And when did you last see your father?

Jag och Julia var på bio (kino) i Trondheim nu i kväll (eller igår heter det kanske, eftersom klockan redan passerat midnatt), vi såg en fantastisk engelsk film And when did you see your father? Filmen bygger på en (självbiografisk) roman, med samma namn, skriven av den engelske författaren Blake Morrison. Filmen handlar om det komplicerade förhållandet mellan en far och en son, och berättas i många retrospektiver. Och det där med komplicerade förhållanden har man ju både sett och läst om förut, men det som gör den här filmen så fin är hur den berättar historien - och så skådespelarna förstås! Pappan spelas av Jim Broadbent (som för övrigt också spelade Bridget Jones pappa i filmerna) och den vuxne Blake spelas av Colin Firth. I rollen som Blake som tonåring ser vi Matthew Beard.

Blake växer upp i skuggan av sin far, en far som aldrig förmår uttrycka sin uppskattning över något sonen gör och som alltid gör sig lustig på hans bekostnad. När den vuxne Blake mottar ett litterärt pris, väser han besviket till sin fru att det är två ord han önskade att pappan kunde säga: WELL DONE. När fadern drabbas av en obotlig sjukdom och ligger för döden reser Blake till sitt barndomshem och sover i sitt gamla pojkrum och då ramlar alla barndomsminnen över honom. Filmen har otroligt snygga övergångar och dubbla exponeringar och i många scener ser vi personerna i speglar, ibland t.o.m. i flera speglar. Och det handlar ju om att se och bli sedd!

Den norska titeln är Tilbake til Yorkshire och jag gissar att man har valt den titeln för att publiken ska förstå att den också kommer att mötas av böljande engelska landskap. Och visst finns lanskapet där: det typiska disiga ljuset, de gröna kullarna, puben på landsbygden, ja också regnet. Filmen är lyckligtvis heller inte fri från humor, även om det finns mycket smärta i den.

Bägge Blakes föräldrar är läkare och det finns en scen som återkommer flera gånger i filmen: den lille pojken Blake lyssnar till pappans hjärtslag i dennes stetoskop. När fadern sedan är död sitter den vuxne Blake med pappans pacemaker i handen - det levande hjärtat och den hårda lilla konstgjorda maskinen. Men filmen handlar också om kärlek och ett slags försoning. Slutet är vackert och befriande och jag tänker, när jag går ut ur salongen och mina tårar redan hunnit torka, att filmen hade blivit oerhört sentimental om den slutat två minuter tidigare. Och titeln får sin förklaring i filmen: när upplever man en människa som den hon eller han verkligen är? Hur vill man minnas dem som inte längre finns hos en?

Den här filmen hade premiär i Trondheim i fredags, men tillsvidare har den inte haft premiär varken i Sverige eller i Finland. Kanske är det en av desa filmer som aldrig når biograferna och det tycker jag verkligen är synd! Det är en vacker och i allra högsta grad sevärd film. Skaffa dvd:n ifall filmen aldrig dyker upp på en bio nära dig! Jag blir nyfiken på romanen, men också på den bok som Blake Morrison skrivit om sin mamma och som heter Things my mother never told me.