Vår dagliga spis

När jag och Lennart var ett relativt nytt par (och jag fortfarande bodde i Helsingfors) köpte vi en ny spis. Jag minns den där underbara känslan när vi gick runt och tittade och frågade och blev betraktade som ett etablerat par. Efteråt brukade jag skoja och säga att spisen var vår förlovningsring.

Men för några dagar sedan fick spisen nog, eller rättare sagt ugnen. Jag tror den har läst för många mattidningar och sett att grillsäsongen är här, för det enda som fungerade var grillelementet. Och det fungerar liksom inte så bra när man bakar bröd. Det fungerar inte speciellt bra för vanlig matlagning heller.

Igår ringde jag en massa samtal för att kolla om det alls gick att reparera ugnen, och de kunde inte lova något säkert, annat än att det skulle kosta minst 2500-3000 kronor. Förmodligen mera. Och vår spis skulle ju fortfarande vara 7 år gammal.

Vi hade kollat lite på nätet, men åkte ändå iväg in till Göteborg. Gick omkring och jämförde, pratade med försäljare, skruvade på vred, tryckte på knappar - och kom hem med en ny spis:

Många nya spisar idag har infällda vred och det föll vi båda för.

Inga mera kladdiga vred, som är helt hopplösa att rengöra. Gorenjen, som vi fastnade för, sägs ha en av marknadens jämnaste varmluftsugnar, den här spisen har en STOR (hela 60 l) ugn, den är självrengörande, har inbyggd stektermometer och en massa trevliga finesser. Man kan bl.a. ställa in fördröjd start för ugnen, så här: kl 10 på kvällen kan jag programmera in den så att den tänds kl 7.00; jag kan ta ut de bröd som kalljäst i kylskåpet och lägga in dem i den varma ugnen och i förväg också bestämma hur länge ugnen ska vara tänd. På displayen kan man se hur många grader ugnen kommit upp i, kalla mig gärna tekniknörd:

I bruksanvisningen står det bl.a. så här:

Apparaten är tillverkad enligt relevanta gällande säkerhetsstandarder. Inte desto mindre rekommenderar vi starkt att personer med nedsatt fysisk, motorisk eller mental förmåga, eller personer med otillräcklig erfarenhet eller kunskap, inte använder apparaten utan överinseende av en kvalificerad person. Samma rekommendation gäller när apparaten används av personer som inte uppnått myndighetsålder.

Jag har (naturligtvis) jämfört de olika översättningarna av bruksanvisningen. Danska barn får använda spisen när de inte längre är minderåriga. Minderårig är man fram till sin femtonde födelsedag. Jag började laga mat på riktigt när jag var nio år. Tänker på att jag då använde vår gasspis hemma, helt utan överinseende.

Jobb, jobb, jobb

I en kommentar till ett tidigare inlägg frågar Anni om jag sitter och fikar med grannarna, eftersom jag inte uppdaterat bloggen på en tid. Ack, så fel hon har! Jag jobbar och jobbar. Har inte hållit en ledig dag på evigheter (alltså heller inte lördag-söndag) och så här kommer det att se ut ännu en tid framöver. Förkyld är jag också. Men jag ska inte klaga, det är bra att det finns jobb. De har bara hopat sig lite osannolikt mycket just nu, den ena dead-linen avlöser den andra och några stora översättningsjobb ska vara klara före påsk.

Och mera verkar det bli: jag har nyligen fått veta att jag fått ett jätteroligt jobb, som översättare på FST, Finlands Svenska Television. De annonserade efter nya översättare i höstas och fick in massvis med ansökningar och efter diverse gallringar har de till sist valt ut fem personer - och jag är en av dem! Ska till Helsingfors på introduktionskurs nästa vecka. Väntar just nu på mera information och vet t.ex. inte alls hur mycket uppdrag det kommer att innebära för min del. Jag gjorde provöversättningar från danska till svenska och norska till svenska och översatte också två texter från engelska respektive finska (till svenska).

Men kul tycker jag det ska bli och kreativt på ett lite annorlunda sätt. Lustigt nog skriver Lotten om just undertexter idag (eller nej, det var faktiskt igår).

A Room of One´s Own

Virginia Woolf skrev essän A Room of One´s Own år 1929 om kvinnliga författares grundvillkor, och många kvinnor har hakat på sedan dess. Många kvinnor är det som (skrivit om hur de) suttit vid köksbordet och skrivit, när barnen lagt sig och många kvinnor är det som aldrig fått och haft det utrymme de behövt.

Och likheterna är inte många mellan mig och Virginia Woolf, men jag kom ändå att tänka på henne när jag igår ställde i ordning ett nytt arbetsrum. Mitt nya arbetsrum.


Vi bor i ett stort hus och det har länge känts lite avigt att jag suttit och trängt ihop mig i vårt sovrum, när det finns så många rum i huset. Nu har äldste bonussonen mer eller mindre flyttat härifrån och hans rum har blivit mitt arbetsrum (och kombinerat gästrum; bakom bokhyllan står en ganska bred säng). Satsade på ett skrivbord modell enkelt (hela skrivbordet kostade lika mycket som ett ben till ett annat skrivbord vi tittade på), det jag behöver är plats, så jag kan breda ut böcker och papper och så lampa och dator och pappersställning. Köpte däremot en rejälare skrivbordsstol, som känns jättebra; Markus heter han. En hurts, som står i sovrummet, ska jag också flytta hit, men det kan vänta lite.

Så småningom vill jag måla om väggarna här, de är kallt blå, men det som hastar mera är byte av gardiner, de här mörkblå/lila gardinerna behöver jag byta ut snart, de är dystra och förfärliga och jag blir inte glad precis när jag höjer blicken från mitt arbete och möts av åsynen av dem. Elias var inte ens tonåring när han valde färgerna på väggar och gardiner, och det var kanske hans uppfattning av något mera maskulint, vad vet jag. Men jag behöver lite andra färger, även om jag gillar blått. På golvet ligger också min gamla matta, som jag köpte redan under studietiden på åttiotalet och som jag skurade ren igår morse, på golvet i tvättkällaren, i mitt anletes svett.

Men som gardiner blir det kanske detta tyg:

Det är IKEA:s Fredrika. Och då tänker jag på Fredrika Runeberg, nationalskaldens fru och självuppoffrande och frivilligt ödmjuk.

Bäst att sluta tänka hit och dit. Fortsätta arbeta istället. För hur var det nu Virginia Woolf sa: En kvinna behöver pengar och ett eget rum. För lite kreativ kan jag behöva vara i mitt arbete, även om det inte är romaner jag sitter här och skriver.

Dags att...stiga upp?

Jag vaknade i natt strax efter halvett av att Lennart lade sig i sängen och utbrast:

"Du vet inte vad som hände nyss!"

Och jag (fortfarande inte helt vaken): "Vaddå?"

Sen berättade han att han redan duschat, kokat kaffe, brett mackor, gått ut för att hämta tidningen -upptäckt att det inte låg någon tidning i lådan! - gripit telefonen för att ringa GP och klaga, mötts av deras telefonsvarare som upplyste om öppettider.

Och det var då han insåg att klockan var fem minuter över halv ett.

Inte fem över sju.

(Men hans väckarklocka är digital och hans armbandsur är digitalt, köksklockan däremot analog).

Det som förmodligen väckt honom var vår webbradio i köket som av någon märklig anledning piper till vid midnatt. Och då trodde stackaren att det var hans väckarklocka!

"Häll kaffet på termosen", sa jag, och somnade om.