Fjällen, del 1

Det här blogginlägget (och nästa, Fjällen del 2) skriver jag dels för min egen skull, som en slags dagbok, så jag minns hur vi vandrade, men också som tips för andra som kanske tänker vandra i samma områden. Och så för mina vanliga läsare, som bara vill veta lite om hur vi hade det.
Vi använde vår Garmin Oregon och Friluftskartan Pro för Svealand och med hjälp av dem har jag åstadkommit kartorna med de gula markeringarna och höjdkurvorna.



Söndag 28 juni
Vi kom fram till Sälen, Lindvallen, vid tretiden söndag eftermiddag, packade upp och installerade oss och gjorde oss sedan redo för en liten tur upp på fjället. Vi gick turen upp över Östfjället, som vi gick förra året, men då under något andra förhållanden. Då regnade det och var +5 grader. Nu sken solen, det var varmt (+26) även om vi startade så sent som vid femtiden. Vandringen startar vid Högfjällshotellet och de första kilometrarna är det rena rama autostradan: vägen är asfalterad(!). Det gör det möjligt för handikappade, äldre med rullator, ja rentav för småbarnsföräldrar med barnvagn att ta en tur upp på fjället.



När asfaltvägen tar slut tar en bred grusväg vid och det är lättgånget hela vägen ner till Östfjällsstugan (ca 4 km).



Vi pausade där och det var varmt och svettigt och ingen annan var där, så jag passade på att ta ett dopp i Östfjällstjärnen:


Efter Östfjällsstugan vände vi västerut mot Gruven och i år var det inte så blött. Ganska snabbt kom vi till en korsning och vände söderut igen.

Gruven heter stugområdet och när man kommer fram till grusvägen, fortsätter leden ytterligare några hundra meter tills man kommer fram till riksvägen. Lite tråkigt är det förstås att gå längs landsvägen, men så långt är det heller inte. Vi gick och testade inställningarna på stegräknaren, i jämförelse med gps:n och vips var vi framme vid Högfjällshotellet igen. När alla data lades in visade gps:n 9,6 km och kartan och höjdkurvan ser ut så här:


Måndag 29 juni
Vi hade tänkt ta en tur till Grövelsjön eller Idre och redan söndag kväll bestämde vi oss för att det skulle bli Grövelsjön på måndag. Tidigt vaknade vi och åt stadig frukost och gjorde i ordning matsäck för en heldagsvandring. Ganska exakt två timmar tog det i bil från Lindvallen upp till Grövelsjöns fjällstation. Vid Idre mötte vi den första renen på vägen, med horn så breda så vi skojade och sa att den stackaren nog inte kunde gå i skogen, utan att fastna mellan träden. Framme vid Grövelsjön gick vi in på STF:s fjällstation. Vi blev rekommenderade att parkera vid en parkering (övre parkeringen) precis där vandringslederna börjar, men anvisningarna var inte så tydliga så vi hamnade på en annan parkering. När vi klev ur bilen drabbades vi nästan av panik: myggor och knott attackerade oss omedelbart och vi hastade iväg, utan att riktigt hinna se vilken väg vi skulle ta, skyndade bara upp mot fjället. Efter ca 800 m kom vi fram till den parkering vi hade blivit rekommenderade och där började också en bred autostrada uppför fjället, en bred grusväg.

Grövelsjöns fjällstation syns strax till höger om mitt huvud:



Efter Blåkläppen kom vi ner till en fjällbäck, där det gick bra att fylla på vatten, mycket vätska gick åt i den gassande värmen och sedan bar det iväg uppåt mot Flosksjökläpparna och sedan kunde vi se Fosksjöarna ligga på rad nedanför oss. Där passade vi på att äta lite soppa (på termos) och mackor och det var verkligen nödvändigt, eftersom vi hade bestämt oss för att ta en tur upp till Storvätteshogna, Svealands högsta topp 1204 m.ö.h. Vi valde den leden (till vänster på bilden) som var lite mindre brant, men den var alldeles tillräckligt brant ändå och det blev många små pauser på väg upp.


Vi trodde många gånger att vi redan nådde toppen, men stigningen bara fortsatte och fortsatte och sedan äntligen såg vi Santesontjärnen, som ligger alldeles intill den högsta toppen.


Fika och svalkande fotdopp blev det och sedan vände vi tillbaka. Solen gassade och insekterna surrade. Värst var ett slags knott, som Lennart drabbades av på Fulufjället i fjol och också nu ingick han på menyn på deras smörgåsbord. Jag fick några bett (räknade sammanlagt till 15), men hans ben ser ut som månkratrar!

Nere vid Fosksjöarna tänkte vi ta en annan väg tillbaka men den leden gick över sank mark, så vi gick ett stycke ”off road” och vände sedan in mot samma led vi hade kommit. Men ett renhorn hittade jag där på heden och det hade jag kanske inte gjort om vi gått längs den vanliga leden. Det fäste jag på Lennarts ryggsäck och tog med hem!De sista kilometrarna började alla höjdskillnader kännas i benen och allra värst var den allra sista nerförsbacken. Drygt 18 km blev det och kurvan är närmast symmetrisk, eftersom vi gick tillbaka nästan exakt samma väg.

I bilen tillbaka till Sälen satt jag sedan med fötterna uppe på instrumentbrädan och tänkte att jag inte kommer att kunna gå på flera dagar!

Tisdag 30 juni
Tisdag morgon kändes benen rätt normala igen, men vi hade bestämt oss för att ta det lite lugnare. Åkte till Gustavstorget vid Lindvallen och tog liften upp till toppen. Ja, det är sant: liften fungerar även sommartid: men nu transporterar den främst cyklister, som sedan tar sig ner i rasande fart, längs slingrande spår nerför slalombacken.

Vi gick istället rakt söderut, längs Hemfjällets västsida. Efter 1,5 km passerade vi stenstatyerna vid stensjön och fortsatte sedan längs Hemfjället. Vi hade först tänkt gå vidare söderut mot Hemfjällstangen, men tyckte sedan det blev lite enahanda och sneddade så vi kom in på leden mot Hemfjällsstugan. Där pausade vi och pratade med ett annat par, som rådde oss att ta vägen över Mellanfjället på väg tillbaka. Vår vandringsbok säger att leden går brant uppför, men så farligt var det heller inte och snart stod vi högst uppe på Mellanfjället. Sedan bar det neråt igen, mot Storfjällsgraven och därifrån gick vi norrut och tog sedan av mot Apotekarstugan och tillbaka upp till liften igen. Vi visste att liften stänger kl 16, vilket vi hade haft som utgångspunkt men redan halvfyra susade vi nerför backen igen.

Vi gick in till Stadium på hemvägen och köpte nya vandringsstavar, min ena stav gick sönder på vägen.

Ett första försök

Jag läste någonstans att Google Earth stöder Garmin, och det måste jag förstås pröva. Igår kväll gick vi Torskabotten runt med den nya leksaken i fickan (och ja, vi stannade en massa gånger och kollade bland annat höjdkurvor och hastighet och avstånd) och sparade den som ett "spår". Jag överförde sedan filen till datorn och har suttit och läst mig till vad man ska göra och klickade (uppenbarligen helt rätt) och vips:

Här kan ni se hur vi gick, hela vägen runt sjön. Nu återstår att se hur jag ska lyckas importera höjdkurvorna...

UPPDATERAT:
yes, yes, yes - jag lyckades. Här kan ni se hur backigt vi har det:

Karl XII gick inte i cirkel!

Den mest kända vandringsleden i Kroppefjäll heter Karolinerleden eller Karl XII:s väg. Leden är ca 15 km lång, men eftersom Karl XII inte gick i cirkel, var vi tvungna att gå fram och tillbaka; vi gick inte hela leden, men 22 km blev det totalt: I början gick Lennart och sjöng: "Karl XII hade hundratusen man... när han tågade vägen fram, på makadam". Det som idag heter Karl XII:s väg eller Karolinerleden är den gamla vägen till Norge, över Kroppefjäll. Här marscherade Karl XII:s armé på väg mot anfallet på Norge 1718. Vägen föll i glömska under långa tider, men pingstdagen 1961 återinvigdes den, i närvaro av över 3 000 personer.

Leden är mycket bra markerad, med röda prickar och tydliga pilar och på många ställen med markeringen Karl XII:s väg. Ställvis vandrar man också över makadam. Och den här branta uppförsbacken blev en förfärlig nedförsbacke på väg hem! Med trötta ben går jag alltid hellre uppåt än nedåt!

Vi talade också om makadam, och huruvida Karl XII kunde vandra på makadam, som i sången. Makadam är krossad sten och kallas så efter skotten John McAdam, som i slutet av 1700-talet kom på att krossad sten var ett utmärkt underlag för vägar. Må så vara, men det är inte roligt att gå på!

Däremot var det trevligt att möta flera kopparödlor (eller kopparormar, som de också kallas), som inte var överkörda, utan låg och njöt av det soliga vädret.

De första 8 km var det varierande terräng, genom kulturlandskap, över några vackra åar (som här över Storån), förbi gamla vackra torp:

över blommande ängar, men kort efter Fjällsäter började en närmast ändlös vandring över torra myrar: Lycklitvis var leden spångad och lätt att gå på. Men ställvis var det brötigt och framför allt många trädrötter. Jag lyckades fastna med skon och min ena stav i en trädrot men klarade av att styra fallet så jag landade rakt på rumpan, med ett stiligt blåmärke som resultat. Framme vid Ljusa tjärn pausade vi och mumsade i oss våra havrekex och lite frukt och bestämde oss för att inte gå den sista biten till Karolinerstugan. Det handlar ju inte bara om att orka gå dit, utan att klara av att gå tillbaka också.

När vi kom tillbaka till hotellet satte vi oss i bilen och körde iväg till Mellerud, där vi åt varsin välförtjänt pizza! Allt i relativt rask takt, för att hinna tillbaka till vår massage klockan 18. Jag hann med lite stretching före bastun och jacuzzin och sedan var det dags för massage, inte helt fel med tanke på dagens strapatser.

Vättlefjällsvandringen

Igår gick då Vättlefjällsvandringen av stapeln. Drygt 900 deltagare samlade vandringen (varav ca 750 gick 25 km) och vädret var optimalt: lite sol, men för det mesta mulet. Inte en droppe regn.

Min väninna Pippi flög hit från Helsingfors på fredagen och på lördagen gick vi en liten sväng vid Hjortgården i Alingsås, så hon fick testa de gångstavar som hon funderade på om hon skulle låna.
Vi steg upp tidigt igår morse och kom iväg i god tid, vi hade anmält start vid Vättlestugan. Anmälde oss och fick våra startkort + den vikbara Vättlemuggen. Och sedan var det dags för start. Lite kyligt var det i början och vi hade både tröjor och jackor på oss, men snart steg värmen (också i takt med den kuperade terrängen).

Pippi läser om högstubbar

Vättlefjällsvandringen går genom varierande terräng och förbi otaliga sjöar: på morgonen simmade en storlom stillsamt i Surtesjön och jag läser att en del av sjön är belagd med tillträdesförbud under en stor del av sommaren, just för att storlommen häckar där. Skrovtjärn, Gäddevattnet, Stentjärna, Skyrsjön, Kroksjön och Trollsjön passerade vi, innan det var dags för den första kontrollen vid Rördalen. Där vankades det varm nyponsoppa i vikmuggen, men vi gick ett litet stycke till och höll fikapaus vid Lysevattnet.

Sedan kom vi plötsligt in i området, som härjades av skogsbrand för en vecka sedan. Och ställvis var det alldeles svart!Men gräset spirar snabbt och det ska bli spännande att se hur det ser ut nästa år. Längst i norr hade man faktiskt varit tvungen att dra om rutten något, pga branden och vi gick istället förbi ett vackert lummigt område norr om Gåsemossen, där liljekonvaljerna redan hade stora knoppar. Och mycket blåbär kommer det att bli i år!

Vid Dammekärr och den andra kontrollen hade vi redan kommit över halvvägs. Och sedan gick vi vidare, ibland genom nya brandhärjade områden, men också förbi nya, vackra sjöar. Vid Mettjärn, med sina många klippor höll vi kaffepaus och sedan var det inte långt kvar till Jennylund.

Efter Jennylund började det kännas lite segt, framför allt i mina knän. De andra hade säkert gått snabbare, men det var ju ingen tävling. Åtminstone inte för oss: vi blev däremot omsprungna av en del (framför allt unga män) som (förmodligen) sprang hela vägen. Utför branta berg, genom det ännu pyrande gräset, där stigarna var smala och vi andra inte ens hann notera att de kom farande. Som älgkalvar brakade de fram genom skogen.

Vi andra hann titta och fundera:

Varför växer björkarna i buketter?

Kan man kalla dem familjebjörkar, kanske?

Vem bor här?

UPPDATERAT: det gör fladdermössen, det är fladdermusholkar!

Vad är detta för en ruin?

Och vi hann njuta av de vackra sjöarnade gamla stenmurarna

och den vårfagra skogen

Efter avverkade 25 km var det skönt att komma hem, stretcha lite (under Pippis pedagogiska handledning), ta en bastu och sedan äta lite soppa (som jag förutseende nog kokat kvällen innan).

Och Vättlefjällsvandringen kommer vi att gå igen!

Stavar och våfflor

I Sverige gillar man tipspromenader. Idag gick jag 7 km:s slingan i Hjortgården, och liksom i påskas, när vi var ute och promenerade, ramlade jag också nu rakt in i en tipspromenad. Den här gången struntade jag i frågorna, stavade istället iväg i full fart, med Jason Mraz i hörlurarna. När jag var djupt inne i skogen, och inte hade sett en levande själ på över en halvtimme, märkte jag att jag sjöng med. Förmodligen inte speciellt tyst heller. Och naturligtvis kom det en tjej med en hund, som försökte springa om mig på den då just smala stigen. Nå ja, det får jag bjuda på.

Plötsligt låg Kroksjön rakt nedanför mig.

Björkarna håller på att slå ut. Blåvingarna fladdrade i skogen och det doftade myror!

Hade stämt träff med Lennart på Hjortgården, jag noterade nämligen att caféet var öppet idag. Nygräddade våfflor med grädde och sylt, mums!

Premiär

Mina gamla walkingskor har börjat skava och i det här vädret och den här terrängen är mina vandringskängor onödigt tunga. Hittade en rabattkupong till Stadium, 20 % på valfritt köp och åkte snabba ryck till Allum. Kom hem med dessa skönheter (Reebok Premiere): Goretex har de också, så nu gör det inget om det kommer en liten skur. Provgick dem i en timme, en rask stavpromenad. Betyg: MVG!

Nu har vi anmält oss!

Nu har jag anmält oss (mig och Lennart) till Vättlefjällsvandringen, 25 km om två veckor. Vi var visserligen i bättre form, bägge två, i fjol, men vi räknar lugnt med att klara detta.

Och kanske, kanske kommer min väninna Pippi från Helsingfors också att delta (hon var faktiskt den som fick mig att inse att det där med pulsklocka är kul, även om man inte springer). Hennes närvaro beror på isläget i Bottniska viken, och vi hoppas därför på en fortsatt istid däruppe :-)

När jag läst rapporter från tidigare Vättlefjällsvandringar slås jag av att det alltid verkar ha varit fint väder. Hoppas det blir det i år också!

UPPDATERAT: Pippi kommer, flygresan är bokad, anmälningsavgiften är erlagd!

GOTT nytt år!

Så var det ett nytt år. Vi var tre vuxna och tre ungdomar som firade: jag, Lennart, vår granne och goda vän Eva, Julia, Lukas och Julias väninna Kajsa. Tre rätters middag var det också: vi började med en Crème Ninon. Det är en grön ärtsoppa, och vid serveringen häller man en skvätt champagne i soppan, så det skummar om den. Julia har några gånger tidigare gjort en liknande soppa, dekorerad med rökt lax (men utan champagne och utan pepparrot). Fantastiskt god var den: schalottenlökens milda smak, pepparrotens skärpa och champagnens sträva syrlighet.

Och bättre blev det. Varmrätten var Hummer surprise och couscouspilaff. Vi pressade in pilaffen i små formar, som vi stjälpte upp på tallriken. Det syns inte så bra på bilden, men det blev riktigt snyggt. Och hummersåsen var gudomlig!

Middagen avrundades med en citronmousse med limoncello, ur kokboken Under valnötsträdet. Moussen bestod av mascarpone, blandad med lemon curd (som jag kokat tidigare på dagen), creme fraiche och citronsaft samt en vispad äggvita och lite citruslikör ovanpå. Och ett glas limoncello till (för oss vuxna). Eva och jag drack champagne genom hela middagen (ja, i själva verket tjuvstartade vi och drack champagne medan vi lagade maten), Lennart höll sig till ett gott (ekologiskt) vitt vin.

Efter middagen spelade vi När och fjärran:

Vissa frågor var ganska lätta (vilket land har flaggan U3, se mitt pekfinger):

andra krävde mer tankearbete:

Vansinnigt roligt hade vi och fter tolvslaget blev det lite Rayman Raving Rabbids 2 på Wii:n också och sedan gick vi ut och önskade våra grannar ett gott nytt år.

Strax efter tolvslaget följde vi Kajsas exempel och inledde det nya året hälsosamt: med varsin frukt! Idag fortsatte Lennart och jag på det hälsosamma spåret, med en rask stavpromenad.

Hoppas att 2009 blir ett riktigt bra år för oss alla!

Novemberdag i Trondheim

Jag har inte varit inne i själva Trondheim alls ännu, jag har suttit och jobbat på dagarna, men idag gick jag en lång promenad mitt på dagen, när solen sken. På bilden syns Jonsvatnet, omgivningarna är lantliga:
Lite höstbilder har jag tagit, men på väg tillbaka såg jag en sliten garagelänga:

Utanför vardagsrumsfönstret står en rönn och fåglarna flockas i den. Först satt där en ensam björktrast och petade i sig rönnbär, men sen kom en hel flock sidensvansar. Jag har inhämtat att sidensvansen förr även kallades dumsnut! En sidensvans äter varje dag sin egen vikt i bär och en del av bären är jästa. Sidensvansarna blir ofta berusade av rönnbären och beter sig då ovanligt korkat. På vingliga vingar händer det lätt olyckor! Jag satt och tittade på dem när det plötsligt kom en stor skata och skrämde dem, så de flög rakt mot fönstret med en smäll. En stackare fick en rejäl hjärnskakning (eller så var hon helt enkelt bara full):

(Och det röda nere till vänster är inte blod, utan rönnbär). En stund senare kom en skata (samma skata?) och tog den stackars lilla sidensvansen!

I trädtoppen avtecknar sig huvudtofsarna så fint mot himlen:

Wall-E och Paradiset

Vi hade ett barnkalas på bion igår och jag var vaktmästare. Vi visade Wall-E och jag passade på att se filmen, eftersom det ändå inte var något annat jag kunde göra under tiden, städa fick jag göra efteråt. Och filmen var alldeles, alldeles underbar. Skönt också att den inte hade ett så galet hektiskt tempo, som många animerade filmer har idag.

Wall-E är en sophanteringsrobot som är kvar på Jorden när människorna lämnat den för att allt liv är utplånat och allt är ett enda sopberg. Wall-E:s enda sällskap är en kackerlacka och han bor i ett skrotlager, bland föremål han sparat. Det är något gripande över scenerna där han tittar på en filmsnutt (ur Hallo Dolly) på sin ipod. Men sen kommer Eva, en vit, ovalformad sond, som skjuter skarpt varje gång hon blir rädd. Och ljuva känslor uppstår. Wall-E hakar på när Eva återvänder till rymdskeppet (som heter AXIOM) och skildringen av livet ombord på rymdskeppet är starkt samhällskritisk. Människorna som bor där lever ett meningslöst liv, alla är feta, ingen kan röra sig längre, det enda de gör är att roa sig och konsumera.

Undrar förresten hur det går med alla prylar som den här filmen också genererar? Och hur man har resonerat?

Idag har det varit strålande väder, men kallt. Vi klädde oss varmt, tog bilen till Partille (där vi ändå hade ärenden att uträtta) och hade stavarna med, förstås. Vi parkerade i Paradiset (ja, det är sant, det finns ett bostadsområde som heter så) och skulle gå en runda på 7,5 km. Rättare sagt: vi trodde att det var en runda, men efter dryga 7,5 km kom vi ut vid Lexby, en god bit ifrån. Och blött var det i markerna, leden var inte speciellt väl underhållen, spångar hade behövts på många ställen. Rejält uppför och nerför var det också. Faktiskt går jag hellre uppför än nerför, det känns i knäna nu. Och i min ena stortå, som jag smällde blå härommorgonen och som nu klämdes mot mina walkingskor i nerförsbackarna. Lennart sprang (!) sista biten (uppförsbacke i 2 km, ber han hälsa) och hämtade bilen. Själv satt jag på en trappa mittemot La Stazione (restaurangen som Alexandra Zazzi driver, hon som vann Expedition Robinson år 1998) och väntade.

Hade kameran med i ryggsäcken, men det blev inte så många bilder. Några frostbilder bara, som kunde vara tagna varsomhelst.

Dressintur i Gullspång

Ett av sommarens roligaste motionspass har jag och Julia avverkat i Gullspång idag: vi trampade dressin i nästan 5 timmar - drygt 32 km arbetade vi oss fram i varierande landskap mellan Gullspång och Siggarud. Jag har testat att trampa dressin en gång tidigare, i Dalarna för tre år sedan, men nu gjorde vi det "på riktigt". Drygt två timmar tog det att köra hemifrån till Gullspång och lyckligtvis hade vi bokat dressinen innan, det var nämligen besökare som var tvungna att åka hem igen eftersom det inte fanns lediga dressiner.
Strandängen var översållad av jättebalsamin. Antar att det är de som syns här på bilden, vet någon bättre får ni gärna kommentera!

Det roliga med den här sträckningen var också att landskapen varierade: först var det en rejäl uppförsbacke och sedan kom vi till Gullspångsälven, förbi Skagersvik (där Frans G Bengtsson levde under sina sista år), via varma ängar med betande kossor och hallonsnår som doftade sommar, via hjortronmyrar och mörka granskogar till Siggarud, där vi fick påfyllning av vatten och varsin glass. Jobbigast var det att gång på gång vara tvungen att lyfta hela åbäket av spåret, vid diverse vägkorsningar, men framför allt vid möten. Mina händer är alldeles röda och valkiga!

Underbarast var det att känna alla dofter och höra dunkandet från skarvarna, inte minst i nerförsbackarna. Lyckligtvis hade vi mest uppförsbackar på ditvägen, det hade inte varit så bra tvärtom, vi var ordentligt trötta i benen i alla fall.

Visst är det fantastiskt att så många nerlagda järnvägsspår (inte minst smalspåriga) fått nytt liv igen. Och fantastisk motion är det, det skvallrar mina ömmande lårmuskler om!