Sotarmurre

Detta blogginlägg tillägnas Anni, som säger sig sakna mina folkbildande texter :-)

När jag gick i folkskolan, i början av 1970-talet, hade jag en klasskamrat som kallades “Sotarmurre” – hans pappa var sotare i kommunen. Idag har jag haft besök av vår sotare, för tredje året i följd en ung kille, som verkligen inte är någon man skulle kunna skrämma små barn med.

För det var ju så: för länge sen skrämde man små barn med sotaren. “Ät upp din gröt, annars kommer sotaren och tar dig"!” Det var förstås något skrämmande över den svarte (svartmuskige) gestalten. Men i Tyskland (och många andra länder) ansågs det lyckobringande att möta en sotare på gatan, och ännu bättre var det om man kom åt att vidröra honom!

Sotaren avbildades ofta tillsammans med hästskor, fyrklöver och flugsvampar (!) eller andra lyckobringande symboler

På bilderna ovan syns sotaren i hög hatt - och det kan ju tyckas något opraktiskt i det yrket. Och idag har de oftast vanliga (svarta) mössor. Orsaken till att sotaren hade hatt var att han ställde den på gården, så att folk kunde lägga betalningen i den.

Och inte kan man skriva om sotaren utan att nämna H.C. Andersens saga Hyrdinden og Skorstensfejeren! (Klicka på titeln och du kan läsa hela sagan på danska). Som så ofta hos den gode H.C. Andersen, finns det en självbiografisk bakgrund till sagan: Hans Christian var medelålders och häftigt förälskad i Jonna, 16 år. Men hon var kär i Henrik och så småningom fick Jonna och Henrik varandra, även om Jonnas mor var mot äktenskapet.

Jonna och Henrik är herdinnan och sotaren, medan Hans Christian själv är getabocken, som har den stiliga titeln: Gedebukkebens-overogundergeneralkrigskommandersergeant.

Och för den gamla kinesen i sagan gick det som det gick: högmod går före fall!

Uppdaterat:

Ja, man skulle ju kunna fortsätta i all oändlighet, men visst måste sotaren och sotarsången i Mary Poppins också få en plats i detta sotarinlägg!

Och själv har jag suttit här och nynnat på den politiskt inte särskilt korrekta Skorstensfejeren gik en tur.

Stavar och våfflor

I Sverige gillar man tipspromenader. Idag gick jag 7 km:s slingan i Hjortgården, och liksom i påskas, när vi var ute och promenerade, ramlade jag också nu rakt in i en tipspromenad. Den här gången struntade jag i frågorna, stavade istället iväg i full fart, med Jason Mraz i hörlurarna. När jag var djupt inne i skogen, och inte hade sett en levande själ på över en halvtimme, märkte jag att jag sjöng med. Förmodligen inte speciellt tyst heller. Och naturligtvis kom det en tjej med en hund, som försökte springa om mig på den då just smala stigen. Nå ja, det får jag bjuda på.

Plötsligt låg Kroksjön rakt nedanför mig.

Björkarna håller på att slå ut. Blåvingarna fladdrade i skogen och det doftade myror!

Hade stämt träff med Lennart på Hjortgården, jag noterade nämligen att caféet var öppet idag. Nygräddade våfflor med grädde och sylt, mums!

Utmaning

Jag höll på att glömma bort att jag skulle grädda bröd. Blev därför sittande vid datorn och klickade runt litegrann, fastnade för dagens inlägg hos Abbes pappa och antog utmaningen:

Besvara dessa frågor enbart med låttitlarna från en och samma artist.
Undvik att upprepa en låttitel (Det är svårare än man tror.)

Jag valde Kent

Är du kvinna eller man?: Verkligen
Beskriv dig själv: Generation X
Vad tycker du om dig själv?: Max 500
Beskriv var du bor för tillfället: Sverige
Om du kunde åka någonstans, vart skulle du åka?: Flen/Paris
Favoritfärdmedel: Elefanter
Din bästa vän är: Beskyddaren
Din favoritfärg är: Som vatten
Hur är vädret?: Halka
Favorittid på dagen: Innan allting tar slut
Om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta?: Vid din sida
Vad är livet för dig?: Saker man ser
Det bästa rådet du kan ge?: Håll ditt huvud högt
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?: Bianca
Favoritmat: Kräm
Dagens tanke: Det kanske kommer en förändring
Hur skulle du vilja dö?: Sömnen
Din själs nuvarande tillstånd: Gummiband
Felen du kan leva med: Dom som försvann
Ditt motto: Våga vara rädd

"Vi har varit ute i tre dar nu och är ganska slitna..."

Jag har nämnt Nordpolen tidigare, men inte skrivit ett ord om hans musik.
Det kommer jag inte att göra nu heller, däremot har jag några funderingar kring detta med artister och media, med anledning av följande intervju i TV4:s Morgonsoffa:

I studion har vi en ung kille, Pelle Hellström (Nordpolen), som inte svarar (vill svara?) på reporterns frågor om sin musik. Och inte svarar han på så mycket annat heller. Efteråt (när intervjun blivit en youtube-snackis, med artiklar bl.a. i DN - och den artikeln finns inte på nätet) säger han att han "inte riktigt känner för att sätta ord på hur han gör sin musik", men jag tycker inte han ser så där kylig och ointresserad ut. Mest verkar han bara vara osäker och inte speciellt bra på att formulera sig.

Riktigt gulligt blir det när han försöker leva upp till myten om artister som inte tar hand om sig själva och bland annat slarvar med maten(!): "Vi har varit ute i tre dar nu och är ganska slitna". Så kanske han bara är sliten (även om han ser så välkammad ut) och inte riktigt fattar vad han gör där i Morgonsoffan.

Snygg tröja han har förresten!

Överraskningsfest

Var på en fantastiskt rolig 50-årsfest i Göteborg igår. Det var Ingo, solist i YaYaMen som fyllde 50 år och hans familj och några av hans vänner hade bjudit in kanske 150 personer till gamla Reveljen. Och Ingo visste ingenting, han trodde att hans skulle på födelsedagsmiddag med sin fru och sina döttrar och när de kommer in i restaurangen stämmer Patricia Page and the Prophets upp med ett svängigt HAPPY BIRTHDAY i rummet intill, där vi alla står och väntar. Ingo försågs med ögonbindel och när den togs bort stod han inför ett hav av vänner. Mäktigt! Det var många musiker på plats och det blev otroligt mycket skön musik. Punkbandet Civil olydnad var också där och jag kan inte säga att det precis är min musik de spelar. Men det var något rörande över deras ungdomliga ilska och energi. Budskapet dränkte de däremot själva, det gick inte ens att höra om de sjöng på svenska eller engelska.

Dansade till klockan halvett. Idag är jag lite seg. Men glad.

Men på väg till festen hände något obehagligt: satt i spårvagn 11 på väg mot Saltholmen och ser hur en bil kommer väldigt nära spårvagnen och sen kör den i full fart rakt in i oss! Det skrällde till rejält och spårvagnschauffören meddelade att han var tvungen att köra uppför backen, men sedan måste vi stiga av och några var chockade och polisen kom ju förstås. Det var en rejäl buckla i spårvagnen, men jag såg aldrig hur det gick för bilen. Minns hur jag under studietiden i Helsingfors såg en man krossas till döds under en spårvagn, rakt framför mig. Det var vinter och snön färgades röd.