndjur som legat flera decennier i dvala på något zoologiskt museum, men sedan vaknat till liv igen.

I fjol fick ett antal björndjur åka ut i rymden. Utan rymddräkt och utan skydd utsattes de för syrebrist och uttorkning och ultraviolett strålning och de levde vidare och förökade sig ändå. Forskarna är förstås intresserade av att lära sig mera om björndjurens förmåga att reparera sitt eget DNA, en kunskap med vikt för cancerforskningen.

Inser att det här är andra blogginlägget på kort tid, som handlar om vetenskap och teknik. Kanske dags att jag börjar visa mina humanistiska sidor snart. Ska gå på bio i övermorgon och se Skådespelerskor. Och mot slutet av veckan börjar ju bokmässan!

Energislöseri

Det var en händelse som liknade en tanke. Igår kom det nyaste numret av Illustrerad Vetenskap och en av artiklarna handlar om möjligheterna att utvinna energi ur våra egna rörelser. Igår kväll fick jag också ett mejl av Annika, en bloggkompis till mig. Hon och hennes man planerar ett passivhus och hon beskriver också sina planer att bygga ett kallskafferi, som kan göra att kylen kan vara avstängd under vintern. (Vi har ju vår stora entré, som håller kylskåpstemperatur under vintern. Jätteskönt speciellt under julhelgen, när kylskåpet annars inte rymmer all mat). Sen skriver Annika så här:

”Sedan borde det också gå att alstra el genom motionscykeln och crosstrainern.

Nä, nu hittar jag på lite, det går säkert om man är en Oppfinnarjocke, men det är jag inte.”

Och det låter ju lite som något ur Kalle Anka eller någon annan serietidning, Skalman har säkert också uppfunnit sådana maskiner. Det har redan ganska länge funnits radioapparater, ficklampor och mobiltelefoner, som laddas genom att man skakar dem lite grann. Och cykeldynamon har ju de flesta av oss utnyttjat. Men forskarna har vildare idéer än så. Och det är precis detta som artikeln i Illustrerad Vetenskap handlar om.

5W per steg kan knägeneratorn, som forskarna konstruerat, alstra. En betydligt klumpigare (och tyngre!) ryggsäck alstrar endast 7W/steg. Forskare vid MIT, Massachusetts Institute of Technology, arbetar med en slags dynamo som kan byggas in i säten och golv och som ska kunna driva ett helt tåg. Medicinska nanomaskiner ska kunna drivas av våra egna kroppar och mäta, analysera och övervaka vår hälsa och driva t.ex. medicinpumpar och pacemakers. Nanogeneratorfibrer kan vävas in i tyger och möjliggöra strömproducerande kläder. Forskarna talar om att skörda överskottsenergi och jag ser framför mig hur små gröna gubbar svingar lien. Jag klickar in mig på en sida om detta: Energy Harvesting, och inser att framtiden redan är här!

Själv har jag huggit ved i många dagar nu. Jag kunde ha använt vedklyven, jag vet, men jag tycker faktiskt att det är ganska roligt att hugga ved. Svetten lackar när jag bär veden och svingar yxan. All den energin försvinner ut i den klara höstluften. Sen värmer veden mig en gång till när vi eldar med den.

Visste du förresten att en spänd fjäder väger något mer än en ospänd, och att ett laddat batteri väger något mera än ett oladdat, på grund av att de innehåller mera energi?

E= mc² ju!

Därav följande (fiktiva) dialog:
- Har du gått upp i vikt?
- Ja, men det är nog för att jag varit så spänd den senaste tiden.

Ta det lugnt alltså, om du vill gå ner i vikt. Och ha en skön helg!

Kattvisit

Amelie

Idag har vi besök av lilla Amelie. Det är min väninna Elisabets kattunge, som ska vänja sig vid vår Tigris, så att de kan vara tillsammans när det behövs. Elisabet brukar sköta Tigris när vi är bortresta och det vore perfekt om Amelie kan vara här, när hennes matte är på vift. Lite försiktiga var de i början, katterna, lite väsningar och fräsningar, men nu verkar det gå bra.

Tigris

Borås slår på stort!

Idag har jag varit i Borås hela dagen. Var på en undersökning på osteoporosavdelningen på lasarettet - och ja, mina resultat var perfekta, jag har starkare skelett än man förväntar sig av kvinnor i min ålder. Dessutom var jag lite längre än jag trodde (hela 7 mm!) och jag fick beröm för min goda hållning! Den sköterska som utförde undersökningen sade också att man brukar rekommendera ett BMI på ca 27 för kvinnor i min ålder och hon tyckte det bara var dumt och rentav farligt att man numera satt gränsen för övervikt vid ett BMI på 25. Så det så!

Efter den långa sessionen på lasarettet åt jag lunch med min granne, som jobbar i Borås och sedan uträttade jag diverse ärenden, medan jag väntade på att hennes arbetsdag skulle ta slut. Textilmuséet var tyvärr stängt (det är ju måndag idag), men jag gick runt i Borås och slogs av hur mycket offentlig konst det finns där. Och hur mycket av den som är, ja STOR! Det nyaste tillskottet är Jim Dines nio meter höga Pinocchiostaty "Walking to Borås". Många undrar vad Pinocchio gör i Borås, men jag tycker det är en ganska charmig staty. Jim Dine själv lära ha sagt att han ser Pinocchio som en metafor för konsten "hur man ur en träpinne kan skapa något som berör hela mänskligheten i generation efter generation".

Alldeles färsk (2008) var också den tre meter höga kärlekskranka kaninen i Stadsparken. Konstnären heter Marianne Lindberg de Geer och hon säger sig vara inspirerad av Alice i Underlandet. "Mate Hunting" heter kaninstatyn och den är en del av Borås Skulpturfestival, som pågår just nu.

Skulpturfestivalen är också anledningen till en annan humoristisk staty, den trötte studenten som ligger utanför Högskolan i Borås. Jag har precis inhämtat att Sea Henrys "Catafalque" förmodligen får ett liv i Borås, även efter festivalen.

Men märkligast är ändå det stora bronshuvudet, som sticker upp ur Viskan, precis vid Stadsbron. I fyra år har Fredrik Wretmans "Bodhi" legat där i vattnet. Meditativ konst, tycker somliga. Jag tycker han ser trött ut. Och frusen.

Äpplemuffins

Igår kväll hade vi säsongens första filmbar på biografen. Vi såg den franska filmen Två kvinnor (Dans la vie), en fin liten film om en annorlunda vänskap. Skönt, långsamt tempo och på något sätt amatörmässiga skådespelarprestationer, som snarare gjorde filmen trovärdig än dålig.

Insåg att det finns minst fem(!) filmer, som heter Två kvinnor på svenska. Undrar varför de då valt att låta också denna film ha den svenska titeln?

Idag hade vi besök av Lennarts syster med man. De bor i Kil, i Värmland, och vi ses jättesällan. Vi bjöd på lunch, jag hade gjort två pajer och en sallad och till kaffet bakade jag äppelmuffins, efter ett recept jag hittade här. Jättegoda och saftiga blev de!

11 september

Idag är det den 11 september och enligt uppgift 111 dagar kvar av året.

Den 11 september 2001 är en av de där dagarna som vi minns för evigt. Vi minns vad vi gjorde, när nyheterna började välla fram, liksom röken från WTC.

Själv satt jag på golvet i min väninna Pippis vardagsrum och redigerade de filmsnuttar jag filmat i Sydafrika månaden innan. Jonatan hade sett på nyheter på TV:n hemma och ringde mig.

"World Trade Center brinner", sa han, "nån har flugit rakt in i byggnaden".

Och jag trodde först att han menade WTC i Helsingfors, för där finns det också en byggnad med det namnet, och jag trodde förstås att det var en olycka. Men sen tände vi också för TV:n och kunde inte förstå att det var möjligt.

Jag minns att Jonatan och Julia sedan kom med bussen in till centrum och vi gick på McDonald´s och åt, för jag skulle på körövning den kvällen. Och jag minns att jag funderade om jag borde skippa körövningen, men jag gjorde inte det.

Och just idag vill jag tipsa om en underbar bok, som har den 11 september och WTC som utgångspunkt. Det är Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära.

Romanen handlar om Oscar, 9 år, som är hemma och som hör sin pappas röst på telefonsvararen: "Är någon där? Hallå? Det är pappa. Om det är någon hemma, så svara. Det har hänt något här. Jag ville bara tala om att jag är okej och att ni inte ska oroa er." Men det är det sista Oscar någonsin hör av sin pappa och han tar telefonsvararen och gömmer den plockar ibland fram den för att lyssna på det sista meddelandet från sin pappa.

Det är en fantastiskt vacker bok om kärlek och förlust och berättartekniskt är den också fascinerande.

Den 11 september 2003 flög jag och Julia från Göteborg till Helsingfors. När vi landade i Helsingfors fick vi höra att Anna Lindh var död. Vi hade ju hört den grymma nyheten kvällen innan, men det kändes så overkligt att hon avlidit av skadorna.

Och på bilderna som sedan mötte oss i tidningarna och på TV var hon så sällsynt levande. Glad och klok och levande.

Skogens guld

Så länge det inte regnar in, klagar jag inte över regnet. Det ser ut att bli ett fantastiskt svampår! Och jag blir glad av att gå i svampskogen - åtminstone när jag hittar svamp.

Lennart och jag var en sväng i svampskogen igår. 2 x 40 minuter och detta var resultatet:

Över 1,2 kg rensad svamp! Nu kommer trattisarna också i enorma mängder. Dessvärre också älgflugorna, nästa gång måste jag komma ihåg att täcka in håret, för att slippa dem!

Ser att det finns en sida som heter Skogensguld.se; tanken är att besökarna ska tipsa om sina svampställen. Inga rapporter finns inlagda. Jag är inte speciellt förvånad.

Innanfönster och fönsterremsor

Det hjälps inte: det börjar bli höst. För oss, som bor i ett gammalt hus, innebär det att det börjar bli dags att se över innanfönstren*. Det är ett hösttecken. Och tvärtom: när innanfönstren lyfts bort är det vår!

En av de bäst kända vårskildringarna i svensk litteratur, inledningen av Strindbergs Röda rummet, innehåller faktiskt denna lilla detalj, som blir en symbol för den nya friska luften:

Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och hon gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu medan köksan drog in den friska luften genom näsan, passade på att gripa fönstervadden som var beströdd med paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofinkarne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda.

I år har vi också tagit ut innanfönstren i källaren och den senaste veckan har jag kittat och målat de blå fönstren och fönsternischerna. Nu måste jag måla väggarna nere vid trappan också, det syns verkligen att de också behöver fräschas upp.

Sen ska ju fönstren tätas och klistras, och det visade sig att man inte bara kan gå till ICA och köpa fönsterremsor. Vi letade också på K-rauta häromdagen och jag frågade en expedit, som tittade storögt på mig, när jag förklarade vad vi letade efter. Gamla hederliga pappersremsor med klister på ena sidan, som man doppar i kallt vatten och sedan klistrar över skarven mellan innanfönstren. Han hade aldrig hört om något sånt!

Men nu har jag insett att det går att köpa bl.a. på Byggnadsvård på Nääs. Där finns det också fönstervadd. Minns att vi ibland brukade göra miniatyrlandskap mellan fönstren när jag var barn. Vitmossa kan man ju också ha, men helst utan en massa småkryp. Däremot blir det knappast "paljetter och berberisbär och törnrosblad", som i Röda rummet.

*Vill bara påpeka att SAOL anger både innanfönster och innerfönster, om det är någon som undrar

Mera blått!

Vi var på K-Rauta igår igen. Det är luftigt och välförsett och personalen är extremt vänlig. Jag uppskattar speciellt att jag också blir behandlad som kund och inte bara som ett bihang, som inte vet nånting om nåtning. När vi köpte den nya golvbrunnen var det faktiskt jag som klurade ut hur alla bitar skulle ligga i förhållande till golvbjälkarna, golvspånskivan, våtskiktet och klinkers. Och Lennart tycker det bara är roligt att jag är intresserad och engagerad.

Igår blev det en ny blå grej till badrummet. En ny toalettsits, som fräschar upp den gamla toastolen.

Och sent igår kväll målade jag taket med vit våtrumsfärg. Måste förstås målas en gång till. Jättetungt att måla tak (och det är inte slätt, så det gick inte att rolla), men snyggt blir det.