Det kom ett brev...

Det kom ett brev, men inte om sommarsäd, vinbärsbuskar eller körsbärsträd, som hos Pär Lagerkvist. Och i själva verket kom det TVÅ brev:

Det första var från ICA, och innehöll ett brev samt två presentkort. Orsaken var att jag häromdagen ringde för att fråga om de visste varför deras apelsinjuice smakade jäst. En gång för mycket länge sedan, faktiskt när Julia var en liten nyföding, råkade jag ut för samma sak: jag svepte ett glas apelsinjuice och märkte först efteråt att den inte smakade som den skulle. Också den gången fick jag jätteont i magen. Det visade sig att den apparat som limmar förpackningarna inte fungerade som den skulle, och att syre kommit in, och jag tänkte att det kanske var något liknande som hänt nu. Damen på ICA hade inget svar att ge, men hon bad så mycket om ursäkt och nu damp det alltså ner lite plåster på såren. Och ett brev med försäkran att de ser väldigt allvarligt på det inträffade och har informerat alla berörda parter. Det om det. Men det är ju förstås alltid roligt när man blir tagen på allvar. Och får plåster på såren.

Det andra brevet var från Länsstyrelsen, som meddelade att min ansökan om svenskt medborgarskap via s.k. naturalisation beviljats. Så nu är jag alltså naturaliserad svensk! Jag får rösta i riksdagsvalet i Sverige, och jag får ställa upp som kandidat! Tjolahopp! Och till alla mina vänner i Finland, ta det lugnt: jag har inte avsagt mig mitt finska medborgarskap, utan har alltså dubbelt medborgarskap.

Nu undrar jag bara om jag också kommer att få en inbjudan på Nationaldagen, en sådan som nya svenska medborgare brukar få. I Göteborg firas de med pompa och ståt och böcker och årskort till Liseberg och muséer och jag vet inte vad. Jag vill också välkomnas! Nu när jag blivit svedupelle!

A Room of One´s Own

Virginia Woolf skrev essän A Room of One´s Own år 1929 om kvinnliga författares grundvillkor, och många kvinnor har hakat på sedan dess. Många kvinnor är det som (skrivit om hur de) suttit vid köksbordet och skrivit, när barnen lagt sig och många kvinnor är det som aldrig fått och haft det utrymme de behövt.

Och likheterna är inte många mellan mig och Virginia Woolf, men jag kom ändå att tänka på henne när jag igår ställde i ordning ett nytt arbetsrum. Mitt nya arbetsrum.


Vi bor i ett stort hus och det har länge känts lite avigt att jag suttit och trängt ihop mig i vårt sovrum, när det finns så många rum i huset. Nu har äldste bonussonen mer eller mindre flyttat härifrån och hans rum har blivit mitt arbetsrum (och kombinerat gästrum; bakom bokhyllan står en ganska bred säng). Satsade på ett skrivbord modell enkelt (hela skrivbordet kostade lika mycket som ett ben till ett annat skrivbord vi tittade på), det jag behöver är plats, så jag kan breda ut böcker och papper och så lampa och dator och pappersställning. Köpte däremot en rejälare skrivbordsstol, som känns jättebra; Markus heter han. En hurts, som står i sovrummet, ska jag också flytta hit, men det kan vänta lite.

Så småningom vill jag måla om väggarna här, de är kallt blå, men det som hastar mera är byte av gardiner, de här mörkblå/lila gardinerna behöver jag byta ut snart, de är dystra och förfärliga och jag blir inte glad precis när jag höjer blicken från mitt arbete och möts av åsynen av dem. Elias var inte ens tonåring när han valde färgerna på väggar och gardiner, och det var kanske hans uppfattning av något mera maskulint, vad vet jag. Men jag behöver lite andra färger, även om jag gillar blått. På golvet ligger också min gamla matta, som jag köpte redan under studietiden på åttiotalet och som jag skurade ren igår morse, på golvet i tvättkällaren, i mitt anletes svett.

Men som gardiner blir det kanske detta tyg:

Det är IKEA:s Fredrika. Och då tänker jag på Fredrika Runeberg, nationalskaldens fru och självuppoffrande och frivilligt ödmjuk.

Bäst att sluta tänka hit och dit. Fortsätta arbeta istället. För hur var det nu Virginia Woolf sa: En kvinna behöver pengar och ett eget rum. För lite kreativ kan jag behöva vara i mitt arbete, även om det inte är romaner jag sitter här och skriver.

Afrikanen

Häromnatten läste jag äntligen Le Clézios Afrikanen. Sällan har en nobelpristagare varit så lättläst! Liten och tunn är romanen (eller vad ska man kalla boken? en essä?) och bilderna han skapar flimrar snabbt förbi och somliga etsar sig in i mitt minne: hur han och de andra barnen slår med käppar på termitstackarna, hur de dagliga åskvädren drar in över dem, hur pappan förgäves försöker krossa kackerlackorna, som kom krypande i mängder.

Men en annorlunda beskrivning av ett annorlunda Afrika är det. Le Clézio skriver hur svårt han har att känna igen sig i beskrivningarna av det kolonialiserade Afrika, hans familj levde i en värld där det inte fanns andra vita och där det var annat än hudfärg som bestämde ens värde. Han beskriver mötet med ett Afrika som innebär en kroppslighet och en frihet som står i stark kontrast till krigsåren i Nice, där hans familj levde instängd och undangömd.

I slutet av boken skriver Le Clézio om Biafrakriget och jag kommer osökt att tänka på en annan nobelpristagare i litteratur: Wole Soyinka, som fick priset 1986. Minns när jag läste Soyinka då på 80-talet och hur kriget i Biafra genom hans skildringar blev något mera än de svältande barn som trängde genom tv-rutorna i min barndom på sextiotalet. De uppsvällda magarna och flugorna som surrade i barnens ansikten.

Le Clézio skriver så här:

Längs vägarna, vid flodstränderna, vid infarten till byarna ligger tusentals barn döende av svält och vätskeförlust. Det är en begravningsplats stor som ett land. Lite varstans på grässlätter liknande dem där jag förde krig mot termiterna irrar föräldralösa barn omkring förvandlade till skelett.
/---/
Jag såg de ohyggliga bilderna i alla tidningar och tidskrifter. För första gången visades det land där jag hade upplevt den viktigaste delen av min barndom, men bara för att det var döende.

Göteborgs filmfestival

Idag har jag varit på filmfestivalen hela dagen. Började morgonen med att se den danska filmen Flammen og Citronen (på engelska hette den Flame & Citron, Hmpff): Filmen är baserad på verkliga händelser. Det är 1944 och Danmark är ockuperat av tyskarna. Holger Danske heter en av de stora motståndsrörelserna i Köpenhamn och där var Flammen (Thure Lindhardt) och Citronen (Mads Mikkelsen) i allra högsta grad aktiva.

Det är en av de dyraste danska filmerna någonsin och också en film som fick många danskar att gå på bio: på tio dagar sågs den av en kvart miljon danskar! Många såg den kanske för att de visste att det var en dyr film. Och för att Mads Mikkelsen har en av huvudrollerna. Men många såg den säkert också för att den handlar om kriget och en tid som de äldre generationerna minns alltför väl, men som många unga vet allt för lite om.

På Draken var det utsålt (tur att jag köpt biljett i förväg) - och detta trots att det var en vanlig förmiddag och över 700 personer fick plats i salongen. Ett MINUS till alla idioter som lägger sina kappor på sätena och skapar "luckor" i salongen, även om det sägs redan från början att det är utsålt!

Men filmen. Det bör sägas genast: den är våldsam. Det är nackskott och rakt-i-pannan-skott. Och vi vet ju redan från början att det aldrig kan sluta väl. Och det gör det heller inte. Men det är också en gripande film om mod och cynism, om att kriget gör att man aldrig kan lita på någon och att det alltid finns de som utnyttjar folk för sina egna syften.

Helt sanslöst är det om filmen inte kommer att visas på (vanlig) bio i Sverige! Men den finns redan nu på DVD. Klart sevärd.

Efter den såg jag 6 kortfilmer, några helt intressanta, några alldeles förfärligt usla. Men kortfilmer är alltid intressanta ändå, tycker jag. Tyvärr var ingen av regissörena på plats, det är alltid spännande att höra dem säga några ord om sina filmer.

På eftermiddagen väntade sedan filmatiseringen av Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna. När boken kom (2003) fick den Augustpris för bästa barn- och ungdomsbok. Jag minns att jag läste boken från början till slut utan paus, och grät så jag var alldeles rödmosig.Det är svårt att göra film på en så stark bok och visst är det mycket jag saknar från boken (t.ex. förklaringen till titeln blir ganska klumpig i filmen), men Lisa Siwe har verkligen lyckats göra en fin film. Huvudrollen som Jenna, i filmen 14 år, spelas av Josephine Mattsson och hon är precis så söt och sårbar som jag tänkt mig henne. Ullis, den tuffa tjejen, som Jenna så småningom blir vän med spelas av Mika Bernsdotter Ahlén och de här två tjejerna bär verkligen upp filmen:

Sakke, föremål för Jennas ömma känslor, spelas av Samuel Haus, han som spelade Tsatsiki i filmerna.

Visst är filmen sorglig, det snyftas rejält i salongen (fullsatt även den), men den innehåller också humor och den slutar ljust. Och den handlar inte bara om en tonårstjej som förlorar sin mamma i cancer, utan också om livet.

Johanna Thydell förlorade själv sin mamma i cancer när hon var 13 år gammal, och incitamentet till boken var en dikt hon skrev (och den finns delvis med i filmen):

Om du dör mamma, då tar jag självmord.
Det gör jag.
Då tar jag självmord.
Nej, förresten. Det heter inte ta självmord.
Det heter begå självmord
och det heter ta livet av sig.
Alltså.
Om du dör mamma, då tar jag livet av mig.

***
När jag höll en kurs i barnlitteratur för några år sedan hade jag I taket lyser stjärnorna på litteraturlistan. Det visade sig att en av kursdeltagarna hade upplevelser som låg skrämmande nära Jennas: hon hade också förlorat sin mamma i cancer när hon var i de lägre tonåren. Jag minns att hon sa att hon önskar att hon hade kunnat läsa den boken då. Att den hade gett henne styrka och vilja att leva genom de svåra åren.

Han som älskade träd

Såg en intressant svensk dokumentärfilm igår kväll på bion: Trädälskaren heter den och handlar om tre unga killar (Jonas Selberg Augustsén som den drivande kraften) som en sommar har som projekt att bygga en 10 m2 stor koja högt uppe i ett träd.

Det handlar förstås om vår längtan tillbaka till naturen, men också om att finna någon djupare mening med livet. Delvis är filmen en metafilm (de diskuterar hur de ska göra filmen, hur de ska filma och klippa och ofta ser man ljudmannen i bild osv), men intressant är den också när andra kända personer intervjuas: kulturjournalisten Göran Greider, psykologen Owe Wikström, biologen Stefan Edman, medieforskaren Anja Hirdman, biskop emeritus Martin Lönnebo m.fl. Göran Greider pratar om urbaniseringen förstås och jag känner igen en del av tankarna från hans utmärkta bok Fucking Sverige, som jag läste i somras när vi var i Dalarna.

Sen är det svensk sommar med regn och myggor och snarkande kompisar i husvagnen. Sommar i P1 på radion. Pitepalt hos mormor och fyllefest hos några man inte riktigt känner - och huvudpersonen Jonas är gruvligt trött på att vara tvungen att förklara vad det riktigt är de håller på med.

Och så rör de sig inte minst i trakter som fött och fostrat Eyvind Johnson. Oerhört gripande är den sekvens där de åker iväg i Jonas gamla skruttiga bil för att leta rätt på Eyvind Johnsons hus - och hittar ett litet ruckel i kraftigt förfall, strax intill järnvägsspåret. Så förfallet är huset att naturen håller på att återta det, träd växer mitt i bråtet.

Halva Sveriges befolkning tränger ihop sig på 1/100 av landets yta. Och runtomkring oss finns en massa underbar natur!

I morgon ska jag ta mig in till stadens brus (igen). Det är filmfestival i Göteborg. Rapport följer!

Maria Larssons eviga ögonblick

Nu har jag också sett den: Jan Troells rosade och prisbelönta film Maria Larssons eviga ögonblick. Filmen är jättepopulär på vår bio, aldrig tidigare har biljetterna sålts slut så snabbt. Många har fått vända i dörren och vi beslöt därför ordna en extra föreställning nu på tisdag. Och visst var filmen bra! Och lyckligtvis var de våldsamma inslagen färre och mindre brutala än jag hade befarat.

Maria Larsson liknar många andra huvudpersoner vi sett på film: en arbetarkvinna som lever ett hårt och fattigt liv, men visar på en obegriplig styrka. Vi känner också igen henne i andra av Troells filmer: hon är en människa med en stor dröm, som hon inte riktigt har möjligheter att leva fullt ut. Vi har sett henne i Kristina i Utvandrarna, i Elsa Andersson, Sveriges första kvinnliga aviator, i Så vit som en snö. Och när jag ser Maria Larssons eviga ögonblick tänker jag också på Bo Widerbergs Kvarteret Korpen och Ådalen 31, Troell skildrar också fattigkvarteren i Malmö och en stor strejk, med allt som en sådan arbetskonflikt leder till. Men ändå är Maria Larssons eviga ögonblick annorlunda. Det ligger en speciell magi och poesi över filmen.

Man talar ofta om ordens makt och musikens makt, men Troell visar istället på bildens makt över en människa. När Maria Larsson inser fotografiets magi och får lära sig själva tekniken av den godmodige fotografen Sebastian Pedersen, förändras hennes liv och hela hennes sätt att se på sin omgivning och just denna förundran tycker jag Maria Heiskanen lyckats gestalta så väl.

Maria Heiskanen som spelar Maria Larsson kan däremot inget om fotografering och äger inte ens en kamera!

Mikael Persbrandt kan jag annars bli irriterad på, men han blir inte så svart-vit i Troells film, han är inte bara en försupen kvinnokarl som slår både sina barn och sin fru, utan får också visa mänskligare sidor. Han liknar nästan Allan Edwall i vissa scener, när han valsar runt med sin Maria, som han gör t.ex. på filmplanschen:

Troells film bygger ju på en roman, som hans fru Agneta Ulfsäter-Troell skrivit, Att människan levde. Boken blev till efter samtal med hennes pappas kusin Maja Larsson, dotter till Maria. Agneta hade egentligen intervjuat Maja för att få veta mera om sin pappas uppväxt, men så råkade Maja nämna att hennes mamma vunnit en kamera på ett lotteri år 1900. I byrålådan låg fotografierna och sedan var det Maja som började ge liv åt sin mamma Marias eviga ögonblick! Också därför tycker jag att det fungerar så fint att låta Maja bli berättaren i filmen.

Genom hela Jan Troells film ligger en sepiabrun ton och flera gånger visas scener som närmast liknar stillbilder, och jag kan inte låta bli att tänka att det kanske är just autentiska bilder han gestaltar. Agneta Ulfsäter-Troell berättar i en intervju att hennes man i många år sagt att hon inte får ge historien om Maria Larsson till någon annan. Och man får väl säga att historien kommit i goda händer!

And when did you last see your father?

Jag och Julia var på bio (kino) i Trondheim nu i kväll (eller igår heter det kanske, eftersom klockan redan passerat midnatt), vi såg en fantastisk engelsk film And when did you see your father? Filmen bygger på en (självbiografisk) roman, med samma namn, skriven av den engelske författaren Blake Morrison. Filmen handlar om det komplicerade förhållandet mellan en far och en son, och berättas i många retrospektiver. Och det där med komplicerade förhållanden har man ju både sett och läst om förut, men det som gör den här filmen så fin är hur den berättar historien - och så skådespelarna förstås! Pappan spelas av Jim Broadbent (som för övrigt också spelade Bridget Jones pappa i filmerna) och den vuxne Blake spelas av Colin Firth. I rollen som Blake som tonåring ser vi Matthew Beard.

Blake växer upp i skuggan av sin far, en far som aldrig förmår uttrycka sin uppskattning över något sonen gör och som alltid gör sig lustig på hans bekostnad. När den vuxne Blake mottar ett litterärt pris, väser han besviket till sin fru att det är två ord han önskade att pappan kunde säga: WELL DONE. När fadern drabbas av en obotlig sjukdom och ligger för döden reser Blake till sitt barndomshem och sover i sitt gamla pojkrum och då ramlar alla barndomsminnen över honom. Filmen har otroligt snygga övergångar och dubbla exponeringar och i många scener ser vi personerna i speglar, ibland t.o.m. i flera speglar. Och det handlar ju om att se och bli sedd!

Den norska titeln är Tilbake til Yorkshire och jag gissar att man har valt den titeln för att publiken ska förstå att den också kommer att mötas av böljande engelska landskap. Och visst finns lanskapet där: det typiska disiga ljuset, de gröna kullarna, puben på landsbygden, ja också regnet. Filmen är lyckligtvis heller inte fri från humor, även om det finns mycket smärta i den.

Bägge Blakes föräldrar är läkare och det finns en scen som återkommer flera gånger i filmen: den lille pojken Blake lyssnar till pappans hjärtslag i dennes stetoskop. När fadern sedan är död sitter den vuxne Blake med pappans pacemaker i handen - det levande hjärtat och den hårda lilla konstgjorda maskinen. Men filmen handlar också om kärlek och ett slags försoning. Slutet är vackert och befriande och jag tänker, när jag går ut ur salongen och mina tårar redan hunnit torka, att filmen hade blivit oerhört sentimental om den slutat två minuter tidigare. Och titeln får sin förklaring i filmen: när upplever man en människa som den hon eller han verkligen är? Hur vill man minnas dem som inte längre finns hos en?

Den här filmen hade premiär i Trondheim i fredags, men tillsvidare har den inte haft premiär varken i Sverige eller i Finland. Kanske är det en av desa filmer som aldrig når biograferna och det tycker jag verkligen är synd! Det är en vacker och i allra högsta grad sevärd film. Skaffa dvd:n ifall filmen aldrig dyker upp på en bio nära dig! Jag blir nyfiken på romanen, men också på den bok som Blake Morrison skrivit om sin mamma och som heter Things my mother never told me.

Hon älskade

Jag har gått med i Bokias utmärkta Låna & Läs nu i höst, jag har varit medlem många gånger tidigare. Man behöver verkligen inte köpa alla böcker man vill läsa (och ja, jag utnyttjar också biblioteket), men alla har inte det så bra som min mamma, som får nyutkommen litteratur hem, via min bibliotekariesyster. Här är det långa köer till de nya böckerna och då är Bokias läsklubb en utmärkt lösning, tycker jag. Det roliga är att jag alltid brukar ramla över böcker som jag inte skulle ha läst annars. Men sen är det ju listan på böcker som jag verkligen, verkligen vill läsa. Majgull Axelssons nyutkomna roman, Is och vatten, vatten och is, var den första jag lånade. Den andra var Helena Henschens Hon älskade, som jag läste ut häromnatten.

Helena Henschen (konstnären Helga Henschens brorsdotter) debuterade för fyra år sedan, med den oerhört gripande romanen I skuggan av ett brott, om de von Sydowska morden år 1932. Helena Henschens mamma var 15 år gammal, när hennes bror sköt ihjäl först deras far och två tjänstekvinnor, sedan sig själv och sin fru. Det var en stor skandal, som effektivt tystades ner i familjen och som kastade långa skuggor. Det fanns förstås mängder av officiella dokument och handlingar om morden, tidningsartiklar, protokoll och liknande, men inom familjen var det mesta förstört. Denna tragedi börjar Helena Henschen nysta i, när hennes mamma inte längre lever, och hon går in i människorna hon skildrar och ger dem liv, via sina ord.

Med den nya romanen fortsätter Helena Henschen gräva i familjehistorien, nu på sin pappas sida. Hennes farmorsfar var Ernst Thiel, finansmannen och konstmecenaten, en gång Sveriges rikaste man och grundaren av Thielska galleriet. Hans äldsta dotter, Signe Thiel, är flickan som syns på pärmbilden. och det är henne det handlar om.

Den här gången har Helena Henschen mera material att bygga sin berättelse på: när farmor Signe dör är det Helena som får ärva dalakistan med alla brev, dagböcker, kalendrar, skilsmässohandlingar, testamenten, inköpslistor och kvitton och papper i en enda röra.

Två gånger var hon gift, Signe, och två gånger skild. Sex barn hann hon få och ett livslångt förhållande med en gift man, den tyske hjärnforskaren och hypnotisören Oskar Vogt. Vi får följa Signe från (den privilegierade)uppväxten och kärleken till pappan, i skildringen av vänskapen med Ellen Key och Harriet Löwenhielm och engagemanget i kvinnosaksfrågan, via de två äktenskapen och uppbrotten från dem, till judeförföljelserna och andra världskriget. Och så i kärleken till Oskar. Här blandas utdrag ur brev och dagböcker med anekdoter och ren fiktion och precis som i den förra romanen träder Helena Henschen ibland fram och vandrar omkring i spåren efter sina huvudpersoner. Hon älskade är en roman, en kärleksroman rentav, men också en tidsskildring.

Skildringen av judeförföljelserna är viktiga i romanen, Signe hade många internationella kontakter som hon utnyttjade för att rädda judar undan förföljelse och förintelse, och hennes eget hem fylldes av flyktingar. Men ändå tycker jag att den biten blir tunnast i romanen, det blir för många namn och för lite liv. Bäst tycker jag att beskrivningen av den unga Signe fungerar, där blixtrar till det till, där träder människan fram ur det förflutnas skuggor.

Man kan aldrig nå en människa som inte vill bli nådd och man kan inte tvinga någon att älska, skriver Signe i sin anteckningsbok, när Folke, hennes andre man (och Helena Henschens farfar) lämnat henne. När Signe dör och barnen öppnar testamentet (som hon arbetat med i sex år) står där allt om vem som ska ärva vad och hur begravningen ska ordnas. Hon har bett sin nästäldste son tillverka gravstenen, och hon ville att det skulle stå Hon älskade inristat på den, under hennes namn. I ett följebrev till testamentet skriver hon till sina barn, väl medveten om att fördelningen kanske inte alltid kommer att upplevas som rättvis: Ta det med gott humör. Den som kan svälja små förtretligheter belönas vanligen med en större vinst. Men när gravstenen restes var osämjan mellan syskonen stor, och det togs ett snabbt och enhälligt beslut för att få det hela överstökat: texten skulle inte ristas in.

Romanen slutar med ett litet kärleksbrev från Oskar till Signe, skrivet 1946, när han är 76 och hon 61 år gammal, för övrigt det enda brevet från honom till henne, som citeras i boken. Helena Henschen skriver att hon inte kände sin farmor, när denna ännu levde. Men i arbetet med boken är det tydligt att hon inte enbart lär känna sin farmor, utan också lär älska henne. Efter Oskars kärleksbrev följer de sista raderna av romanen:

November 2003. En röd fjäder vippar på en kvist intill Signes grav, den låga femhörningen. Hon älskade är inristat under hennes namn. Signes sista önskan är nu verkställd.

Is och vatten, vatten och is

Jag minns när jag var på Grönland, sommaren 2000, och såg mina första isberg. Först var det bara några vita klumpar, som guppade omkring i viken utanför huvudstaden Nuuk. Jag minns att jag fotograferade dem och var alldeles exalterad över att det var riktiga isberg. Men sedan, på en båtutflykt längre norrut, mötte vi de riktiga isbergen. De som var alldeles gnistrande turkosblå (ett av dem syns på bilden ovan). Så här skriver Majgull Axelsson i slutet av sin roman Is och vatten, vatten och is:

”Hon höjer huvudet en aning. Stirrar ett ögonblick på de väldiga isblock som vredgat vänder sitt turkosa innandöme mot himlen alldeles intill henne, som roterar och vältrar runt, som försöker sträcka sig mot molnen, men som misslyckas och pressas ner i havet, som trängs och kläms, som stångas och bökar runt och drivs undan av andra väldiga isblock.” (s. 448)

Jag skrev ju några ord om Majgull Axelssons roman för en tid sedan och nu har jag alltså läst ut boken. Vissa kritiker har tyckt att hon hade kunnat utelämna de partier som utspelar sig ombord på isbrytaren Oden. Men jag håller inte med. Och det är inte enbart för att mina egna minnen av isbergen väcks till liv. Eller för att isbergsmetaforen är extra tacksam när det gäller en roman (endast 1/10 är synligt, resten finns under ytan). Eller för att isbrytaren, med det slutna, trånga rummet är en så utmärkt bild för livet. Det här är en roman som handlar om att man kan inte resa bort från sitt förflutna; det förföljer en, även om man reser så långt bort som till Nordpolen. Vi har de långa avstånden och kylan och stormarna och mellan människorna i Axelssons roman är det också långt, det stormar och är isande kallt. Och kärlekslösheten förs vidare från generation till generation.

Tvillingsystrarna Elsie och Inez växer upp som identiska, suveräna kopior av varandra (det är knappast en tillfällighet att de två delarna vatten och is speglas i titeln), men sedan glider de ifrån varann och när Elsie blir oönskat gravid är det Inez som sedan tar hand om den lille pojken och älskar honom (till döds?) så mycket att det inte finns kärlek nog för hennes egen dotter, Susanne. Nästan alla personer i romanen känner att de valt så uppenbart fel i livet. Tydligast blir det kanske i skildringen av Inez, som längtar efter att skriva och studera och inreder ett rum på vinden. Här tänker jag inte enbart på Virgina Woolfs A room of one´s own, utan också på Charlotte Brontës Jane Eyre, där den inlåsta mrs Rochester lever ett hemligt och bortglömt liv på vinden. Hon som sedan gav upphov till Gilbert & Gubars The Madwoman in the Attic, en av klassikerna inom den feministiska litteraturteorin.

Till slut är det Elsie som lär sin systerdotter Susanne vikten av att försvara sig, att kunna gå vidare: ”Jag tror att man förr eller senare måste acceptera att saker är som de är. Också sorgliga saker.” Någon kritiker skrev att romanen var lite väl programmatiskt terapeutisk och moralen för tydligt presenterad. Men jag tycker inte att det är sentimentalt dravel och jag kan inte låta bli att tycka att det är skönt med en roman som också ingjuter oss läsare en gnutta hopp! Och dessutom tror jag på Elsie när hon säger de där orden till Susanne. Jag tror att de flesta av oss upplevt svåra saker av olika slag och känt just så. Förr eller senare måste man acceptera att det är som det är. Att det var som det var.

Internationella polaråret

Just nu pågår det internationella polaråret (2007-09). Det är lite längre än ett vanligt år, för att forskarna ska hinna med flera fältsäsonger både på södra och norra hemisfären. Och Arktis och Antarktis är inne när det gäller kulturen också: i höst har Majgull Axelssons utkommit med en ny roman Is och vatten, vatten och is, Katarina Mazetti med Mitt liv som pingvin, 23-årige Pelle Hellström med bandet Nordpolen har släppt skivan ”På Nordpolen” och jag såg häromdagen några hisnande bilder ur Magnus Elanders och Staffan Widstrands vackra och viktiga bok Vindar från Arktis, som utsågs av WWF till Årets Pandabok 2009. Och det finns mera!

År 2005 gjordes en svensk polarexpedition, Beringia, med isbrytarna Healy och Oden. Drygt 100 forskare från bland annat Sverige, Ryssland, Kanada och USA genomförde en mängd forskningsprojekt på bägge sidor om Berings sund i Arktis. Syftet med expeditionen var bl.a. att öka förståelsen för tundrans och havets ekologiska funktioner i Arktis. Ombord bereddes också plats för några konstnärer: författare, fotografer, bildkonstnärer och en musiker, vars projekt gick ut på att skapa ett verk för orkester och solosopran, med arbetsnamnet H2O. En av de författare som följde med var Majgull Axelsson, vars nya roman jag precis börjat läsa. I romanen rör sig Majgull Axelsson mellan olika tidsperioder, men en viktig del skildras ur en av huvudpersonerna Susannes synvinkel, ombord på isbrytaren Oden, på en polarfärd. Men när jag klickar in mig på Beringias hemsida och läser vad som skrivs om konstnärsprojektet hittar jag också en länk som skildrar Bea Uusmaa-Schyfferts projekt och några av hennes dagboksanteckningar från expeditionen. Och jag vill läsa mera. Jag älskar hennes beskrivningar av hur de gör avslappningsövningar medan porträtten av kungen och Silvia gungar fram och tillbaka, när isbrytaren hugger fast i isen, hur de går på bio på isbrytaren och hon tänker förundrat att det är första gången hon känner alla i salongen (det är ju som vi har det här hemma i Tollered!) och hennes skildringar av isbjörnens ensamhet. Och jag klickar förgäves runt på AdLibris och andra sidor, för att leta efter hennes nya bok om Andrées polarexpedition, men hittar inget. Jag vill läsa den nu!

Årets Nobelpris i litteratur går till...

J M G Le Clézio

En fransman i år. Har hört hans namn trots allt, jag läste en recension av hans roman Afrikanen i GP.

"Men den er saa deilig grim!"

Den här paddan har knappast bott djupt nere i en brunn, men förmodligen nere i forsen. Nu höll den till bland vedklabbarna, där det ju kryllar med insekter och spindlar av alla de slag. Jag har läst att också den vanliga paddan (bufo bufo) har giftkörtlar bakom ögonen och att giftet är så starkt att en hund kan dö av det! Rödögd är den stackaren också:Det är förmodligen samma padda som vi sett många gånger under tidigare år, men nu var den slö, den ska nog snart gå i vinterdvala.

Men jag tänkte förstås på H C Andersens saga Paddan (på danska Skrubtudsen). Den lilla paddan bor på bottnen av en brunn, den har en oro och en längtan och vill hela tiden vidare, någon annanstans. Och den träffar grodor, en höna och en kållarv och till sist kommer den fram till en bondgård, där två studenter sitter, den ena en Naturforskare, den andra en Poet:

»Der sidder jo et godt Exemplar af en Skrubtudse!« sagde Naturforskeren; »den maa jeg have i Spiritus!«
»Du har jo allerede to Andre!« sagde Poeten; »lad den sidde i Ro og fornøie sig!«
»Men den er saa deilig grim!« sagde den Anden.
»Ja, naar vi kunne finde Ædelstenen i Hovedet paa den!« sagde Poeten, »saa vilde jeg selv være med at sprætte den op!«
»Ædelstenen!« sagde den Anden, »Du kan godt Naturhistorie!«
»Men er der ikke just noget meget Smukt i den Folketro, at Skrubtudsen, det allergrimmeste Dyr, tidt gjemmer i sit Hoved den kosteligste Ædelsteen! Gaaer det ikke med Menneskene ligesaa? Hvilken Ædelsteen havde ikke Æsop, og nu Sokrates? -«
Mere hørte Skrubtudsen ikke, og den forstod ikke det Halve deraf. De to Venner gik, og den slap for at komme i Spiritus.

Paddan jag mötte hamnade inte heller i sprit, istället gick jag in och hämtade kameran. Och ingen stork kom heller och tog den, som i H C Andersens saga, den kröp under en presenning. Och du ska se att jag möter den nästa år igen.

Innanfönster och fönsterremsor

Det hjälps inte: det börjar bli höst. För oss, som bor i ett gammalt hus, innebär det att det börjar bli dags att se över innanfönstren*. Det är ett hösttecken. Och tvärtom: när innanfönstren lyfts bort är det vår!

En av de bäst kända vårskildringarna i svensk litteratur, inledningen av Strindbergs Röda rummet, innehåller faktiskt denna lilla detalj, som blir en symbol för den nya friska luften:

Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och hon gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu medan köksan drog in den friska luften genom näsan, passade på att gripa fönstervadden som var beströdd med paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofinkarne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda.

I år har vi också tagit ut innanfönstren i källaren och den senaste veckan har jag kittat och målat de blå fönstren och fönsternischerna. Nu måste jag måla väggarna nere vid trappan också, det syns verkligen att de också behöver fräschas upp.

Sen ska ju fönstren tätas och klistras, och det visade sig att man inte bara kan gå till ICA och köpa fönsterremsor. Vi letade också på K-rauta häromdagen och jag frågade en expedit, som tittade storögt på mig, när jag förklarade vad vi letade efter. Gamla hederliga pappersremsor med klister på ena sidan, som man doppar i kallt vatten och sedan klistrar över skarven mellan innanfönstren. Han hade aldrig hört om något sånt!

Men nu har jag insett att det går att köpa bl.a. på Byggnadsvård på Nääs. Där finns det också fönstervadd. Minns att vi ibland brukade göra miniatyrlandskap mellan fönstren när jag var barn. Vitmossa kan man ju också ha, men helst utan en massa småkryp. Däremot blir det knappast "paljetter och berberisbär och törnrosblad", som i Röda rummet.

*Vill bara påpeka att SAOL anger både innanfönster och innerfönster, om det är någon som undrar

Minnen av sovel och cigaretter

Jag började skriva ett svar på ett inlägg hos Matvraket, men märkte att det blev för långt, och dessutom kunde jag ju inte lägga in länkar i svaret, så det blir ett eget inlägg.

Jag läste också Biggles när jag var en liten flicka, faktiskt läste jag så många s.k. pojkböcker när jag var liten att jag sedan med stor behållning kunnat läsa Conny Svenssons underbara Tarzan i slukaråldern. Under några år var Conny förresten min lärare, när jag studerade litteratur vid Helsingfors universitet.

Det är så olika vad man minns. Jag läste som sagt Biggles, men minns inga cigarettetuin, som Matvraket skriver om. (Däremot minns jag all mat som fanns i Femböckerna). Och inte minns jag att jag var upprörd över bristen på kvinnor i Bigglesböckerna heller. När Biggles till sist träffade en tjej visade det ju sig att hon var en tysk spion!

Själv har jag aldrig rökt en endaste cigarett, men jag har andra utdöda cigarettminnen: Min pappa rökte cigaretter av märket Club 77, som låg i fyrkantiga askar av papp. På baksidan av paketen brukade han skriva inköpslistor och där kunde det till exempel stå SOVEL. I min barndom var det ett högst vanligt ord, (uttalet är naturligtvis kortstavigt), men idag känns det som ett utrotningshotat ord. Sovel åts till potatisen eller sovlet lades på brödet. Jag tar ordet i min mun och tuggar på det, så lever det kanske lite längre.

UPPDATERING: här kan du läsa mera om ordet sovel. Artikeln är skriven av en gammal väninna till mig, som redan för många år sedan blev inspirerad till denna text, via en fråga från mig.

Gunnar Björling (1887-1960), den kanske mest udda av de finlandssvenska modernisterna, rökte också Club 77 och satt på (givetvis)rökiga restauranger och skrev dikter på baksidan av sina cigarettpaket. På Åbo Akademis handskriftsavdelning finns, enligt sökning, sju hyllmeter Björling, kanske några av hans cigarettaskar finns kvar? Jag var i Åbo på ett Gunnar Björlingseminarium i maj 1992, men när vi stod vid handskriftsavdelningen hade jag lilla Julia,1½ år, på armen och hon var mera intresserad av Bo Carpelans näsa, som han stack fram när han ville gulla med henne och av Poul Borums tatueringar, som hon försiktigt pillade på. Poul Borum blev så betagen att han ville sitta bredvid oss under middagen. Det var ett handgripligt möte med litteraturen!