Wall-E och Paradiset

Vi hade ett barnkalas på bion igår och jag var vaktmästare. Vi visade Wall-E och jag passade på att se filmen, eftersom det ändå inte var något annat jag kunde göra under tiden, städa fick jag göra efteråt. Och filmen var alldeles, alldeles underbar. Skönt också att den inte hade ett så galet hektiskt tempo, som många animerade filmer har idag.

Wall-E är en sophanteringsrobot som är kvar på Jorden när människorna lämnat den för att allt liv är utplånat och allt är ett enda sopberg. Wall-E:s enda sällskap är en kackerlacka och han bor i ett skrotlager, bland föremål han sparat. Det är något gripande över scenerna där han tittar på en filmsnutt (ur Hallo Dolly) på sin ipod. Men sen kommer Eva, en vit, ovalformad sond, som skjuter skarpt varje gång hon blir rädd. Och ljuva känslor uppstår. Wall-E hakar på när Eva återvänder till rymdskeppet (som heter AXIOM) och skildringen av livet ombord på rymdskeppet är starkt samhällskritisk. Människorna som bor där lever ett meningslöst liv, alla är feta, ingen kan röra sig längre, det enda de gör är att roa sig och konsumera.

Undrar förresten hur det går med alla prylar som den här filmen också genererar? Och hur man har resonerat?

Idag har det varit strålande väder, men kallt. Vi klädde oss varmt, tog bilen till Partille (där vi ändå hade ärenden att uträtta) och hade stavarna med, förstås. Vi parkerade i Paradiset (ja, det är sant, det finns ett bostadsområde som heter så) och skulle gå en runda på 7,5 km. Rättare sagt: vi trodde att det var en runda, men efter dryga 7,5 km kom vi ut vid Lexby, en god bit ifrån. Och blött var det i markerna, leden var inte speciellt väl underhållen, spångar hade behövts på många ställen. Rejält uppför och nerför var det också. Faktiskt går jag hellre uppför än nerför, det känns i knäna nu. Och i min ena stortå, som jag smällde blå härommorgonen och som nu klämdes mot mina walkingskor i nerförsbackarna. Lennart sprang (!) sista biten (uppförsbacke i 2 km, ber han hälsa) och hämtade bilen. Själv satt jag på en trappa mittemot La Stazione (restaurangen som Alexandra Zazzi driver, hon som vann Expedition Robinson år 1998) och väntade.

Hade kameran med i ryggsäcken, men det blev inte så många bilder. Några frostbilder bara, som kunde vara tagna varsomhelst.