tisdag 30 december 2008
Laksa med lax och räkor
Den påminde mycket om en fantastisk laksa jag betalat åtskilliga euro för på en fin restaurang i Helsingfors. Laksa är en kryddstark soppa som lagas med currypasta och kokosmjölk. I den här versionen hade jag (för 4 personer):
2 schalottenlökar i tunna skivor
100 g spenat (det skulle ha varit mungböngroddar, men de såg inte så fräscha ut)
3 cm färsk ingefära
½ röd chili
300 g laxfilé i kuber
100 g glasnudlar
½ lime i tunna skivor
2 msk currypasta
400 g kokosmjölk
4 dl vatten
2 msk fiskfond
150 g skalade räkor
koriander
Skala och skär ingefära i tunna skivor. Kärna ur och strimla chilin. Fräs ingefära, chili och currypasta i olivolja, låt curryn bubbla ordentligt. Späd med kokosmjölk, rör ut currypastan i mjölken. Häll i resten av kokosmjölken, vatten och fiskfond. Låt koka upp. Lägg i laxen, som bara behöver koka några minuter. Jag fräste schalottenlök och spenat i en panna och rörde ner dem i soppan helt mot slutet. Nudlarna kokas för sig och fördelas i tallrikarna/skålarna. Häll soppan över nudlarna, fördela räkorna över och garnera med lime och koriander.
"Det här måste du göra oftare", sa Lukas. Och jag lovar att det inte är första och sista gången jag gör denna ljuvliga soppa.
Besökte Systembolaget i Partille inför nyårsaftonen. Fick stå och köa utanför, i väntan på att alls bli insläppt i butiken. Maken till köer har jag aldrig sett. Hann plocka på mig de två sista flaskorna champagne under 400 kronor. Och en liten flaska annat bubbel som ska hamna i soppan i morgon...
måndag 29 december 2008
Mellandagar
Nu har han hunnit bli fyra veckor gammal och har förstås vuxit en del. Och hans hår har blivit längre! Ibland såg han ut att vara rödhårig, som sin mamma, ibland verkade det mörkt, som pappas hår.
Vi åt o-julaktig mat: honungs- och citronbakad lax med sparris, ris och saffranssås och efteråt en kryddig yoghurtpannacotta med hallonsås. Julklappsutdelning blev det också, vi fick bl.a. en flaska italienskt vin, som ska avnjutas vid något trevligt tillfälle och av Julia fick jag de här handgjorda, fantastiskt fina tovade tofflorna:
Nu sitter jag och bläddrar i en av mina andra julklappar, Anna och Fanny Bergenströms Under valnötsträdet, och funderar på vad vi ska äta på nyårsafton...
onsdag 24 december 2008
God Jul!
måndag 22 december 2008
Premiär!
måndag 15 december 2008
De e Mona!
En helt fantastisk dag var det!!! Och jag hade ju tänkt skriva utförligt om den här, men nu är det redan måndag (gårdagen försvann i nåtslags trötthetsdimma) och jag ska snart åka ut till landet, till min mamma, som fyller 81 år i morgon.
fredag 12 december 2008
I Finland
Har också glömt hur mörkt det är, det är faktiskt en enorm skillnad mellan Göteborg och Helsingfors. Nu är klockan knappt halvtvå och det börjar redan skymma...
tisdag 9 december 2008
Lussekaffe
söndag 7 december 2008
En vecka gammal
lördag 6 december 2008
Nu är jag klar!
Vi hade besök av en annan liten baby idag: lille Javid, åtta veckor gammal, var på besök med sin familj. På bilden med sin storasyster:
Jag provade faktiskt Albins ena socka på Javid och stickade först sedan klart den andra. Det är så svårt med storlekar (eller smålekar?) för så små.
måndag 1 december 2008
Albin är här!
söndag 30 november 2008
Årets pepparkakshus
Sedan blev det en modell i kartong:
tisdag 25 november 2008
I väntans tider
På bilden syns det inte hur små plaggen är, men vantarna är alltså 11 cm långa! Tröjan i samma mönster är också färdigstickad, men inte monterad (vart försvann stickorna 2½?) och yllebyxor och strumpor ska det också bli.
Men annars sitter jag och jobbar flitigt med en ny översättning, som handlar om hantverk och konstindustri. Det passar ju bra!
tisdag 18 november 2008
Kakel, klinker och fogar
och igår var det dags för fogning:
söndag 16 november 2008
And when did you last see your father?
Blake växer upp i skuggan av sin far, en far som aldrig förmår uttrycka sin uppskattning över något sonen gör och som alltid gör sig lustig på hans bekostnad. När den vuxne Blake mottar ett litterärt pris, väser han besviket till sin fru att det är två ord han önskade att pappan kunde säga: WELL DONE. När fadern drabbas av en obotlig sjukdom och ligger för döden reser Blake till sitt barndomshem och sover i sitt gamla pojkrum och då ramlar alla barndomsminnen över honom. Filmen har otroligt snygga övergångar och dubbla exponeringar och i många scener ser vi personerna i speglar, ibland t.o.m. i flera speglar. Och det handlar ju om att se och bli sedd!
Den norska titeln är Tilbake til Yorkshire och jag gissar att man har valt den titeln för att publiken ska förstå att den också kommer att mötas av böljande engelska landskap. Och visst finns lanskapet där: det typiska disiga ljuset, de gröna kullarna, puben på landsbygden, ja också regnet. Filmen är lyckligtvis heller inte fri från humor, även om det finns mycket smärta i den.
Bägge Blakes föräldrar är läkare och det finns en scen som återkommer flera gånger i filmen: den lille pojken Blake lyssnar till pappans hjärtslag i dennes stetoskop. När fadern sedan är död sitter den vuxne Blake med pappans pacemaker i handen - det levande hjärtat och den hårda lilla konstgjorda maskinen. Men filmen handlar också om kärlek och ett slags försoning. Slutet är vackert och befriande och jag tänker, när jag går ut ur salongen och mina tårar redan hunnit torka, att filmen hade blivit oerhört sentimental om den slutat två minuter tidigare. Och titeln får sin förklaring i filmen: när upplever man en människa som den hon eller han verkligen är? Hur vill man minnas dem som inte längre finns hos en?
Den här filmen hade premiär i Trondheim i fredags, men tillsvidare har den inte haft premiär varken i Sverige eller i Finland. Kanske är det en av desa filmer som aldrig når biograferna och det tycker jag verkligen är synd! Det är en vacker och i allra högsta grad sevärd film. Skaffa dvd:n ifall filmen aldrig dyker upp på en bio nära dig! Jag blir nyfiken på romanen, men också på den bok som Blake Morrison skrivit om sin mamma och som heter Things my mother never told me.
fredag 14 november 2008
Flitiga frossare
Och när Julia kom hem från skolan, satte hon sig vid datorn:
torsdag 13 november 2008
Novemberdag i Trondheim
Lite höstbilder har jag tagit, men på väg tillbaka såg jag en sliten garagelänga:
onsdag 12 november 2008
Hurra, hurra, hurra!
Första anhalt Oslo S. Resan dit tog fyra timmar, tåget var fint och bekvämt . Jag satt i NSB Comfort, vilket innebär att man för 75 kr extra får tillgång till el, gratis kaffe/te, gratis tidningar och gott om utrymme för bagage och ben. Faktiskt är det ingen idé att flyga till Oslo, det är billigt att åka tåg (från 199 NOK kan man resa från Göteborg vart som helst i Norge), det är miljövänligt och ganska trevligt. I Oslo fick jag vänta i flera timmar tils tåget tog mig norrut mot Trondheim. Nu hade jag inget eluttag, så jag satt istället och stickade och pratade med en norsk dam, som satt bredvid mig. Hon blev så förtjust i det mönster jag stickade, så jag lovade scanna det och skicka till henne.
Klockan nio på kvällen kom jag fram till Trondheim, där Julia stod på perrongen och väntade, tillsammans med sin pappas nya fru. Orsaken till att jag är här just nu är att min lilla flicka fyller år idag. 18 år! Grattis, lilla barn:
Och här skulle jag ha haft lite bilder på en baby-Julia, men de bilderna blev hemma. Jag hade alldeles för mycket att göra och alldeles för lite tid att packa (läs inlägget under, om du undrar vad jag bl.a. hade för mig).
I morse firades Julia med födelsedagssång på svenska, norska, danska, engelska och finska. Och så paket förstås. Nu står födelsedagstårtan i kylskåpet, den har jag bakat nu på förmiddagen. Det blir en Operatårta. Till middag blir det paella.
Mera rosarandigt
(Cloetta: visst är det snyggt med rosarandigt mot det illgröna ;-)).
söndag 9 november 2008
Ny mobil
lördag 8 november 2008
Kakling pågår
Äntligen äntligen börjar det likna nånting. Nu kommer det kakel upp på väggen. Längs hela badrummet kommer 10 cm (dvs en halv kakelplatta) av det blå kaklet att ligga.
Två väggar är redan klara, men på datorn har jag inga bilder av hur det ser ut just nu.
Klockan ringde kvart över sju i morse. Och dagens tidning är fortfarande oläst.
Våtrumssäkrat
Nischen som Lennart byggt gjorde ju att alltsammans var lite knepigare att våtrumssäkra - det var inga stora raka ytor precis. Ytterhörnen var också knepigare än vi trodde, men det gick hyfsat i alla fall och när vår kakelsättare kom idag fick vi godkänt.
När alltsammans var klart limmades speciella manschetter över rören och alltsammans täcktes med Keragreen. Speciella ytterhörn limmades också på (eftersom man är tvungen att klippa i duken för hörnen) och täcktes likaså med Keragreen och till sist förseglades alla skarvar och överlappningar med en omgång Keragreen.
För ovanlighetens skull är det Lennart som tagit bilder. jag hade gummiklet på mina fingrar/handskar och höll mig därför långt borta från kameran.
Klockan var elva på kvällen när vi var färdiga, men då hade Lennart också hunnit ett varv till akuten med Lukas. Lukas föll så illa på vägen utanför oss, när han sprang från bussen, att han fick en spricka i sitt vänstra nyckelben.
torsdag 6 november 2008
Hon älskade
Helena Henschen (konstnären Helga Henschens brorsdotter) debuterade för fyra år sedan, med den oerhört gripande romanen I skuggan av ett brott, om de von Sydowska morden år 1932. Helena Henschens mamma var 15 år gammal, när hennes bror sköt ihjäl först deras far och två tjänstekvinnor, sedan sig själv och sin fru. Det var en stor skandal, som effektivt tystades ner i familjen och som kastade långa skuggor. Det fanns förstås mängder av officiella dokument och handlingar om morden, tidningsartiklar, protokoll och liknande, men inom familjen var det mesta förstört. Denna tragedi börjar Helena Henschen nysta i, när hennes mamma inte längre lever, och hon går in i människorna hon skildrar och ger dem liv, via sina ord.
Med den nya romanen fortsätter Helena Henschen gräva i familjehistorien, nu på sin pappas sida. Hennes farmorsfar var Ernst Thiel, finansmannen och konstmecenaten, en gång Sveriges rikaste man och grundaren av Thielska galleriet. Hans äldsta dotter, Signe Thiel, är flickan som syns på pärmbilden. och det är henne det handlar om.
Den här gången har Helena Henschen mera material att bygga sin berättelse på: när farmor Signe dör är det Helena som får ärva dalakistan med alla brev, dagböcker, kalendrar, skilsmässohandlingar, testamenten, inköpslistor och kvitton och papper i en enda röra.
Två gånger var hon gift, Signe, och två gånger skild. Sex barn hann hon få och ett livslångt förhållande med en gift man, den tyske hjärnforskaren och hypnotisören Oskar Vogt. Vi får följa Signe från (den privilegierade)uppväxten och kärleken till pappan, i skildringen av vänskapen med Ellen Key och Harriet Löwenhielm och engagemanget i kvinnosaksfrågan, via de två äktenskapen och uppbrotten från dem, till judeförföljelserna och andra världskriget. Och så i kärleken till Oskar. Här blandas utdrag ur brev och dagböcker med anekdoter och ren fiktion och precis som i den förra romanen träder Helena Henschen ibland fram och vandrar omkring i spåren efter sina huvudpersoner. Hon älskade är en roman, en kärleksroman rentav, men också en tidsskildring.
Skildringen av judeförföljelserna är viktiga i romanen, Signe hade många internationella kontakter som hon utnyttjade för att rädda judar undan förföljelse och förintelse, och hennes eget hem fylldes av flyktingar. Men ändå tycker jag att den biten blir tunnast i romanen, det blir för många namn och för lite liv. Bäst tycker jag att beskrivningen av den unga Signe fungerar, där blixtrar till det till, där träder människan fram ur det förflutnas skuggor.Man kan aldrig nå en människa som inte vill bli nådd och man kan inte tvinga någon att älska, skriver Signe i sin anteckningsbok, när Folke, hennes andre man (och Helena Henschens farfar) lämnat henne. När Signe dör och barnen öppnar testamentet (som hon arbetat med i sex år) står där allt om vem som ska ärva vad och hur begravningen ska ordnas. Hon har bett sin nästäldste son tillverka gravstenen, och hon ville att det skulle stå Hon älskade inristat på den, under hennes namn. I ett följebrev till testamentet skriver hon till sina barn, väl medveten om att fördelningen kanske inte alltid kommer att upplevas som rättvis: Ta det med gott humör. Den som kan svälja små förtretligheter belönas vanligen med en större vinst. Men när gravstenen restes var osämjan mellan syskonen stor, och det togs ett snabbt och enhälligt beslut för att få det hela överstökat: texten skulle inte ristas in.
Romanen slutar med ett litet kärleksbrev från Oskar till Signe, skrivet 1946, när han är 76 och hon 61 år gammal, för övrigt det enda brevet från honom till henne, som citeras i boken. Helena Henschen skriver att hon inte kände sin farmor, när denna ännu levde. Men i arbetet med boken är det tydligt att hon inte enbart lär känna sin farmor, utan också lär älska henne. Efter Oskars kärleksbrev följer de sista raderna av romanen:
November 2003. En röd fjäder vippar på en kvist intill Signes grav, den låga femhörningen. Hon älskade är inristat under hennes namn. Signes sista önskan är nu verkställd.