Fjällen, del 1

Det här blogginlägget (och nästa, Fjällen del 2) skriver jag dels för min egen skull, som en slags dagbok, så jag minns hur vi vandrade, men också som tips för andra som kanske tänker vandra i samma områden. Och så för mina vanliga läsare, som bara vill veta lite om hur vi hade det.
Vi använde vår Garmin Oregon och Friluftskartan Pro för Svealand och med hjälp av dem har jag åstadkommit kartorna med de gula markeringarna och höjdkurvorna.



Söndag 28 juni
Vi kom fram till Sälen, Lindvallen, vid tretiden söndag eftermiddag, packade upp och installerade oss och gjorde oss sedan redo för en liten tur upp på fjället. Vi gick turen upp över Östfjället, som vi gick förra året, men då under något andra förhållanden. Då regnade det och var +5 grader. Nu sken solen, det var varmt (+26) även om vi startade så sent som vid femtiden. Vandringen startar vid Högfjällshotellet och de första kilometrarna är det rena rama autostradan: vägen är asfalterad(!). Det gör det möjligt för handikappade, äldre med rullator, ja rentav för småbarnsföräldrar med barnvagn att ta en tur upp på fjället.



När asfaltvägen tar slut tar en bred grusväg vid och det är lättgånget hela vägen ner till Östfjällsstugan (ca 4 km).



Vi pausade där och det var varmt och svettigt och ingen annan var där, så jag passade på att ta ett dopp i Östfjällstjärnen:


Efter Östfjällsstugan vände vi västerut mot Gruven och i år var det inte så blött. Ganska snabbt kom vi till en korsning och vände söderut igen.

Gruven heter stugområdet och när man kommer fram till grusvägen, fortsätter leden ytterligare några hundra meter tills man kommer fram till riksvägen. Lite tråkigt är det förstås att gå längs landsvägen, men så långt är det heller inte. Vi gick och testade inställningarna på stegräknaren, i jämförelse med gps:n och vips var vi framme vid Högfjällshotellet igen. När alla data lades in visade gps:n 9,6 km och kartan och höjdkurvan ser ut så här:


Måndag 29 juni
Vi hade tänkt ta en tur till Grövelsjön eller Idre och redan söndag kväll bestämde vi oss för att det skulle bli Grövelsjön på måndag. Tidigt vaknade vi och åt stadig frukost och gjorde i ordning matsäck för en heldagsvandring. Ganska exakt två timmar tog det i bil från Lindvallen upp till Grövelsjöns fjällstation. Vid Idre mötte vi den första renen på vägen, med horn så breda så vi skojade och sa att den stackaren nog inte kunde gå i skogen, utan att fastna mellan träden. Framme vid Grövelsjön gick vi in på STF:s fjällstation. Vi blev rekommenderade att parkera vid en parkering (övre parkeringen) precis där vandringslederna börjar, men anvisningarna var inte så tydliga så vi hamnade på en annan parkering. När vi klev ur bilen drabbades vi nästan av panik: myggor och knott attackerade oss omedelbart och vi hastade iväg, utan att riktigt hinna se vilken väg vi skulle ta, skyndade bara upp mot fjället. Efter ca 800 m kom vi fram till den parkering vi hade blivit rekommenderade och där började också en bred autostrada uppför fjället, en bred grusväg.

Grövelsjöns fjällstation syns strax till höger om mitt huvud:



Efter Blåkläppen kom vi ner till en fjällbäck, där det gick bra att fylla på vatten, mycket vätska gick åt i den gassande värmen och sedan bar det iväg uppåt mot Flosksjökläpparna och sedan kunde vi se Fosksjöarna ligga på rad nedanför oss. Där passade vi på att äta lite soppa (på termos) och mackor och det var verkligen nödvändigt, eftersom vi hade bestämt oss för att ta en tur upp till Storvätteshogna, Svealands högsta topp 1204 m.ö.h. Vi valde den leden (till vänster på bilden) som var lite mindre brant, men den var alldeles tillräckligt brant ändå och det blev många små pauser på väg upp.


Vi trodde många gånger att vi redan nådde toppen, men stigningen bara fortsatte och fortsatte och sedan äntligen såg vi Santesontjärnen, som ligger alldeles intill den högsta toppen.


Fika och svalkande fotdopp blev det och sedan vände vi tillbaka. Solen gassade och insekterna surrade. Värst var ett slags knott, som Lennart drabbades av på Fulufjället i fjol och också nu ingick han på menyn på deras smörgåsbord. Jag fick några bett (räknade sammanlagt till 15), men hans ben ser ut som månkratrar!

Nere vid Fosksjöarna tänkte vi ta en annan väg tillbaka men den leden gick över sank mark, så vi gick ett stycke ”off road” och vände sedan in mot samma led vi hade kommit. Men ett renhorn hittade jag där på heden och det hade jag kanske inte gjort om vi gått längs den vanliga leden. Det fäste jag på Lennarts ryggsäck och tog med hem!De sista kilometrarna började alla höjdskillnader kännas i benen och allra värst var den allra sista nerförsbacken. Drygt 18 km blev det och kurvan är närmast symmetrisk, eftersom vi gick tillbaka nästan exakt samma väg.

I bilen tillbaka till Sälen satt jag sedan med fötterna uppe på instrumentbrädan och tänkte att jag inte kommer att kunna gå på flera dagar!

Tisdag 30 juni
Tisdag morgon kändes benen rätt normala igen, men vi hade bestämt oss för att ta det lite lugnare. Åkte till Gustavstorget vid Lindvallen och tog liften upp till toppen. Ja, det är sant: liften fungerar även sommartid: men nu transporterar den främst cyklister, som sedan tar sig ner i rasande fart, längs slingrande spår nerför slalombacken.

Vi gick istället rakt söderut, längs Hemfjällets västsida. Efter 1,5 km passerade vi stenstatyerna vid stensjön och fortsatte sedan längs Hemfjället. Vi hade först tänkt gå vidare söderut mot Hemfjällstangen, men tyckte sedan det blev lite enahanda och sneddade så vi kom in på leden mot Hemfjällsstugan. Där pausade vi och pratade med ett annat par, som rådde oss att ta vägen över Mellanfjället på väg tillbaka. Vår vandringsbok säger att leden går brant uppför, men så farligt var det heller inte och snart stod vi högst uppe på Mellanfjället. Sedan bar det neråt igen, mot Storfjällsgraven och därifrån gick vi norrut och tog sedan av mot Apotekarstugan och tillbaka upp till liften igen. Vi visste att liften stänger kl 16, vilket vi hade haft som utgångspunkt men redan halvfyra susade vi nerför backen igen.

Vi gick in till Stadium på hemvägen och köpte nya vandringsstavar, min ena stav gick sönder på vägen.

Trädgårdsbesök

I fågelboken står det att den är skygg, och oftare hörs än syns. Men det här exemplaret av gröngöling syntes hur bra som helst. Han stod och plockade myror med sin långa näbb, flyttade effektivt på torrt gräs och mossa och stod länge och visade upp sig i all sin prakt.

Han hörs just nu, här utanför fönstret. (Här kan du höra hur gröngölingen låter). Undrar om det finns ett bo här någonstans?

Alltid kul med lite ovanligare besök i trädgården! Och kanske det är bra att det inte är så välansat!

Karl XII gick inte i cirkel!

Den mest kända vandringsleden i Kroppefjäll heter Karolinerleden eller Karl XII:s väg. Leden är ca 15 km lång, men eftersom Karl XII inte gick i cirkel, var vi tvungna att gå fram och tillbaka; vi gick inte hela leden, men 22 km blev det totalt: I början gick Lennart och sjöng: "Karl XII hade hundratusen man... när han tågade vägen fram, på makadam". Det som idag heter Karl XII:s väg eller Karolinerleden är den gamla vägen till Norge, över Kroppefjäll. Här marscherade Karl XII:s armé på väg mot anfallet på Norge 1718. Vägen föll i glömska under långa tider, men pingstdagen 1961 återinvigdes den, i närvaro av över 3 000 personer.

Leden är mycket bra markerad, med röda prickar och tydliga pilar och på många ställen med markeringen Karl XII:s väg. Ställvis vandrar man också över makadam. Och den här branta uppförsbacken blev en förfärlig nedförsbacke på väg hem! Med trötta ben går jag alltid hellre uppåt än nedåt!

Vi talade också om makadam, och huruvida Karl XII kunde vandra på makadam, som i sången. Makadam är krossad sten och kallas så efter skotten John McAdam, som i slutet av 1700-talet kom på att krossad sten var ett utmärkt underlag för vägar. Må så vara, men det är inte roligt att gå på!

Däremot var det trevligt att möta flera kopparödlor (eller kopparormar, som de också kallas), som inte var överkörda, utan låg och njöt av det soliga vädret.

De första 8 km var det varierande terräng, genom kulturlandskap, över några vackra åar (som här över Storån), förbi gamla vackra torp:

över blommande ängar, men kort efter Fjällsäter började en närmast ändlös vandring över torra myrar: Lycklitvis var leden spångad och lätt att gå på. Men ställvis var det brötigt och framför allt många trädrötter. Jag lyckades fastna med skon och min ena stav i en trädrot men klarade av att styra fallet så jag landade rakt på rumpan, med ett stiligt blåmärke som resultat. Framme vid Ljusa tjärn pausade vi och mumsade i oss våra havrekex och lite frukt och bestämde oss för att inte gå den sista biten till Karolinerstugan. Det handlar ju inte bara om att orka gå dit, utan att klara av att gå tillbaka också.

När vi kom tillbaka till hotellet satte vi oss i bilen och körde iväg till Mellerud, där vi åt varsin välförtjänt pizza! Allt i relativt rask takt, för att hinna tillbaka till vår massage klockan 18. Jag hann med lite stretching före bastun och jacuzzin och sedan var det dags för massage, inte helt fel med tanke på dagens strapatser.

Födelsedagsfirande på Kroppefjäll

Det var ju Lennarts födelsedag i fredags och den blev firad med besked. Vi började morgonen med att smälla i oss en (liten men naggande god) Pavlovatårta med jordgubbar. I sängen. Och igår kväll när vi lade oss hittade jag en massa marängsmulor (Lennart klagade inte, kanske alla smulor låg på min sida?). Men sedan, på fredagen, när vi packat och fixat och vattnat i växthuset och glömt att ställa fram kattmaten, som våra grannar skulle ge till Tigris medan vi var borta, åkte vi iväg mot Kroppefjäll i Dalsland.

En skön helg på Kroppefjälls Hotell och Spa hade vi beställt och helt underbart var det. Det som idag är hotell och vandrarhem var för nästan hundra år sedan sanatorium, där lungsjuka kunde få vård, vila, frisk luft och god mat. Doktor Saedén hette den överläkare som ledde sanatoriet och han anlade också en promenadslinga, som skulle locka till skogspromenader.

Slingan är markerad med ett dubbelkors, som symboliserar kampen mot tuberkulos och längs den finns både naturliga och konstruerade "monument" i nationalromantisk anda. Eolsharpan är ett exempel på ett sådant konstruerat monument:

Från Vida utsikten ser man långt över Dalslandsslätten, i fjärran skymtar Kinnekulle:

Vi brydde oss inte om att gå hela rundan, längtade efter lite mera natur, och gick istället till OK-stugan och där kunde vi se en karta över olika motionsslingor. Vi bestämde oss för att gå runt Långetjärn, eller Skiffertjärn, som den också kallas. En mycket trevlig promenad där vitsippor, midsommarblomster, liljekonvalj, skogsstjärnor och andra blomster kantade vår väg. Förbi flera bäverdammar kom vi också och sedan gick vi genom midjehögt gräs ner till det gamla skifferbrottet. Vid Hällans skifferbrott bröt man skiffer från mitten av 1700-talet till en bit in på 1900-talet och stränderna är fortfarande fyllda med skifferskrot.

Efter promenaden hann vi med både bastu och jacuzzi innan det var dags för en fyrarättersmiddag. Vi var bara fyra personer i matsalen den kvällen, så kocken Jonas hade gott om tid att presentera maten (och vinerna) och tala mat med oss. Vi började med en fantastiskt god kantarellsoppa, spetsad med vit tryffelolja, sedan följde getosttoast med päronmarmelad och rucolasallad med pinjenötter och vitlök. Lennart åt därefter lammracks med rödvinssås, medan jag fick stekt gös med limesås och till dessert blev det chokladtårta med mangosorbet och blåbär. I tre timmar satt vi och åt.

Vättlefjällsvandringen

Igår gick då Vättlefjällsvandringen av stapeln. Drygt 900 deltagare samlade vandringen (varav ca 750 gick 25 km) och vädret var optimalt: lite sol, men för det mesta mulet. Inte en droppe regn.

Min väninna Pippi flög hit från Helsingfors på fredagen och på lördagen gick vi en liten sväng vid Hjortgården i Alingsås, så hon fick testa de gångstavar som hon funderade på om hon skulle låna.
Vi steg upp tidigt igår morse och kom iväg i god tid, vi hade anmält start vid Vättlestugan. Anmälde oss och fick våra startkort + den vikbara Vättlemuggen. Och sedan var det dags för start. Lite kyligt var det i början och vi hade både tröjor och jackor på oss, men snart steg värmen (också i takt med den kuperade terrängen).

Pippi läser om högstubbar

Vättlefjällsvandringen går genom varierande terräng och förbi otaliga sjöar: på morgonen simmade en storlom stillsamt i Surtesjön och jag läser att en del av sjön är belagd med tillträdesförbud under en stor del av sommaren, just för att storlommen häckar där. Skrovtjärn, Gäddevattnet, Stentjärna, Skyrsjön, Kroksjön och Trollsjön passerade vi, innan det var dags för den första kontrollen vid Rördalen. Där vankades det varm nyponsoppa i vikmuggen, men vi gick ett litet stycke till och höll fikapaus vid Lysevattnet.

Sedan kom vi plötsligt in i området, som härjades av skogsbrand för en vecka sedan. Och ställvis var det alldeles svart!Men gräset spirar snabbt och det ska bli spännande att se hur det ser ut nästa år. Längst i norr hade man faktiskt varit tvungen att dra om rutten något, pga branden och vi gick istället förbi ett vackert lummigt område norr om Gåsemossen, där liljekonvaljerna redan hade stora knoppar. Och mycket blåbär kommer det att bli i år!

Vid Dammekärr och den andra kontrollen hade vi redan kommit över halvvägs. Och sedan gick vi vidare, ibland genom nya brandhärjade områden, men också förbi nya, vackra sjöar. Vid Mettjärn, med sina många klippor höll vi kaffepaus och sedan var det inte långt kvar till Jennylund.

Efter Jennylund började det kännas lite segt, framför allt i mina knän. De andra hade säkert gått snabbare, men det var ju ingen tävling. Åtminstone inte för oss: vi blev däremot omsprungna av en del (framför allt unga män) som (förmodligen) sprang hela vägen. Utför branta berg, genom det ännu pyrande gräset, där stigarna var smala och vi andra inte ens hann notera att de kom farande. Som älgkalvar brakade de fram genom skogen.

Vi andra hann titta och fundera:

Varför växer björkarna i buketter?

Kan man kalla dem familjebjörkar, kanske?

Vem bor här?

UPPDATERAT: det gör fladdermössen, det är fladdermusholkar!

Vad är detta för en ruin?

Och vi hann njuta av de vackra sjöarnade gamla stenmurarna

och den vårfagra skogen

Efter avverkade 25 km var det skönt att komma hem, stretcha lite (under Pippis pedagogiska handledning), ta en bastu och sedan äta lite soppa (som jag förutseende nog kokat kvällen innan).

Och Vättlefjällsvandringen kommer vi att gå igen!

Det går snabbt nu...

plommonträdet och körsbärsträdet blommar

snart slår tulpanerna ut

- om de får vara i fred för rådjuren!

ormbunksbladen är snurrade
hårt, hårt

Stavar och våfflor

I Sverige gillar man tipspromenader. Idag gick jag 7 km:s slingan i Hjortgården, och liksom i påskas, när vi var ute och promenerade, ramlade jag också nu rakt in i en tipspromenad. Den här gången struntade jag i frågorna, stavade istället iväg i full fart, med Jason Mraz i hörlurarna. När jag var djupt inne i skogen, och inte hade sett en levande själ på över en halvtimme, märkte jag att jag sjöng med. Förmodligen inte speciellt tyst heller. Och naturligtvis kom det en tjej med en hund, som försökte springa om mig på den då just smala stigen. Nå ja, det får jag bjuda på.

Plötsligt låg Kroksjön rakt nedanför mig.

Björkarna håller på att slå ut. Blåvingarna fladdrade i skogen och det doftade myror!

Hade stämt träff med Lennart på Hjortgården, jag noterade nämligen att caféet var öppet idag. Nygräddade våfflor med grädde och sylt, mums!

Vårtecken

Jag satt ute i solen och åt min lunch, när jag plötsligt såg något som rörde sig i gräset, strax intill min Foppatoffelbeklädda fot: det var vårens första mördarsnigel! Men det är jag som är mördaren: bilden togs några sekunder innan den intet ont anande marodörens liv ändades medelst ett raskt hugg med maskrosjärnet, strax bakom den slemmiga nacken. Alla bevis är undanröjda.

Ett äckel-päckel-vårtecken!

Påsken och veckan som gick

Nu är jag helt vikuvill, dvs det är svårt att veta vilken dag det är. I nästan en vecka har vi haft besök, i lite olika konstellationer. När jag skrev senast var Mona med familj på väg, men på vägen gick deras bil sönder och alltsammans var rätt kaotiskt, men de kom fram i alla fall och Mona fick stanna en dag extra och få bilen fixad, medan resten av familjen åkte tidigare hem, med tåg. Men trevligt har vi haft!

Helt underbart väder har det ju varit. Det har idkats trädgårdsarbete (jämmer så snabbt allt går när många händer hjälps åt!), vi har ätit gott, firat födelsedagar (själv har jag firat i dagarna tre), gått långpromenad osv. osv.

12 km runt Tvärsjön. Samtidigt pågick tipspromenad för religiösa singlar! Något vi inte är, men vi roade oss med frågorna längs vägen.

Födelsedagsmiddagen (gästkock: Mats) bestod av grillad marulk med gremolatasås och

bl.a. sockerärtor och stuvad spenat med pinjenötter

Julia bakade en påskig födelsedags-sachertårta

Påskmiddag utomhus

I måndags uppvaktades jag även av Albin
och hans föräldrar


Nu skrattar han med gurgelljud!

Har jobbat lite grann mellan varven, men har också kunnat vara ledig. Igår var det däremot mera hektiskt än vi kunnat ana: Lennart vaknade med feber och en svullen kind, som fick honom att likna en hamster. Det blev vårdcentralen och läkarbesök och tandläkarbesök och penicillin och stackarn har inflammation i tandbenet. Men jag hann komma hem och hjälpa Julia att packa om (efter en dryg vecka har hennes saker förökat sig), åtgärda saknade textstycken i en översättning och köra Julia till Göteborg, därifrån hon tog bussen till Oslo. Tidigt i morgon bitti flyger äldste bonussonen till Kreta, för att söka jobb. Första gången ensam på resa överhuvudtaget, oerfaren på alla sätt och vis. Tycker att han hade kunnat pröva sina vingar på lite närmare håll (på en fiskfabrik i Norge, t.ex), men, men.

Det kommer att kännas ovant i morgon, när Lennart och jag är på tumanhand igen. Och jag jagar nya dead-lines.

Inget aprilskämt!

Jag har ju tidigare rapporterat om blommande krokusar.
För några dagar sedan såg jag de första blåsipporna, som blommar i trädgården.
Idag såg jag den första citronfjärilen.

Det hjälps inte: nu är det VÅR!

Postkaka!

Jag sitter vid mitt skrivbord och jobbar intensivt, inte med Bingoprogrammet, det får vänta just nu, utan med översättningen av en avancerad text, som handlar om Finlands utvecklingspolitik. Ibland får jag rita pilar hit och dit, för att klura ut hur texten hänger ihop. Jag är trött, för jag satt alldeles för länge uppe och jobbade igår kväll. Lennart är på konferens (han brukar faktiskt säga strängt åt mig att sluta jobba, när jag hållit på alltför länge) och två avbrott gjorde jag från arbetet igår kväll: jag skypade med Julia och jag hjälpte grannen att jaga spindlar! Det senare är inte så konstigt som det låter: vår närmaste granne är psykolog och hjälper bland annat fobiker att bli av med sina spindel- eller ormfobier. det var lite för kallt i vårt uteförråd, men en (levande) långbent spindel lyckades vi trots allt hitta.

Men jag sitter som sagt och jobbar intensivt, dricker kaffe för att hålla tröttheten borta och skärpa koncentrationen. Förbannar min goda karaktär, som gjorde att jag lät bli att köpa choklad på flygfältet i förrgår.

Då ser jag att postbilen stannar, jag drar på mig gummistövlarna och går till postlådan - där det ligger ett paket! Till mig!

Jag tror inte det är sant!!! Jag trodde att Anni skojade, när hon skrev att hon skickar en kaka. Men det gjorde hon inte! Skojade, alltså. Och jag hade ingen aning om att något sådant som Postkakan fanns!

På den medföljande informationen står det bl.a.: "Så njut av kakan och tänk på den person som uppskattar dig med denna godbit".

Att jag ska njuta! Och som jag tänker på dig, Anni!

Nu är den stora frågan: ska jag hoppa över lunchen och smälla i mig en massa kaka istället?

Uppdaterat: Jag har smakat en LITEN bit av tårtan (och den var god!) - och druckit en LITEN kopp kaffe till. Samt ätit lunch.