Bofinken är här!

Jag tittar ut genom fönstret och ser de granna bofinkshannarna sitta i syrenbusken. Deras genomträngande sång hörs genom treglasrutorna och nu är det vår!

Hanarna kommer några veckor före honorna (som stannar kvar i södern ytterligare någon vecka, det låter rätt skönt) och markerar revir. Bofinkens latinska namn, Fringilla coelebs antyder just att den är ungkarl! (Coelebs=ogift; samma ord känner vi igen i det svenska celibat)

Bofinken hör till de fågelarter som har dialekter: redan i boet lär sig ungarna att härma de melodier de hör och dem sjunger de sedan resten av livet.

Försökte lägga till en ljudlänk, men lyckades inte. Gå istället in på SR och lyssna till bofinken!

Tji-tji-tjitji-tju-tjitteria!

Grattis Charles Darwin!

Det har knappast undgått någon att vi idag firar att det förflutit 200 år sedan Charles Darwin föddes. Läste någonstans att 27% av alla svenskar inte tror på evolutionen!

Darwins första träddiagram över evolutionen

Bilden nedan är tagen 1855, när Darwin var 46 år gammal (dvs lika gammal som jag är idag). Det berömda skägget började han odla först 1862:

När den bilden togs hade Charles fortfarande sin Om arternas uppkomst liggande i en skrubb, under barnens leksaker. Men sommaren 1858 fick han höra att den unge naturforskaren Alfred Russel Wallace, oberoende av honom själv, kommit fram till precis samma slutsats efter sina resor till Sydamerika och den malajiska övärlden. Och faktiskt publicerade Darwin och Wallace sedan tillsammans en vetenskaplig artikel om arternas variation.

När On The Origin of Species äntligen gavs ut hösten 1859 sålde den första upplagan (på 1250 exemplar) slut redan samma dag! I svensk översättning kom boken första gången 1871.

Sedan är det ju klart att Darwin finns online också: här finns hans samlade verk (och det är också där jag funnit alla bilder). Där finns också hans självbiografi och därifrån härstammar historien om skalbaggarna som jag läste om i GP för några dagar sedan: Darwin började studera medicin, vid 16 års ålder, men han tyckte det var för obehagligt och sedan följde en kort period av teologiska studier. Men han tillbringade hellre sin tid på ängarna och samlade skalbaggar. En dag såg han två ovanliga skalbaggar och fångade en i varje hand och sedan såg han en tredje som var en ny sort, som han absolut måste fånga. Då stoppade han den han höll i sin högra hand i munnen. Plötsligt utsöndrade den en intensivt bitter vätska som brände hans tunga så att han var tvungen att spotta ut skalbaggen som försvann. Liksom den tredje.

Okända djur

Hur var det nu man sjunger i visan?

Du tror inte på det här, eller hur?
Men visan handlar om okända djur.
Många är långa och svåra att fånga,
många syns inte men finns ändå!
Många är gula och fula och gröna
och sköna och röda eller blå.
Många
är stora som hus eller så,
men dom flesta är små , mycket små, mycket små.

Jag stod och högg ved när jag hörde om björndjuren på radion. Björndjuren eller trögkryparna är små, uthålliga varelser. De lever där det finns lite vatten, åtminstone någon gång. Vid kyla eller torka kan de gå in i något som kallas för kryptobios. Det betyder att de fryser till is eller torkar ut och sedan helt slutar förbruka syre. De skaffar sig heller inte energi på något annat sätt och de verkar helt döda. Snacka om att gå i ide! Men så fort björndjuren tinar upp eller blir lite fuktiga, så lever de upp igen. Jag läste nyss om björndjur som legat flera decennier i dvala på något zoologiskt museum, men sedan vaknat till liv igen.

I fjol fick ett antal björndjur åka ut i rymden. Utan rymddräkt och utan skydd utsattes de för syrebrist och uttorkning och ultraviolett strålning och de levde vidare och förökade sig ändå. Forskarna är förstås intresserade av att lära sig mera om björndjurens förmåga att reparera sitt eget DNA, en kunskap med vikt för cancerforskningen.

Inser att det här är andra blogginlägget på kort tid, som handlar om vetenskap och teknik. Kanske dags att jag börjar visa mina humanistiska sidor snart. Ska gå på bio i övermorgon och se Skådespelerskor. Och mot slutet av veckan börjar ju bokmässan!

Energislöseri

Det var en händelse som liknade en tanke. Igår kom det nyaste numret av Illustrerad Vetenskap och en av artiklarna handlar om möjligheterna att utvinna energi ur våra egna rörelser. Igår kväll fick jag också ett mejl av Annika, en bloggkompis till mig. Hon och hennes man planerar ett passivhus och hon beskriver också sina planer att bygga ett kallskafferi, som kan göra att kylen kan vara avstängd under vintern. (Vi har ju vår stora entré, som håller kylskåpstemperatur under vintern. Jätteskönt speciellt under julhelgen, när kylskåpet annars inte rymmer all mat). Sen skriver Annika så här:

”Sedan borde det också gå att alstra el genom motionscykeln och crosstrainern.

Nä, nu hittar jag på lite, det går säkert om man är en Oppfinnarjocke, men det är jag inte.”

Och det låter ju lite som något ur Kalle Anka eller någon annan serietidning, Skalman har säkert också uppfunnit sådana maskiner. Det har redan ganska länge funnits radioapparater, ficklampor och mobiltelefoner, som laddas genom att man skakar dem lite grann. Och cykeldynamon har ju de flesta av oss utnyttjat. Men forskarna har vildare idéer än så. Och det är precis detta som artikeln i Illustrerad Vetenskap handlar om.

5W per steg kan knägeneratorn, som forskarna konstruerat, alstra. En betydligt klumpigare (och tyngre!) ryggsäck alstrar endast 7W/steg. Forskare vid MIT, Massachusetts Institute of Technology, arbetar med en slags dynamo som kan byggas in i säten och golv och som ska kunna driva ett helt tåg. Medicinska nanomaskiner ska kunna drivas av våra egna kroppar och mäta, analysera och övervaka vår hälsa och driva t.ex. medicinpumpar och pacemakers. Nanogeneratorfibrer kan vävas in i tyger och möjliggöra strömproducerande kläder. Forskarna talar om att skörda överskottsenergi och jag ser framför mig hur små gröna gubbar svingar lien. Jag klickar in mig på en sida om detta: Energy Harvesting, och inser att framtiden redan är här!

Själv har jag huggit ved i många dagar nu. Jag kunde ha använt vedklyven, jag vet, men jag tycker faktiskt att det är ganska roligt att hugga ved. Svetten lackar när jag bär veden och svingar yxan. All den energin försvinner ut i den klara höstluften. Sen värmer veden mig en gång till när vi eldar med den.

Visste du förresten att en spänd fjäder väger något mer än en ospänd, och att ett laddat batteri väger något mera än ett oladdat, på grund av att de innehåller mera energi?

E= mc² ju!

Därav följande (fiktiva) dialog:
- Har du gått upp i vikt?
- Ja, men det är nog för att jag varit så spänd den senaste tiden.

Ta det lugnt alltså, om du vill gå ner i vikt. Och ha en skön helg!