Sotarmurre

Detta blogginlägg tillägnas Anni, som säger sig sakna mina folkbildande texter :-)

När jag gick i folkskolan, i början av 1970-talet, hade jag en klasskamrat som kallades “Sotarmurre” – hans pappa var sotare i kommunen. Idag har jag haft besök av vår sotare, för tredje året i följd en ung kille, som verkligen inte är någon man skulle kunna skrämma små barn med.

För det var ju så: för länge sen skrämde man små barn med sotaren. “Ät upp din gröt, annars kommer sotaren och tar dig"!” Det var förstås något skrämmande över den svarte (svartmuskige) gestalten. Men i Tyskland (och många andra länder) ansågs det lyckobringande att möta en sotare på gatan, och ännu bättre var det om man kom åt att vidröra honom!

Sotaren avbildades ofta tillsammans med hästskor, fyrklöver och flugsvampar (!) eller andra lyckobringande symboler

På bilderna ovan syns sotaren i hög hatt - och det kan ju tyckas något opraktiskt i det yrket. Och idag har de oftast vanliga (svarta) mössor. Orsaken till att sotaren hade hatt var att han ställde den på gården, så att folk kunde lägga betalningen i den.

Och inte kan man skriva om sotaren utan att nämna H.C. Andersens saga Hyrdinden og Skorstensfejeren! (Klicka på titeln och du kan läsa hela sagan på danska). Som så ofta hos den gode H.C. Andersen, finns det en självbiografisk bakgrund till sagan: Hans Christian var medelålders och häftigt förälskad i Jonna, 16 år. Men hon var kär i Henrik och så småningom fick Jonna och Henrik varandra, även om Jonnas mor var mot äktenskapet.

Jonna och Henrik är herdinnan och sotaren, medan Hans Christian själv är getabocken, som har den stiliga titeln: Gedebukkebens-overogundergeneralkrigskommandersergeant.

Och för den gamla kinesen i sagan gick det som det gick: högmod går före fall!

Uppdaterat:

Ja, man skulle ju kunna fortsätta i all oändlighet, men visst måste sotaren och sotarsången i Mary Poppins också få en plats i detta sotarinlägg!

Och själv har jag suttit här och nynnat på den politiskt inte särskilt korrekta Skorstensfejeren gik en tur.

Det kom ett brev...

Det kom ett brev, men inte om sommarsäd, vinbärsbuskar eller körsbärsträd, som hos Pär Lagerkvist. Och i själva verket kom det TVÅ brev:

Det första var från ICA, och innehöll ett brev samt två presentkort. Orsaken var att jag häromdagen ringde för att fråga om de visste varför deras apelsinjuice smakade jäst. En gång för mycket länge sedan, faktiskt när Julia var en liten nyföding, råkade jag ut för samma sak: jag svepte ett glas apelsinjuice och märkte först efteråt att den inte smakade som den skulle. Också den gången fick jag jätteont i magen. Det visade sig att den apparat som limmar förpackningarna inte fungerade som den skulle, och att syre kommit in, och jag tänkte att det kanske var något liknande som hänt nu. Damen på ICA hade inget svar att ge, men hon bad så mycket om ursäkt och nu damp det alltså ner lite plåster på såren. Och ett brev med försäkran att de ser väldigt allvarligt på det inträffade och har informerat alla berörda parter. Det om det. Men det är ju förstås alltid roligt när man blir tagen på allvar. Och får plåster på såren.

Det andra brevet var från Länsstyrelsen, som meddelade att min ansökan om svenskt medborgarskap via s.k. naturalisation beviljats. Så nu är jag alltså naturaliserad svensk! Jag får rösta i riksdagsvalet i Sverige, och jag får ställa upp som kandidat! Tjolahopp! Och till alla mina vänner i Finland, ta det lugnt: jag har inte avsagt mig mitt finska medborgarskap, utan har alltså dubbelt medborgarskap.

Nu undrar jag bara om jag också kommer att få en inbjudan på Nationaldagen, en sådan som nya svenska medborgare brukar få. I Göteborg firas de med pompa och ståt och böcker och årskort till Liseberg och muséer och jag vet inte vad. Jag vill också välkomnas! Nu när jag blivit svedupelle!

Påsken och veckan som gick

Nu är jag helt vikuvill, dvs det är svårt att veta vilken dag det är. I nästan en vecka har vi haft besök, i lite olika konstellationer. När jag skrev senast var Mona med familj på väg, men på vägen gick deras bil sönder och alltsammans var rätt kaotiskt, men de kom fram i alla fall och Mona fick stanna en dag extra och få bilen fixad, medan resten av familjen åkte tidigare hem, med tåg. Men trevligt har vi haft!

Helt underbart väder har det ju varit. Det har idkats trädgårdsarbete (jämmer så snabbt allt går när många händer hjälps åt!), vi har ätit gott, firat födelsedagar (själv har jag firat i dagarna tre), gått långpromenad osv. osv.

12 km runt Tvärsjön. Samtidigt pågick tipspromenad för religiösa singlar! Något vi inte är, men vi roade oss med frågorna längs vägen.

Födelsedagsmiddagen (gästkock: Mats) bestod av grillad marulk med gremolatasås och

bl.a. sockerärtor och stuvad spenat med pinjenötter

Julia bakade en påskig födelsedags-sachertårta

Påskmiddag utomhus

I måndags uppvaktades jag även av Albin
och hans föräldrar


Nu skrattar han med gurgelljud!

Har jobbat lite grann mellan varven, men har också kunnat vara ledig. Igår var det däremot mera hektiskt än vi kunnat ana: Lennart vaknade med feber och en svullen kind, som fick honom att likna en hamster. Det blev vårdcentralen och läkarbesök och tandläkarbesök och penicillin och stackarn har inflammation i tandbenet. Men jag hann komma hem och hjälpa Julia att packa om (efter en dryg vecka har hennes saker förökat sig), åtgärda saknade textstycken i en översättning och köra Julia till Göteborg, därifrån hon tog bussen till Oslo. Tidigt i morgon bitti flyger äldste bonussonen till Kreta, för att söka jobb. Första gången ensam på resa överhuvudtaget, oerfaren på alla sätt och vis. Tycker att han hade kunnat pröva sina vingar på lite närmare håll (på en fiskfabrik i Norge, t.ex), men, men.

Det kommer att kännas ovant i morgon, när Lennart och jag är på tumanhand igen. Och jag jagar nya dead-lines.

Dags att så ... morötter?

I Gomorron Sverige några minuter i åtta i morse planterades sticklingar och så presenterades några trevliga blomfrön: (från höger till vänster) det var Zinnia, Porkkana (uttalades [por´ka:na]), Rudbeckia. Rosenskära och Lejonöra.

Men hoppsan, det gick visst lite snabbt där. Andra från höger är ju morötter (på finska porkkana)

Det lustiga är att trädgårdsmästaren Ylva inte heller reagerade.
"Aaa", sa hon bara, "fem bra förslag"

De e Mona!

I lördags var det dags för Monas disputation. Avhandlingen handlar (den finns ju i allra högsta grad fortfarande, dessutom som så ofta numera, tillgänglig på nätet) om strängen de e

Mona klarade sig förstås jättebra och opponenten var lyrisk och begeistrad:

Lars-Gunnar Andersson från Göteborgs universitet var opponent

Och på kvällen var det förstås dags för karonka. (Mina läsare utanför Finland behöver kanske en förklaring).

Jag hann ta några bilder i början av festen, men sen var jag fullt upptagen med att vara toastmaster. Och ett tiotal tal blev det. (Mona och jag var de enda som grät under våra egna tal, haha!)

Monas man och hennes svärfar stod för maten. Och som det åts:

Laxcarpaccio med ingefärsmarmelad

Soppa på kronärtskocka

Citronsorbet juniperus

Tjälknöl med rostad rotfruktssallad

Ost och druvor

Pannacotta con limone

Kaffe med operatårta

En helt fantastisk dag var det!!! Och jag hade ju tänkt skriva utförligt om den här, men nu är det redan måndag (gårdagen försvann i nåtslags trötthetsdimma) och jag ska snart åka ut till landet, till min mamma, som fyller 81 år i morgon.

Snälla ändra

Radion står på i bakgrunden när jag jobbar, just nu är det Lantz i P1 och det är inte alltid jag orkar lyssna på henne, men nu hör jag att hon har Ola Salo i studion och de pratar om Jesus Christ Superstar, som jag bloggade om för en tid sedan. Och Annika Lantz frågar Ola Salo hur han översatt "Take this cup away" och svaret blir så enkelt och genialt: "Snälla, ändra planen".

Men det lustiga är att jag skapat en länk, just till det inlägget, redan en gång tidigare idag. Det var i en kommentar till Lottens blogg, där hon skriver om boken Regret the Error, en bok jag tycker låter som en bra bok att ha på toaletten.

Idag har jag också gjort en uppdatering av ett gammalt blogginlägg, jag fick nämligen ett mejl av en väninna, som jobbar på Forskningscentralen för de inhemska språken och ordet sovel har fått en egen artikel.

Allt hänger ihop, trådar spinns hit och dit.

Kanelbullens dag

Jag är knappast den enda som skriver om kanelbullen idag, när det är kanelbullens dag. Det var Hembakningsrådet som fyllde 40 år 1999 och beslöt sig för att instifta denna trivsamma dag.

Kanelbullen brukar anses vara ett svenskt bakverk, men åtminstone i Finland bakar man också likadana snurrade vetebröd med fyllning av smör kanel och socker, men de kallas ofta för örfilar. Det slår mig däremot att jag blivit så försvenskad (läs: rikssvensk, som man skulle säga i Finland) att jag inte tagit ordet örfil i min mun på många, många år. Men nu står det två plåtar med kanelbullar i ugnen. Det doftar barndom.

Innanfönster och fönsterremsor

Det hjälps inte: det börjar bli höst. För oss, som bor i ett gammalt hus, innebär det att det börjar bli dags att se över innanfönstren*. Det är ett hösttecken. Och tvärtom: när innanfönstren lyfts bort är det vår!

En av de bäst kända vårskildringarna i svensk litteratur, inledningen av Strindbergs Röda rummet, innehåller faktiskt denna lilla detalj, som blir en symbol för den nya friska luften:

Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och hon gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu medan köksan drog in den friska luften genom näsan, passade på att gripa fönstervadden som var beströdd med paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofinkarne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda.

I år har vi också tagit ut innanfönstren i källaren och den senaste veckan har jag kittat och målat de blå fönstren och fönsternischerna. Nu måste jag måla väggarna nere vid trappan också, det syns verkligen att de också behöver fräschas upp.

Sen ska ju fönstren tätas och klistras, och det visade sig att man inte bara kan gå till ICA och köpa fönsterremsor. Vi letade också på K-rauta häromdagen och jag frågade en expedit, som tittade storögt på mig, när jag förklarade vad vi letade efter. Gamla hederliga pappersremsor med klister på ena sidan, som man doppar i kallt vatten och sedan klistrar över skarven mellan innanfönstren. Han hade aldrig hört om något sånt!

Men nu har jag insett att det går att köpa bl.a. på Byggnadsvård på Nääs. Där finns det också fönstervadd. Minns att vi ibland brukade göra miniatyrlandskap mellan fönstren när jag var barn. Vitmossa kan man ju också ha, men helst utan en massa småkryp. Däremot blir det knappast "paljetter och berberisbär och törnrosblad", som i Röda rummet.

*Vill bara påpeka att SAOL anger både innanfönster och innerfönster, om det är någon som undrar

Minnen av sovel och cigaretter

Jag började skriva ett svar på ett inlägg hos Matvraket, men märkte att det blev för långt, och dessutom kunde jag ju inte lägga in länkar i svaret, så det blir ett eget inlägg.

Jag läste också Biggles när jag var en liten flicka, faktiskt läste jag så många s.k. pojkböcker när jag var liten att jag sedan med stor behållning kunnat läsa Conny Svenssons underbara Tarzan i slukaråldern. Under några år var Conny förresten min lärare, när jag studerade litteratur vid Helsingfors universitet.

Det är så olika vad man minns. Jag läste som sagt Biggles, men minns inga cigarettetuin, som Matvraket skriver om. (Däremot minns jag all mat som fanns i Femböckerna). Och inte minns jag att jag var upprörd över bristen på kvinnor i Bigglesböckerna heller. När Biggles till sist träffade en tjej visade det ju sig att hon var en tysk spion!

Själv har jag aldrig rökt en endaste cigarett, men jag har andra utdöda cigarettminnen: Min pappa rökte cigaretter av märket Club 77, som låg i fyrkantiga askar av papp. På baksidan av paketen brukade han skriva inköpslistor och där kunde det till exempel stå SOVEL. I min barndom var det ett högst vanligt ord, (uttalet är naturligtvis kortstavigt), men idag känns det som ett utrotningshotat ord. Sovel åts till potatisen eller sovlet lades på brödet. Jag tar ordet i min mun och tuggar på det, så lever det kanske lite längre.

UPPDATERING: här kan du läsa mera om ordet sovel. Artikeln är skriven av en gammal väninna till mig, som redan för många år sedan blev inspirerad till denna text, via en fråga från mig.

Gunnar Björling (1887-1960), den kanske mest udda av de finlandssvenska modernisterna, rökte också Club 77 och satt på (givetvis)rökiga restauranger och skrev dikter på baksidan av sina cigarettpaket. På Åbo Akademis handskriftsavdelning finns, enligt sökning, sju hyllmeter Björling, kanske några av hans cigarettaskar finns kvar? Jag var i Åbo på ett Gunnar Björlingseminarium i maj 1992, men när vi stod vid handskriftsavdelningen hade jag lilla Julia,1½ år, på armen och hon var mera intresserad av Bo Carpelans näsa, som han stack fram när han ville gulla med henne och av Poul Borums tatueringar, som hon försiktigt pillade på. Poul Borum blev så betagen att han ville sitta bredvid oss under middagen. Det var ett handgripligt möte med litteraturen!