Sotarmurre

Detta blogginlägg tillägnas Anni, som säger sig sakna mina folkbildande texter :-)

När jag gick i folkskolan, i början av 1970-talet, hade jag en klasskamrat som kallades “Sotarmurre” – hans pappa var sotare i kommunen. Idag har jag haft besök av vår sotare, för tredje året i följd en ung kille, som verkligen inte är någon man skulle kunna skrämma små barn med.

För det var ju så: för länge sen skrämde man små barn med sotaren. “Ät upp din gröt, annars kommer sotaren och tar dig"!” Det var förstås något skrämmande över den svarte (svartmuskige) gestalten. Men i Tyskland (och många andra länder) ansågs det lyckobringande att möta en sotare på gatan, och ännu bättre var det om man kom åt att vidröra honom!

Sotaren avbildades ofta tillsammans med hästskor, fyrklöver och flugsvampar (!) eller andra lyckobringande symboler

På bilderna ovan syns sotaren i hög hatt - och det kan ju tyckas något opraktiskt i det yrket. Och idag har de oftast vanliga (svarta) mössor. Orsaken till att sotaren hade hatt var att han ställde den på gården, så att folk kunde lägga betalningen i den.

Och inte kan man skriva om sotaren utan att nämna H.C. Andersens saga Hyrdinden og Skorstensfejeren! (Klicka på titeln och du kan läsa hela sagan på danska). Som så ofta hos den gode H.C. Andersen, finns det en självbiografisk bakgrund till sagan: Hans Christian var medelålders och häftigt förälskad i Jonna, 16 år. Men hon var kär i Henrik och så småningom fick Jonna och Henrik varandra, även om Jonnas mor var mot äktenskapet.

Jonna och Henrik är herdinnan och sotaren, medan Hans Christian själv är getabocken, som har den stiliga titeln: Gedebukkebens-overogundergeneralkrigskommandersergeant.

Och för den gamla kinesen i sagan gick det som det gick: högmod går före fall!

Uppdaterat:

Ja, man skulle ju kunna fortsätta i all oändlighet, men visst måste sotaren och sotarsången i Mary Poppins också få en plats i detta sotarinlägg!

Och själv har jag suttit här och nynnat på den politiskt inte särskilt korrekta Skorstensfejeren gik en tur.

Burma VJ - rapport från ett slutet land

Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris 1991 och är ledare för den demokratiska oppositionen i Burma. Hon vann de demokratiska valen 1990 och har sedan 1989 suttit 12 år i husarrest och igår var dagen då hennes (senaste) husarrest formellt borde ha upphört. Enligt burmesisk lag får en person spärras in utan rättegång i högst 6 (!) år. Nu blev hon istället arresterad, för att en amerikansk turist tagit sig in i hennes hem. Det säger en hel del om de märkliga lagar som råder i Burma.

Igår var det därför en synnerligen lämplig kväll att se en annorlunda och mycket stark och mycket viktig film på vår biograf: Burma VJ. Några av bilderna minns jag från nyhetsrapporteringarna i september 2007: de buddhistiska munkarna som oförskräckt marscherade på gatorna, folkmassorna som stod på tak och applåderade taktfast.

Burma VJ är en mycket speciell dokumentärfilm. I vanliga fall blir jag irriterad på handhållen kamera och skakiga och oskarpa bilder på film, men detta är något annat. Filmsnuttarna är filmade av lokala videoreportrar från The Democratic Voice of Burma, som riskerar livet för att omvärlden ska få vad som händer i denna en av världens märkligaste militärdiktaturer. Ibland fortsätter kameran rulla, medan den stoppas innanför en skjorta eller i en väska och han som filmar springer för livet. Kamerorna, internet och satelliter är deras vapen. Filmerna smugglades ut ur landet till Oslo och därifrån sänds de tillbaka till tv-apparater i Burma och över hela världen. Den danske dokumentärfilmaren Anders Østergaard har sedan klippt ihop materialet, men han varken hörs eller syns i dokumentären. I centrum står istället en av filmarna, ”Joshua”, som är tvungen att fly till Thailand och därifrån försöker samordna reportrarnas arbete och oroligt bevittnar det eskalerande våldet.

Munkarnas demonstrationer börjar fredligt, men sedan sätter militären in tårgas mot de obeväpnade munkarna, sliter kläderna av dem och slänger in dem i lastbilar. De går in i munkkloster, misshandlar och för bort munkarna. Men demonstrationerna fortsätter, även om det ena förbudet efter det andra införs.

"Ni som inte är rädda för att dö får gå i täten"

Därefter följer kaos och militären börjar skjuta skarpt. Fortfarande är det oklart hur många som miste livet. Här finns en sammanfattning av händelserna hösten 2007.

Efter filmen hade vi möjlighet att diskutera med en burmesisk student, Mya Lay Tin, som flydde via Thailand till Sverige hösten 2006. Hennes pappa är jurist och politiskt aktiv och tvingades fly i samband med den stora studentdemonstrationen 1988, då flera tusen burmeser dödades. Hon stod där och berättade för oss om situationen i Burma då och nu, om sina förhoppningar och drömmar om ett demokratiskt Burma - allt på en nästan felfri svenska! Hon svarade leende på våra frågor, men när hon berättade att det först var i samband med sin egen flykt hon hade möjlighet att träffa sin pappa igen och att hennes mamma dött i cancer 2006 och att hon inte kan träffa sin familj, att de aldrig tillåtits vara en hel familj, då började tårarna rinna. Och inte bara på henne.

Och jag tänker på vilka olika möjligheter vi har att påverka det som händer i världen. Hur somliga riskerar sina liv för något de tror på, hur andra orkar tro på att det blir bättre, att det måste bli bättre en dag.

Grannar

I dagens GP finns det en artikel om en något annorlunda grannfejd: I början var allt frid och fröjd, men när den nyinflyttade kvinnan blev mera avståndstagande mot sin 57-årige manlige granne hämnades han gruvligt: han slängde skräp och la ut mördarsniglar i hennes trädgård! Man kan läsa mellan raderna att han eventuellt varit ute i något annat ärende, eftersom det står att "kvinnans beteende mot honom förändrades när hon fick reda på att han var gift". Nu har han (och hans fru) flyttat och vi får hoppas att mördarsniglarna också försvunnit.

Googlar man på "grannfejd" får man över 26 000 träffar och en del av dem har säkert anknytning till ett tv-program med samma titel, som jag dessbättre inte sett ett enda avsnitt av.

Tidningen Vi i villa publicerade för en tid sedan en undersökning om vad vi ville göra med våra grannar. 44 % var villiga att vakta grannens katt eller hund eller vattna blommorna när grannen var bortrest, 1/3 tyckte det var ok att dela t.ex. dyrare trädgårdsredskap, 1/5 kunde tänka sig att hjälpa till att passa grannens barn, färre en 1/10 kunde tänka sig att åka på semester med grannarna, att dela bil eller köpa leksaker som studsmatta fanns inte på kartan.
23% av alla tillfrågade sa att de inte vill göra någonting alls med sina grannar!

Den här undersökningen talade man också om i Eftersnack, ett av mina favoritradioprogram på den finlandssvenska kanalen Radio Vega (finns som poddradio, det är bara att ladda ner och lyssna, eller lyssna som strömmande radio) och den gången var meningarna också delade i studion.

Vi och våra grannar brukar vattna blommor och ta in post och passa varandras katter när någon är bortrest, ibland hjälpa till att passa barn. Vi och vår närmaste granne köpte en vedkap ihop, för några veckor sedan var vi på söndagsutflykt tillsammans. Vi lånar verktyg av varandra (och kommer ihåg att lämna tillbaka dem), när sockret plötsligt är slut när jag bakar kanelbullar är det bara att knalla över till grannen och låna. I kväll ska vi äta middag tillsammans.

Jag googlar på "goda grannar" och får 44 000 träffar.

A Room of One´s Own

Virginia Woolf skrev essän A Room of One´s Own år 1929 om kvinnliga författares grundvillkor, och många kvinnor har hakat på sedan dess. Många kvinnor är det som (skrivit om hur de) suttit vid köksbordet och skrivit, när barnen lagt sig och många kvinnor är det som aldrig fått och haft det utrymme de behövt.

Och likheterna är inte många mellan mig och Virginia Woolf, men jag kom ändå att tänka på henne när jag igår ställde i ordning ett nytt arbetsrum. Mitt nya arbetsrum.


Vi bor i ett stort hus och det har länge känts lite avigt att jag suttit och trängt ihop mig i vårt sovrum, när det finns så många rum i huset. Nu har äldste bonussonen mer eller mindre flyttat härifrån och hans rum har blivit mitt arbetsrum (och kombinerat gästrum; bakom bokhyllan står en ganska bred säng). Satsade på ett skrivbord modell enkelt (hela skrivbordet kostade lika mycket som ett ben till ett annat skrivbord vi tittade på), det jag behöver är plats, så jag kan breda ut böcker och papper och så lampa och dator och pappersställning. Köpte däremot en rejälare skrivbordsstol, som känns jättebra; Markus heter han. En hurts, som står i sovrummet, ska jag också flytta hit, men det kan vänta lite.

Så småningom vill jag måla om väggarna här, de är kallt blå, men det som hastar mera är byte av gardiner, de här mörkblå/lila gardinerna behöver jag byta ut snart, de är dystra och förfärliga och jag blir inte glad precis när jag höjer blicken från mitt arbete och möts av åsynen av dem. Elias var inte ens tonåring när han valde färgerna på väggar och gardiner, och det var kanske hans uppfattning av något mera maskulint, vad vet jag. Men jag behöver lite andra färger, även om jag gillar blått. På golvet ligger också min gamla matta, som jag köpte redan under studietiden på åttiotalet och som jag skurade ren igår morse, på golvet i tvättkällaren, i mitt anletes svett.

Men som gardiner blir det kanske detta tyg:

Det är IKEA:s Fredrika. Och då tänker jag på Fredrika Runeberg, nationalskaldens fru och självuppoffrande och frivilligt ödmjuk.

Bäst att sluta tänka hit och dit. Fortsätta arbeta istället. För hur var det nu Virginia Woolf sa: En kvinna behöver pengar och ett eget rum. För lite kreativ kan jag behöva vara i mitt arbete, även om det inte är romaner jag sitter här och skriver.

Vad gör du på toaletten?

I det nyaste numret av tidskriften Språktidningen läser jag om Ola Salos vedermödor, när han skulle (ny)översätta Jesus Christ Superstar till svenska (jag undrar förresten hur titellåten ska låta på svenska, besjungs Salo som Jesus Kristus superstjärna?). Ola Salo berättar i alla fall att han under översättningsprocessen ofta satt på toaletten och klottrade i Tim Rices originalmanus med en blyertspenna. Det var uppenbarligen där han fick inspiration.

De flesta män läser på toaletten. Säkert många kvinnor också. Vi har (ok, den är tillfälligt borta nu under badrumsrenoveringen) en liten tygficka med plats för några böcker på toaletten. Där har bl.a. just ett nummer av Språktidningen legat, en liten gammal bok utgiven av Sveriges radio och med en sentens för varje dag, boken Bintje och Kalasnikov, Personerna bakom orden (jag tror att jag efter hand läst alla artiklar, dock inte i alfabetisk ordning...), några olästa korsord osv. Just korsord löser vi ofta på toaletten. Den som sitter där klurar ut några ord (eller löser halva korsordet), lämnar kvar korsordet (och pennan!) och sen ligger det kvar tills det är löst.

Vad gör du på toaletten?

Lunginflammation

Egentligen hade jag tänkt skriva om bokmässan och om filmen Bang och världshistorien som vi såg redan igår kväll. Eller om svamparna som torkat i skogen.

Men idag fick jag ett SMS av min syster med meddelandet att min mamma förts till Lojo sjukhus med lunginflammation. Hon fyllde 80 år i december i fjol och det känns verkligen inget vidare att vara så långt borta just nu.

Jag talade med mamma på telefon för en stund sedan och hon får antibiotika intravenöst för att det ska bita snabbare. Sköterskan jag talade med först sa att hon var ovanligt pigg för att vara så sjuk (hon har en sänka på 230) och att hon ätit och pratar som vanligt. Själv vill jag tro och hoppas på att sommaren varit så skön att min mamma har krafter att kämpa sig igenom detta.

Energislöseri

Det var en händelse som liknade en tanke. Igår kom det nyaste numret av Illustrerad Vetenskap och en av artiklarna handlar om möjligheterna att utvinna energi ur våra egna rörelser. Igår kväll fick jag också ett mejl av Annika, en bloggkompis till mig. Hon och hennes man planerar ett passivhus och hon beskriver också sina planer att bygga ett kallskafferi, som kan göra att kylen kan vara avstängd under vintern. (Vi har ju vår stora entré, som håller kylskåpstemperatur under vintern. Jätteskönt speciellt under julhelgen, när kylskåpet annars inte rymmer all mat). Sen skriver Annika så här:

”Sedan borde det också gå att alstra el genom motionscykeln och crosstrainern.

Nä, nu hittar jag på lite, det går säkert om man är en Oppfinnarjocke, men det är jag inte.”

Och det låter ju lite som något ur Kalle Anka eller någon annan serietidning, Skalman har säkert också uppfunnit sådana maskiner. Det har redan ganska länge funnits radioapparater, ficklampor och mobiltelefoner, som laddas genom att man skakar dem lite grann. Och cykeldynamon har ju de flesta av oss utnyttjat. Men forskarna har vildare idéer än så. Och det är precis detta som artikeln i Illustrerad Vetenskap handlar om.

5W per steg kan knägeneratorn, som forskarna konstruerat, alstra. En betydligt klumpigare (och tyngre!) ryggsäck alstrar endast 7W/steg. Forskare vid MIT, Massachusetts Institute of Technology, arbetar med en slags dynamo som kan byggas in i säten och golv och som ska kunna driva ett helt tåg. Medicinska nanomaskiner ska kunna drivas av våra egna kroppar och mäta, analysera och övervaka vår hälsa och driva t.ex. medicinpumpar och pacemakers. Nanogeneratorfibrer kan vävas in i tyger och möjliggöra strömproducerande kläder. Forskarna talar om att skörda överskottsenergi och jag ser framför mig hur små gröna gubbar svingar lien. Jag klickar in mig på en sida om detta: Energy Harvesting, och inser att framtiden redan är här!

Själv har jag huggit ved i många dagar nu. Jag kunde ha använt vedklyven, jag vet, men jag tycker faktiskt att det är ganska roligt att hugga ved. Svetten lackar när jag bär veden och svingar yxan. All den energin försvinner ut i den klara höstluften. Sen värmer veden mig en gång till när vi eldar med den.

Visste du förresten att en spänd fjäder väger något mer än en ospänd, och att ett laddat batteri väger något mera än ett oladdat, på grund av att de innehåller mera energi?

E= mc² ju!

Därav följande (fiktiva) dialog:
- Har du gått upp i vikt?
- Ja, men det är nog för att jag varit så spänd den senaste tiden.

Ta det lugnt alltså, om du vill gå ner i vikt. Och ha en skön helg!