Afrikanen

Häromnatten läste jag äntligen Le Clézios Afrikanen. Sällan har en nobelpristagare varit så lättläst! Liten och tunn är romanen (eller vad ska man kalla boken? en essä?) och bilderna han skapar flimrar snabbt förbi och somliga etsar sig in i mitt minne: hur han och de andra barnen slår med käppar på termitstackarna, hur de dagliga åskvädren drar in över dem, hur pappan förgäves försöker krossa kackerlackorna, som kom krypande i mängder.

Men en annorlunda beskrivning av ett annorlunda Afrika är det. Le Clézio skriver hur svårt han har att känna igen sig i beskrivningarna av det kolonialiserade Afrika, hans familj levde i en värld där det inte fanns andra vita och där det var annat än hudfärg som bestämde ens värde. Han beskriver mötet med ett Afrika som innebär en kroppslighet och en frihet som står i stark kontrast till krigsåren i Nice, där hans familj levde instängd och undangömd.

I slutet av boken skriver Le Clézio om Biafrakriget och jag kommer osökt att tänka på en annan nobelpristagare i litteratur: Wole Soyinka, som fick priset 1986. Minns när jag läste Soyinka då på 80-talet och hur kriget i Biafra genom hans skildringar blev något mera än de svältande barn som trängde genom tv-rutorna i min barndom på sextiotalet. De uppsvällda magarna och flugorna som surrade i barnens ansikten.

Le Clézio skriver så här:

Längs vägarna, vid flodstränderna, vid infarten till byarna ligger tusentals barn döende av svält och vätskeförlust. Det är en begravningsplats stor som ett land. Lite varstans på grässlätter liknande dem där jag förde krig mot termiterna irrar föräldralösa barn omkring förvandlade till skelett.
/---/
Jag såg de ohyggliga bilderna i alla tidningar och tidskrifter. För första gången visades det land där jag hade upplevt den viktigaste delen av min barndom, men bara för att det var döende.

Min första utmärkelse

Igår fick jag min första utmärkelse av Anni, som skrev så här om mig och min blogg (och det är nu jag ska rodna klädsamt): "för hennes underbara blandning av folkbildning, filmrecensioner och familjeliv. Och så gillar hon ju blått..."

Och då är det min tur att skicka rullen vidare. En blogg som jag läst länge, länge och som jag vill PRISA är Bodil Malmstens Finistère. Den är verkligen som en dagbok, där hon blandar stort och smått, mycket kultur blir det (förstås?), men också politik och små vardagligheter. Ibland är hon glad, ibland upprörd och ofta riktigt förbannad! Numera går det inte att kommentera hennes bloggar, hon fick för många tråkiga kommentarer, som förtog skrivarglädjen. Går man in på Arkiv i högermarginalen hittar man gamla inlägg. Läs och njut!

Aglio e olio hör också till mina gamla favoriter. Den bloggen älskar jag inte minst för de underbara bilderna och för de ljuvliga recepten. Och så får den mig att längta till Italien!

Den tredje och sista utmärkelsen går till Abbes pappa. Han skriver mest om familjelivet och vardagen med Abbe och hans storebror. Abbe har en kromosomavvikelse och ett medfött hjärtfel, men är annars som små pojkar är mest. När jag började läsa bloggen var det främst pga beskrivningarna av hjärtfelet, operationerna och alla sjukhusvistelser; mitt lilla bonusbarnbarn Signe har ju också ett medfött hjärtfel och har valsat runt i den karusellen, men idag läser jag Abbes pappa för att han skriver så underbart roligt och ömsint och klokt. Och sen tar han vansinnigt snygga bilder, som vi alltför sällan får se i bloggen.

Grattis Matti!

Hörde precis på radion att Matti Ahtisaari (som var Finlands president 1994-2000) får Nobels fredspris i år. Det är stort!

UPPDATERAT:
Aftonbladet skriver att priset delas ut idag. Det gör det ju inte. Idag har man offentliggjort vem som får priset, som delas ut i Oslo den 10 december.

Årets Nobelpris i litteratur går till...

J M G Le Clézio

En fransman i år. Har hört hans namn trots allt, jag läste en recension av hans roman Afrikanen i GP.