Födelsedagsfirande på Kroppefjäll

Det var ju Lennarts födelsedag i fredags och den blev firad med besked. Vi började morgonen med att smälla i oss en (liten men naggande god) Pavlovatårta med jordgubbar. I sängen. Och igår kväll när vi lade oss hittade jag en massa marängsmulor (Lennart klagade inte, kanske alla smulor låg på min sida?). Men sedan, på fredagen, när vi packat och fixat och vattnat i växthuset och glömt att ställa fram kattmaten, som våra grannar skulle ge till Tigris medan vi var borta, åkte vi iväg mot Kroppefjäll i Dalsland.

En skön helg på Kroppefjälls Hotell och Spa hade vi beställt och helt underbart var det. Det som idag är hotell och vandrarhem var för nästan hundra år sedan sanatorium, där lungsjuka kunde få vård, vila, frisk luft och god mat. Doktor Saedén hette den överläkare som ledde sanatoriet och han anlade också en promenadslinga, som skulle locka till skogspromenader.

Slingan är markerad med ett dubbelkors, som symboliserar kampen mot tuberkulos och längs den finns både naturliga och konstruerade "monument" i nationalromantisk anda. Eolsharpan är ett exempel på ett sådant konstruerat monument:

Från Vida utsikten ser man långt över Dalslandsslätten, i fjärran skymtar Kinnekulle:

Vi brydde oss inte om att gå hela rundan, längtade efter lite mera natur, och gick istället till OK-stugan och där kunde vi se en karta över olika motionsslingor. Vi bestämde oss för att gå runt Långetjärn, eller Skiffertjärn, som den också kallas. En mycket trevlig promenad där vitsippor, midsommarblomster, liljekonvalj, skogsstjärnor och andra blomster kantade vår väg. Förbi flera bäverdammar kom vi också och sedan gick vi genom midjehögt gräs ner till det gamla skifferbrottet. Vid Hällans skifferbrott bröt man skiffer från mitten av 1700-talet till en bit in på 1900-talet och stränderna är fortfarande fyllda med skifferskrot.

Efter promenaden hann vi med både bastu och jacuzzi innan det var dags för en fyrarättersmiddag. Vi var bara fyra personer i matsalen den kvällen, så kocken Jonas hade gott om tid att presentera maten (och vinerna) och tala mat med oss. Vi började med en fantastiskt god kantarellsoppa, spetsad med vit tryffelolja, sedan följde getosttoast med päronmarmelad och rucolasallad med pinjenötter och vitlök. Lennart åt därefter lammracks med rödvinssås, medan jag fick stekt gös med limesås och till dessert blev det chokladtårta med mangosorbet och blåbär. I tre timmar satt vi och åt.

YLE

Hemma igen, hann inte alls träffa vänner i Helsingfors denna gång (bara familj; och så Mona med familj och de är nästan familj :-)), men mitt huvudsakliga syfte med besöket denna gång var ju kursen på YLE.

Intressant var det, framför allt när vi fick testa textningsprogrammet som används. Och så har jag fått med mig mitt första program, som jag ska översätta från danska och som handlar om - BINGO!

Jag har börjat jobba lite med programmet, men har inte kommit så långt ännu och det är en hel del teknik att lära sig, dvs en del av det märker jag redan nu att fungerar ganska bra, men t.ex. tidskodningen är lite knepig.

Lämnade ett vintrigt Helsingfors och kom hem till våren. I trädgården blommar krokusarna.

Parenteser

Befinner mig i Helsingfors sedan några dagar (kom i tisdags), min äldsta syster fyller 50 år på måndag och har bestämt sig för att fira.

Har träffat några vänner, sett Revolutionary Road (och den var bra, återkommer kanske senare till den), druckit några öl på Molly Malone, ätit lyxfrukost på Café Engel, ätit sushi och spelat Guitar Hero med Jonatan, bjudit min andra syster på lite mat och prat. Och sen har jag jobbat!

Sent igår kväll ringde Julia på Skype, de har varit i Røros och åkt skidor (Røros ska visst vara Norges kallaste plats och det var också där vinterscenerna i Pippifilmerna spelades in). Idag ska Julia flyga till Helsingfors och det var det hon ringde om. Hon råkade (lyckligtvis) kolla sina biljetter och upptäckte att biljetten Trondheim-Oslo var bokad till fredagen, istället för torsdagen. Nu får hon ta tåget till Oslo idag istället (förlåt Julia, jag är en klantskalle!) för att hinna till kvällsflyget från Oslo till Helsingfors. Hon pratade om att eventuellt gå på Filmmuséet i Oslo, hoppas hon gör det och får ut något av sitt (ofrivilliga) Oslobesök.

I kväll åker jag alltså ut till landet, till mitt barndomshem. Det ligger i det område som drabbades av den s.k. Porkalaparentesen (eller "parentesen" som de flesta sa när jag var barn), det var ett stort område väster om Helsingfors som Sovjetunionen "arrenderade" som marin- och militärbas under åren 1944-1956 (ursprungligen skulle parentesen vara i 50 år). Min pappa och hans familj hörde till dem som hade tio dagar på sig att evakuera. När "Porkala kom tillbaka" var mycket förstört och när jag lekte som barn snubblade man ofta över rostig rysk taggtråd. Och ryska bokstäver målade på ladugårdsväggar.

Jag skrev om skolvägar och ålderdomligheter häromdagen, och nu ska jag också resa tillbaka till tiden - till en tillvaro utan internet!

I Finland

En av mina bästa vänner här disputerar i morgon, så igår flög jag till Helsingfors. Redan på onsdagen gick jag omkring och småfrös, men hade en SÅÅÅ lång lista över saker och ting jag måste ordna innan jag reste. På kvällen kände jag att febern steg, och jag har ingen aning vad jag egentligen packat med mig i klädväg. Hoppas jag inte smittar ner alla andra här och hoppas jag orkar i morgon! HATAR att vara förkyld!

Har också glömt hur mörkt det är, det är faktiskt en enorm skillnad mellan Göteborg och Helsingfors. Nu är klockan knappt halvtvå och det börjar redan skymma...

Hurra, hurra, hurra!

Tidigt, tidigt igår morse körde Lennart mig till Göteborg, där jag steg ombord på NSB:s fina tåg.
Första anhalt Oslo S. Resan dit tog fyra timmar, tåget var fint och bekvämt . Jag satt i NSB Comfort, vilket innebär att man för 75 kr extra får tillgång till el, gratis kaffe/te, gratis tidningar och gott om utrymme för bagage och ben. Faktiskt är det ingen idé att flyga till Oslo, det är billigt att åka tåg (från 199 NOK kan man resa från Göteborg vart som helst i Norge), det är miljövänligt och ganska trevligt. I Oslo fick jag vänta i flera timmar tils tåget tog mig norrut mot Trondheim. Nu hade jag inget eluttag, så jag satt istället och stickade och pratade med en norsk dam, som satt bredvid mig. Hon blev så förtjust i det mönster jag stickade, så jag lovade scanna det och skicka till henne.

Klockan nio på kvällen kom jag fram till Trondheim, där Julia stod på perrongen och väntade, tillsammans med sin pappas nya fru. Orsaken till att jag är här just nu är att min lilla flicka fyller år idag. 18 år! Grattis, lilla barn:

Och här skulle jag ha haft lite bilder på en baby-Julia, men de bilderna blev hemma. Jag hade alldeles för mycket att göra och alldeles för lite tid att packa (läs inlägget under, om du undrar vad jag bl.a. hade för mig).

I morse firades Julia med födelsedagssång på svenska, norska, danska, engelska och finska. Och så paket förstås. Nu står födelsedagstårtan i kylskåpet, den har jag bakat nu på förmiddagen. Det blir en Operatårta. Till middag blir det paella.

Is och vatten, vatten och is

Jag minns när jag var på Grönland, sommaren 2000, och såg mina första isberg. Först var det bara några vita klumpar, som guppade omkring i viken utanför huvudstaden Nuuk. Jag minns att jag fotograferade dem och var alldeles exalterad över att det var riktiga isberg. Men sedan, på en båtutflykt längre norrut, mötte vi de riktiga isbergen. De som var alldeles gnistrande turkosblå (ett av dem syns på bilden ovan). Så här skriver Majgull Axelsson i slutet av sin roman Is och vatten, vatten och is:

”Hon höjer huvudet en aning. Stirrar ett ögonblick på de väldiga isblock som vredgat vänder sitt turkosa innandöme mot himlen alldeles intill henne, som roterar och vältrar runt, som försöker sträcka sig mot molnen, men som misslyckas och pressas ner i havet, som trängs och kläms, som stångas och bökar runt och drivs undan av andra väldiga isblock.” (s. 448)

Jag skrev ju några ord om Majgull Axelssons roman för en tid sedan och nu har jag alltså läst ut boken. Vissa kritiker har tyckt att hon hade kunnat utelämna de partier som utspelar sig ombord på isbrytaren Oden. Men jag håller inte med. Och det är inte enbart för att mina egna minnen av isbergen väcks till liv. Eller för att isbergsmetaforen är extra tacksam när det gäller en roman (endast 1/10 är synligt, resten finns under ytan). Eller för att isbrytaren, med det slutna, trånga rummet är en så utmärkt bild för livet. Det här är en roman som handlar om att man kan inte resa bort från sitt förflutna; det förföljer en, även om man reser så långt bort som till Nordpolen. Vi har de långa avstånden och kylan och stormarna och mellan människorna i Axelssons roman är det också långt, det stormar och är isande kallt. Och kärlekslösheten förs vidare från generation till generation.

Tvillingsystrarna Elsie och Inez växer upp som identiska, suveräna kopior av varandra (det är knappast en tillfällighet att de två delarna vatten och is speglas i titeln), men sedan glider de ifrån varann och när Elsie blir oönskat gravid är det Inez som sedan tar hand om den lille pojken och älskar honom (till döds?) så mycket att det inte finns kärlek nog för hennes egen dotter, Susanne. Nästan alla personer i romanen känner att de valt så uppenbart fel i livet. Tydligast blir det kanske i skildringen av Inez, som längtar efter att skriva och studera och inreder ett rum på vinden. Här tänker jag inte enbart på Virgina Woolfs A room of one´s own, utan också på Charlotte Brontës Jane Eyre, där den inlåsta mrs Rochester lever ett hemligt och bortglömt liv på vinden. Hon som sedan gav upphov till Gilbert & Gubars The Madwoman in the Attic, en av klassikerna inom den feministiska litteraturteorin.

Till slut är det Elsie som lär sin systerdotter Susanne vikten av att försvara sig, att kunna gå vidare: ”Jag tror att man förr eller senare måste acceptera att saker är som de är. Också sorgliga saker.” Någon kritiker skrev att romanen var lite väl programmatiskt terapeutisk och moralen för tydligt presenterad. Men jag tycker inte att det är sentimentalt dravel och jag kan inte låta bli att tycka att det är skönt med en roman som också ingjuter oss läsare en gnutta hopp! Och dessutom tror jag på Elsie när hon säger de där orden till Susanne. Jag tror att de flesta av oss upplevt svåra saker av olika slag och känt just så. Förr eller senare måste man acceptera att det är som det är. Att det var som det var.

Säg mig vad du ser för film...

Säg mig vad du sett för film, och jag ska säga vart du kommer att resa på semester... Det verkar vara den senaste trenden i filmvärlden: filmer som får oss i publiken att vilja resa till filmens värld, eller åtminstone till den stad eller det land där filmen utspelar sig. När jag såg En lanthandel i Provence i början av sommaren ville jag också resa till Provence, för några veckor sedan fick Woody Allen (och Barcelona) mig att längta till Barcelona. Sex and the City har jag inte sett (varken tv-serien eller filmen) och jag längtar inte speciellt till New York. men jag har sett att det arrangeras resor till New York, där man går i filmens fotspår.

Igår var det riktigt höstväder: regn och rusk och slippriga löv, när vi halkade iväg ner till bion för att se Mamma Mia! Vi har visat filmen sju gånger och alla föreställningar har varit utsålda. Jag gillade ABBA då på 70-talet. (Jag minns ju så väl när de vann med Waterloo 1974: jag och min väninna och våra killkompisar hade cyklat till den ena killen sommarstuga och varit där hela dagen, men vi fick inte lov att övernatta där själva, utan fick snällt cykla 2 mil för att komma till den andra tjejens hem. Och där såg vi Melodifestivalen och det var väldigt noga vem som skulle sitta bredvid vem i soffan och det tassades omkring på natten).

Men när ABBA blev inne igen på 1990-talet tyckte jag det var ganska tråkigt. Det var alltså inte för musikens skull jag valde att se filmen igår. Men vem kan motstå en solig grekisk ö (filmen är egentligen inspelad på två öar: Skiathos och Skopelos) och kristallklart vatten och fest med lyktor och sång och dans? Det kunde inte Pierce Brosnan heller: det berättas att han tackade ja till filmen, utan att veta annat än att den skulle spelas in i Grekland och att han skulle spela mot Meryl Streep.

Intressant nog drar filmen en blandad publik: igår fanns det allt från (många) tjejer i tio-tolvårsåldern och medelålders par till pensionärsdamer. Jag undrar om tanten som satt bredvid mig var medveten om att hon nynnade med i de flesta sångerna. Ganska falskt också. Kanske vi borde ha en sing-along version av filmen även i Tollered?

Internationella polaråret

Just nu pågår det internationella polaråret (2007-09). Det är lite längre än ett vanligt år, för att forskarna ska hinna med flera fältsäsonger både på södra och norra hemisfären. Och Arktis och Antarktis är inne när det gäller kulturen också: i höst har Majgull Axelssons utkommit med en ny roman Is och vatten, vatten och is, Katarina Mazetti med Mitt liv som pingvin, 23-årige Pelle Hellström med bandet Nordpolen har släppt skivan ”På Nordpolen” och jag såg häromdagen några hisnande bilder ur Magnus Elanders och Staffan Widstrands vackra och viktiga bok Vindar från Arktis, som utsågs av WWF till Årets Pandabok 2009. Och det finns mera!

År 2005 gjordes en svensk polarexpedition, Beringia, med isbrytarna Healy och Oden. Drygt 100 forskare från bland annat Sverige, Ryssland, Kanada och USA genomförde en mängd forskningsprojekt på bägge sidor om Berings sund i Arktis. Syftet med expeditionen var bl.a. att öka förståelsen för tundrans och havets ekologiska funktioner i Arktis. Ombord bereddes också plats för några konstnärer: författare, fotografer, bildkonstnärer och en musiker, vars projekt gick ut på att skapa ett verk för orkester och solosopran, med arbetsnamnet H2O. En av de författare som följde med var Majgull Axelsson, vars nya roman jag precis börjat läsa. I romanen rör sig Majgull Axelsson mellan olika tidsperioder, men en viktig del skildras ur en av huvudpersonerna Susannes synvinkel, ombord på isbrytaren Oden, på en polarfärd. Men när jag klickar in mig på Beringias hemsida och läser vad som skrivs om konstnärsprojektet hittar jag också en länk som skildrar Bea Uusmaa-Schyfferts projekt och några av hennes dagboksanteckningar från expeditionen. Och jag vill läsa mera. Jag älskar hennes beskrivningar av hur de gör avslappningsövningar medan porträtten av kungen och Silvia gungar fram och tillbaka, när isbrytaren hugger fast i isen, hur de går på bio på isbrytaren och hon tänker förundrat att det är första gången hon känner alla i salongen (det är ju som vi har det här hemma i Tollered!) och hennes skildringar av isbjörnens ensamhet. Och jag klickar förgäves runt på AdLibris och andra sidor, för att leta efter hennes nya bok om Andrées polarexpedition, men hittar inget. Jag vill läsa den nu!

Nordism

Igår åkte Julia till Norge; det här läsåret ska hon gå i skola i Trondheim och bo hos sin (danska) pappa. Tjejen på CSN skrattade när jag ringde och frågade angående Julias studiestöd: "Det kan man verkligen kalla en multinordisk familj." Julia har beviljats svenskt studiestöd för gymnasiestudier här, även om hon är finsk medborgare, och det kan hända att hon kan få det även för studier utomlands. Nu ska massvis med blanketter fyllas i, förstås.

Julia kom hem från Jamboree 2008 i Irland i fredags. På en av de många tröjor de fått på lägret där skulle de skriva in information om sig själva på baksidan. I AM, stod det färdigt och Julia hade skrivit: MULTI NORDIC. Det finns väl sämre identiteter än så! Ganska speciellt också att sedan ha erfarenheter från skolsystemet i tre nordiska länder.

Jonatan har varit på besök i en dryg vecka, men åker tillbaka till Finland i kväll. Snart börjar hans studier i Helsingfors igen.

Tomt blir det. Men mitt modershjärta klappar stolt för mina barn, som tar sig fram i världen - eller snarare i Norden!

Dressintur i Gullspång

Ett av sommarens roligaste motionspass har jag och Julia avverkat i Gullspång idag: vi trampade dressin i nästan 5 timmar - drygt 32 km arbetade vi oss fram i varierande landskap mellan Gullspång och Siggarud. Jag har testat att trampa dressin en gång tidigare, i Dalarna för tre år sedan, men nu gjorde vi det "på riktigt". Drygt två timmar tog det att köra hemifrån till Gullspång och lyckligtvis hade vi bokat dressinen innan, det var nämligen besökare som var tvungna att åka hem igen eftersom det inte fanns lediga dressiner.
Strandängen var översållad av jättebalsamin. Antar att det är de som syns här på bilden, vet någon bättre får ni gärna kommentera!

Det roliga med den här sträckningen var också att landskapen varierade: först var det en rejäl uppförsbacke och sedan kom vi till Gullspångsälven, förbi Skagersvik (där Frans G Bengtsson levde under sina sista år), via varma ängar med betande kossor och hallonsnår som doftade sommar, via hjortronmyrar och mörka granskogar till Siggarud, där vi fick påfyllning av vatten och varsin glass. Jobbigast var det att gång på gång vara tvungen att lyfta hela åbäket av spåret, vid diverse vägkorsningar, men framför allt vid möten. Mina händer är alldeles röda och valkiga!

Underbarast var det att känna alla dofter och höra dunkandet från skarvarna, inte minst i nerförsbackarna. Lyckligtvis hade vi mest uppförsbackar på ditvägen, det hade inte varit så bra tvärtom, vi var ordentligt trötta i benen i alla fall.

Visst är det fantastiskt att så många nerlagda järnvägsspår (inte minst smalspåriga) fått nytt liv igen. Och fantastisk motion är det, det skvallrar mina ömmande lårmuskler om!