Flytspackling, del 1

Här gick det undan! Vi fick hjälp av en god vän (som är proffs) och Lennart hann inte ens komma hem från jobbet.

Bild 1: Först blandas flytspacklet; skönt med riktiga verktyg. Jag skojade och sa att han var som en riktig bagare, som vet precis hur mycket vätska han ska ha i för att degen ska bli som han vill.

Bild 2: Sen hälls vällingen helt enkelt ut över golvet

Bild 3: Klart! Alltsammans tog en dryg halvtimme!


Flytspackling, del 2 följer nästa vecka.

Lagd slinga ligger

Igår kväll primade jag badrumsgolvet innan jag gick ner till bion (jag var vaktmästare på Wall-E igår, men hann inte se filmen själv) och när jag kom hem lade vi ut armeringsnätet, som jag klippte till häromkvällen. Vi (läs: Lennart) fäste nätet med märlor:

Och i morse kom elektrikern, precis som han skulle. Han började med att borra hål för kablarna och för termostaten, som ska sitta på väggen. Han hade en ganska smart metod när han skulle dra kablarna i mellanrummet mellan hål 1 och hål 2: han pillade in sin tumstock i mellanrummet, tejpade kabeln vid nedre änden av tumstocken och drog upp alltsammans. Jag gillar den sortens enkla, men smarta lösningar. Sen var det dags att fästa värmekabeln:


Och nu ser det ut så här, men redan i kväll kommer (förhoppningsvis) alltsammans att höljas i det dunkel som heter flytspackel...

Is och vatten, vatten och is

Jag minns när jag var på Grönland, sommaren 2000, och såg mina första isberg. Först var det bara några vita klumpar, som guppade omkring i viken utanför huvudstaden Nuuk. Jag minns att jag fotograferade dem och var alldeles exalterad över att det var riktiga isberg. Men sedan, på en båtutflykt längre norrut, mötte vi de riktiga isbergen. De som var alldeles gnistrande turkosblå (ett av dem syns på bilden ovan). Så här skriver Majgull Axelsson i slutet av sin roman Is och vatten, vatten och is:

”Hon höjer huvudet en aning. Stirrar ett ögonblick på de väldiga isblock som vredgat vänder sitt turkosa innandöme mot himlen alldeles intill henne, som roterar och vältrar runt, som försöker sträcka sig mot molnen, men som misslyckas och pressas ner i havet, som trängs och kläms, som stångas och bökar runt och drivs undan av andra väldiga isblock.” (s. 448)

Jag skrev ju några ord om Majgull Axelssons roman för en tid sedan och nu har jag alltså läst ut boken. Vissa kritiker har tyckt att hon hade kunnat utelämna de partier som utspelar sig ombord på isbrytaren Oden. Men jag håller inte med. Och det är inte enbart för att mina egna minnen av isbergen väcks till liv. Eller för att isbergsmetaforen är extra tacksam när det gäller en roman (endast 1/10 är synligt, resten finns under ytan). Eller för att isbrytaren, med det slutna, trånga rummet är en så utmärkt bild för livet. Det här är en roman som handlar om att man kan inte resa bort från sitt förflutna; det förföljer en, även om man reser så långt bort som till Nordpolen. Vi har de långa avstånden och kylan och stormarna och mellan människorna i Axelssons roman är det också långt, det stormar och är isande kallt. Och kärlekslösheten förs vidare från generation till generation.

Tvillingsystrarna Elsie och Inez växer upp som identiska, suveräna kopior av varandra (det är knappast en tillfällighet att de två delarna vatten och is speglas i titeln), men sedan glider de ifrån varann och när Elsie blir oönskat gravid är det Inez som sedan tar hand om den lille pojken och älskar honom (till döds?) så mycket att det inte finns kärlek nog för hennes egen dotter, Susanne. Nästan alla personer i romanen känner att de valt så uppenbart fel i livet. Tydligast blir det kanske i skildringen av Inez, som längtar efter att skriva och studera och inreder ett rum på vinden. Här tänker jag inte enbart på Virgina Woolfs A room of one´s own, utan också på Charlotte Brontës Jane Eyre, där den inlåsta mrs Rochester lever ett hemligt och bortglömt liv på vinden. Hon som sedan gav upphov till Gilbert & Gubars The Madwoman in the Attic, en av klassikerna inom den feministiska litteraturteorin.

Till slut är det Elsie som lär sin systerdotter Susanne vikten av att försvara sig, att kunna gå vidare: ”Jag tror att man förr eller senare måste acceptera att saker är som de är. Också sorgliga saker.” Någon kritiker skrev att romanen var lite väl programmatiskt terapeutisk och moralen för tydligt presenterad. Men jag tycker inte att det är sentimentalt dravel och jag kan inte låta bli att tycka att det är skönt med en roman som också ingjuter oss läsare en gnutta hopp! Och dessutom tror jag på Elsie när hon säger de där orden till Susanne. Jag tror att de flesta av oss upplevt svåra saker av olika slag och känt just så. Förr eller senare måste man acceptera att det är som det är. Att det var som det var.

Det rör på sig...

Nu börjar det hända något på renoveringsfronten igen. Igår rev jag bort det sista av den gamla plastmattan i badrummet (jag behöver inte gå på gym för att göra styrketräning precis). Så här ser det nu ut där toalettstolen tidigare stod. Vi har gjort markeringar på golvet och skruvhålen syns fortfarande. Gör förmodligen en mall i papp också, så det är lättare att veta hur värmeslingorna ska läggas. Idag kommer nämligen elektrikern på ett första besök och förhoppningsvis har han tid att komma och koppla golvvärmen snart, så vi kan flytspackla.

Det var lättare än vi trodde att lyfta bort toalettstolen. Vi hade redan tidigare lossat de fyra skruvar med vilka toastolen var fästa i golvet. Därefter stängde vi av vattnet och skruvade av vattenröret. Det var lite pirrigt ett slag, det började droppa vatten där det inte skulle, men vi upptäckte hur vi skulle göra och fick loss vattenröret. Sen var det bara att lyfta hela toastolen rakt uppåt. Vi hade skaffat ett lock (det röda på bilden) som skulle tryckas ner i avloppsröret. En ny muff behöver vi också köpa sedan när toastolen ska få flytta in igen.

Igår kväll blev det plötsligt strömavbrott i hela byn. Alldeles alldeles mörkt blev det och egentligen är det ganska skönt med strömavbrott - när de inte varar alltför länge. Tyvärr drabbades söndagsföreställningen på bion, det är tredje gången det händer i vår drygt femåriga historia.

Säg mig vad du ser för film...

Säg mig vad du sett för film, och jag ska säga vart du kommer att resa på semester... Det verkar vara den senaste trenden i filmvärlden: filmer som får oss i publiken att vilja resa till filmens värld, eller åtminstone till den stad eller det land där filmen utspelar sig. När jag såg En lanthandel i Provence i början av sommaren ville jag också resa till Provence, för några veckor sedan fick Woody Allen (och Barcelona) mig att längta till Barcelona. Sex and the City har jag inte sett (varken tv-serien eller filmen) och jag längtar inte speciellt till New York. men jag har sett att det arrangeras resor till New York, där man går i filmens fotspår.

Igår var det riktigt höstväder: regn och rusk och slippriga löv, när vi halkade iväg ner till bion för att se Mamma Mia! Vi har visat filmen sju gånger och alla föreställningar har varit utsålda. Jag gillade ABBA då på 70-talet. (Jag minns ju så väl när de vann med Waterloo 1974: jag och min väninna och våra killkompisar hade cyklat till den ena killen sommarstuga och varit där hela dagen, men vi fick inte lov att övernatta där själva, utan fick snällt cykla 2 mil för att komma till den andra tjejens hem. Och där såg vi Melodifestivalen och det var väldigt noga vem som skulle sitta bredvid vem i soffan och det tassades omkring på natten).

Men när ABBA blev inne igen på 1990-talet tyckte jag det var ganska tråkigt. Det var alltså inte för musikens skull jag valde att se filmen igår. Men vem kan motstå en solig grekisk ö (filmen är egentligen inspelad på två öar: Skiathos och Skopelos) och kristallklart vatten och fest med lyktor och sång och dans? Det kunde inte Pierce Brosnan heller: det berättas att han tackade ja till filmen, utan att veta annat än att den skulle spelas in i Grekland och att han skulle spela mot Meryl Streep.

Intressant nog drar filmen en blandad publik: igår fanns det allt från (många) tjejer i tio-tolvårsåldern och medelålders par till pensionärsdamer. Jag undrar om tanten som satt bredvid mig var medveten om att hon nynnade med i de flesta sångerna. Ganska falskt också. Kanske vi borde ha en sing-along version av filmen även i Tollered?

Har du sett herr Kantarell?

Idag fyller Lukas, min yngste bonusson, 14 år. Vi firade ju Lukas (och Julias födelsedag) i förväg redan för en vecka sedan. Nu är han hos sin mamma så vi ringde (och väckte) och sjöng för honom vid halvelvatiden i förmiddags.

Sedan tog jag och Lennart varsin korg och begav oss ut i svampskogen i solskenet. Först gick vi ganska långt och såg inte en svamp! Men plötsligt var de där: blek taggsvamp i mängder (ca 1,5 kg rensad svamp), gula kantareller (ungefär 300 g) och trattkantareller (2,2 kg). Totalt 4 kg rensad svamp, alltså - på en dryg timme i skogen! Jag har precis rensat färdigt och mina fingrar är alldeles missfärgade av all svamp. Jag ser ut som en gammal nikotinist, faktiskt, även om jag aldrig tagit ett enda bloss i hela mitt liv.

Nu ska det bli en krämig svamprisotto till middag.

Mamma Mia, vilka seniorer!

Just nu visar vi filmen Mamma Mia! på bion. Igår var jag vaktmästare på den tredje abonnerade föreställningen för Aktiva Seniorer i kommunen. Våra ordinarievisningar är också utsålda, filmen är verkligen en succé. Jag köpte biljetter i förväg till onsdagens föreställning, ska gå och se den tillsammans med Lennart då. Jag är verkligen ingen stor ABBA-fantast, men Meryl Streep, Colin Firth och Pierce Brosnan kan man ju titta på. Och det här är en film som jag har en känsla av att snart alla sett!

Men några sanningar om pensionärerna:

• De kommer ALLTID i tid. I god tid dessutom. De första kom redan 35 minuter innan föreställningen började. När det var 15 minuter kvar hade de sista redan kommit (och så har det varit ALLA gånger jag varit vaktmästare och vi haft pensionärsgrupper; eventuella förseningar beror alltid på att någon gått vilse).
• De dricker kaffe. De dricker mycket kaffe. Jag kokade JÄTTEmycket kaffe och nästan allt försvann i kaffetörstiga strupar. I pausen under en vanlig visning dricker över hälften te (de flesta säger: "Jag kan inte dricka kaffe så här sent, då kan jag inte sova"). Men inte pensionärerna. Och flera tog en påtår.
• Nästan alla har sett Mamma Mia på scen också (jag frågade dem, när jag hälsade dem välkomna och presenterade filmen och nästan alla räckte upp en hand)
• Ingen verkade ha varit inne på imdb och kollat; mina plock därifrån möttes med övverraskade skratt
• Nästan alla verkar ha tillgång till internet och jag delade glatt ut programblad och påpekade att adressen till vår hemsida finns där. Glöm alltså det där med att pensionärer är rädda för datorer och inte vet något om internet!
• De är en fantastisk publik. De är glada, positiva, tacksamma

Kvällens intressantaste ungdomsminne: en man (70+) hade jobbat en sommar med att måla tuben i Tollered. Från insidan. Det var varmt, berättade han. Men man fick gratis dricka och det var välbetalt!

Internationella polaråret

Just nu pågår det internationella polaråret (2007-09). Det är lite längre än ett vanligt år, för att forskarna ska hinna med flera fältsäsonger både på södra och norra hemisfären. Och Arktis och Antarktis är inne när det gäller kulturen också: i höst har Majgull Axelssons utkommit med en ny roman Is och vatten, vatten och is, Katarina Mazetti med Mitt liv som pingvin, 23-årige Pelle Hellström med bandet Nordpolen har släppt skivan ”På Nordpolen” och jag såg häromdagen några hisnande bilder ur Magnus Elanders och Staffan Widstrands vackra och viktiga bok Vindar från Arktis, som utsågs av WWF till Årets Pandabok 2009. Och det finns mera!

År 2005 gjordes en svensk polarexpedition, Beringia, med isbrytarna Healy och Oden. Drygt 100 forskare från bland annat Sverige, Ryssland, Kanada och USA genomförde en mängd forskningsprojekt på bägge sidor om Berings sund i Arktis. Syftet med expeditionen var bl.a. att öka förståelsen för tundrans och havets ekologiska funktioner i Arktis. Ombord bereddes också plats för några konstnärer: författare, fotografer, bildkonstnärer och en musiker, vars projekt gick ut på att skapa ett verk för orkester och solosopran, med arbetsnamnet H2O. En av de författare som följde med var Majgull Axelsson, vars nya roman jag precis börjat läsa. I romanen rör sig Majgull Axelsson mellan olika tidsperioder, men en viktig del skildras ur en av huvudpersonerna Susannes synvinkel, ombord på isbrytaren Oden, på en polarfärd. Men när jag klickar in mig på Beringias hemsida och läser vad som skrivs om konstnärsprojektet hittar jag också en länk som skildrar Bea Uusmaa-Schyfferts projekt och några av hennes dagboksanteckningar från expeditionen. Och jag vill läsa mera. Jag älskar hennes beskrivningar av hur de gör avslappningsövningar medan porträtten av kungen och Silvia gungar fram och tillbaka, när isbrytaren hugger fast i isen, hur de går på bio på isbrytaren och hon tänker förundrat att det är första gången hon känner alla i salongen (det är ju som vi har det här hemma i Tollered!) och hennes skildringar av isbjörnens ensamhet. Och jag klickar förgäves runt på AdLibris och andra sidor, för att leta efter hennes nya bok om Andrées polarexpedition, men hittar inget. Jag vill läsa den nu!

Grattis Matti!

Hörde precis på radion att Matti Ahtisaari (som var Finlands president 1994-2000) får Nobels fredspris i år. Det är stort!

UPPDATERAT:
Aftonbladet skriver att priset delas ut idag. Det gör det ju inte. Idag har man offentliggjort vem som får priset, som delas ut i Oslo den 10 december.

Vicky Christina Barcelona och Patrik 1,5

Jag såg en förhandsvisning av filmen Vicky Christina Barcelona igår kväll. Filmvisningen utgjorde avslutningen på en heldagskonferens om biografen i Västra Götalandsregionen. Det är alltså Woody Allens nya film, som har premiär i morgon. Den handlar om två väninnor Vicky (Rebecca Hall) och Christina (Scarlett Johansen), som åker till Barcelona på semester i två månader och de ska bo hos en avlägsen släkting till Christina. Filmen har fått kritik för att den gör reklam för Barcelona, men det stör mig inte det minsta och ok – efter att ha sett filmen vill jag verkligen åka till Barcelona.

Vicky är den ordentliga och analytiska av de två tjejerna. Hon är förlovad (med en trist amerikansk kille) och ser resan till Barcelona som ett utmärkt tillfälle att fördjupa sig i sitt avhandlingsämne: katalansk identitet. Christina slickar såren efter ett misslyckat kärleksförhållande och har gjort en (12 minuter lång) film om kärlek. Båda två blir på olika sätt förälskade i en spansk konstnär, Juan Antonio (spelad av Javier Bardem) och det blir inte mindre komplicerat av att Juan Antonios ex-fru, Maria Elena (Penelope Cruz) dyker upp efter ett misslyckat självmordsförsök. I början av filmen tar Juan Antonio de två amerikanska tjejerna till Oviedo – kanske inte så överraskande att det är just i den staden man finner en staty av Woody Allen!

Juan Antonio är en verklig Latin Lover och Maria Elena är närmast en parodi på en spansk eldig kvinna - och just därför så bra! Visst är detta en romantisk komedi, men Woody Allen själv har sagt att han ser den som en sorglig film. Jag antar att det är för att alla inblandade, precis som brukligt i Woody Allens filmer, har så förtvivlat svårt att begripa sig på det där med kärlek. ”The only thing I know is what I don´t want”, säger Christina. Jag förutspår ett blandat mottagande för Vicky Christina Barcelona, men själv gillade jag den verkligen. Det var många härliga repliker och solen flödade över Barcelona och efteråt gick jag ut i den klara höstkvällen, som doftade syrliga äpplen.

Vicky Christina Barcelona innehåller en lesbisk kyss, som väckte en del rabalder när pressen fick nys om den. Men det var verkligen inget att bli chockerad över! Kyssar mellan två män såg jag också tisdag kväll, när jag och Julia var på bio och såg Ella Lemhagens Patrik 1,5. Den filmen var också lite smårolig och gullig, men den var så fruktansvärt förutsägbar, också i de små detaljerna och sånt stör mig! Manuset är alltså knappast det som kommer att prisbelönas, däremot var skådespelarprestationerna betydligt mer nyanserade. Torkel Petersson har blivit tillfrågad hur det var att kyssa en annan man (Gustav Skarsgård) och han svarade att det ju är en del av hans jobb och inte är så märkvärdigt, att det är som att kyssa vem som helst man inte är kär i. Ett bra svar, tycker jag.

Årets Nobelpris i litteratur går till...

J M G Le Clézio

En fransman i år. Har hört hans namn trots allt, jag läste en recension av hans roman Afrikanen i GP.

På badrummet, del 2

Jag klickade runt På DN:s hemsida och läste av en händelse Magdalena Ribbings spalt Frågor om etikett. Fick mig ett gott skratt! En singelkvinna skriver och frågar om det är ok om (spontant?) övernattande gäster av motsatt kön delar tandborste. Det bästa är ändå när Ribbing skriver "skaffa en bytta där du ställer som en bukett dessa använda tandborstar, var och en försedd med en namnlapp (kanske även datum?) på synlig plats i badrummet. Det bör lösa ditt svåra problem. "

Vad gör du på toaletten?

I det nyaste numret av tidskriften Språktidningen läser jag om Ola Salos vedermödor, när han skulle (ny)översätta Jesus Christ Superstar till svenska (jag undrar förresten hur titellåten ska låta på svenska, besjungs Salo som Jesus Kristus superstjärna?). Ola Salo berättar i alla fall att han under översättningsprocessen ofta satt på toaletten och klottrade i Tim Rices originalmanus med en blyertspenna. Det var uppenbarligen där han fick inspiration.

De flesta män läser på toaletten. Säkert många kvinnor också. Vi har (ok, den är tillfälligt borta nu under badrumsrenoveringen) en liten tygficka med plats för några böcker på toaletten. Där har bl.a. just ett nummer av Språktidningen legat, en liten gammal bok utgiven av Sveriges radio och med en sentens för varje dag, boken Bintje och Kalasnikov, Personerna bakom orden (jag tror att jag efter hand läst alla artiklar, dock inte i alfabetisk ordning...), några olästa korsord osv. Just korsord löser vi ofta på toaletten. Den som sitter där klurar ut några ord (eller löser halva korsordet), lämnar kvar korsordet (och pennan!) och sen ligger det kvar tills det är löst.

Vad gör du på toaletten?

Kanelbullens dag

Jag är knappast den enda som skriver om kanelbullen idag, när det är kanelbullens dag. Det var Hembakningsrådet som fyllde 40 år 1999 och beslöt sig för att instifta denna trivsamma dag.

Kanelbullen brukar anses vara ett svenskt bakverk, men åtminstone i Finland bakar man också likadana snurrade vetebröd med fyllning av smör kanel och socker, men de kallas ofta för örfilar. Det slår mig däremot att jag blivit så försvenskad (läs: rikssvensk, som man skulle säga i Finland) att jag inte tagit ordet örfil i min mun på många, många år. Men nu står det två plåtar med kanelbullar i ugnen. Det doftar barndom.

Idolerna kommer till Tollered

Först en lugnande rapport: min mamma mår bättre. Det går långsamt, men åt rätt håll. Jag pratar med henne på telefon varje dag och ibland kan jag märka att hon har svårt att höra mig, men glad blir hon när jag ringer. Idag hördes tv:n i rummet bättre än min mamma. Hon har en rumskamrat, som uppenbarligen hör illa, och ingen fjärrkonroll till tv:n och jag hörde allvarliga finska röster tala om finanskris och fortsatt höstväder. Ingen hörde henne när hon försökte be någon stänga tv:n eller åtminstone skruva ner volymen.

Nästa glädjerapport: Julia kom hem på förlängt höstlov igår. Hon stannar till söndag nästa vecka. Å vad jag saknat henne!

Men nu till rubriken: i dagens lokaltidning kunde jag läsa att Idolgänget kommer till Tollered nästa vecka. Vår lilla by har inte bara Sveriges minsta biograf och ett relativt nyöppnat stort fint hotell med restaurang nere vid Nääs fabriker (tjusige Daniel de Silva höll sitt bröllop här) utan nu finns det också sedan några månader en skönhetsfabrik nere på det gamla fabriksområdet. Och hit ska gänget från Idol alltså komma för att bli stylade och det har gjorts intervjuer och filmats och inslag härifrån ska uppenbarligen visas hela hösten. Så håll utkik!