Filmkarta

Snubblade över en lite kul sajt: Movie-map Man skriver in titeln på en film och så dyker det upp en karta med andra filmtitlar och ju närmare den sökta titeln en annan filmtitel står, desto större är chansen för att man gillar även den filmen. Så här såg det ut när jag sökte på den underbara irländska filmen Once (som jag såg första gången i december i fjol och som är en lite annorlunda feel-good-film):
Tätt intill står Juno och de liknar ju varandra lite grann och det stämmer mycket riktigt att jag gillar den också. Men snett uppe til vänster står den rumänska filmen 4 månader, 3 veckor, 2 dagar. Den var grym och deprimerande och vad gör den där?

Sen blir resultatet annorlunda beroende på vilket språk man väljer och hur man stavar titeln, jag råkade se att det både finns en Ocean´s Eleven och Oceans 11 - och de ger helt olika resultat.

Men lite kul i alla fall. Och om du klickar på Gnod kan du kolla samma grej för musik och böcker också.

Burma VJ - rapport från ett slutet land

Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris 1991 och är ledare för den demokratiska oppositionen i Burma. Hon vann de demokratiska valen 1990 och har sedan 1989 suttit 12 år i husarrest och igår var dagen då hennes (senaste) husarrest formellt borde ha upphört. Enligt burmesisk lag får en person spärras in utan rättegång i högst 6 (!) år. Nu blev hon istället arresterad, för att en amerikansk turist tagit sig in i hennes hem. Det säger en hel del om de märkliga lagar som råder i Burma.

Igår var det därför en synnerligen lämplig kväll att se en annorlunda och mycket stark och mycket viktig film på vår biograf: Burma VJ. Några av bilderna minns jag från nyhetsrapporteringarna i september 2007: de buddhistiska munkarna som oförskräckt marscherade på gatorna, folkmassorna som stod på tak och applåderade taktfast.

Burma VJ är en mycket speciell dokumentärfilm. I vanliga fall blir jag irriterad på handhållen kamera och skakiga och oskarpa bilder på film, men detta är något annat. Filmsnuttarna är filmade av lokala videoreportrar från The Democratic Voice of Burma, som riskerar livet för att omvärlden ska få vad som händer i denna en av världens märkligaste militärdiktaturer. Ibland fortsätter kameran rulla, medan den stoppas innanför en skjorta eller i en väska och han som filmar springer för livet. Kamerorna, internet och satelliter är deras vapen. Filmerna smugglades ut ur landet till Oslo och därifrån sänds de tillbaka till tv-apparater i Burma och över hela världen. Den danske dokumentärfilmaren Anders Østergaard har sedan klippt ihop materialet, men han varken hörs eller syns i dokumentären. I centrum står istället en av filmarna, ”Joshua”, som är tvungen att fly till Thailand och därifrån försöker samordna reportrarnas arbete och oroligt bevittnar det eskalerande våldet.

Munkarnas demonstrationer börjar fredligt, men sedan sätter militären in tårgas mot de obeväpnade munkarna, sliter kläderna av dem och slänger in dem i lastbilar. De går in i munkkloster, misshandlar och för bort munkarna. Men demonstrationerna fortsätter, även om det ena förbudet efter det andra införs.

"Ni som inte är rädda för att dö får gå i täten"

Därefter följer kaos och militären börjar skjuta skarpt. Fortfarande är det oklart hur många som miste livet. Här finns en sammanfattning av händelserna hösten 2007.

Efter filmen hade vi möjlighet att diskutera med en burmesisk student, Mya Lay Tin, som flydde via Thailand till Sverige hösten 2006. Hennes pappa är jurist och politiskt aktiv och tvingades fly i samband med den stora studentdemonstrationen 1988, då flera tusen burmeser dödades. Hon stod där och berättade för oss om situationen i Burma då och nu, om sina förhoppningar och drömmar om ett demokratiskt Burma - allt på en nästan felfri svenska! Hon svarade leende på våra frågor, men när hon berättade att det först var i samband med sin egen flykt hon hade möjlighet att träffa sin pappa igen och att hennes mamma dött i cancer 2006 och att hon inte kan träffa sin familj, att de aldrig tillåtits vara en hel familj, då började tårarna rinna. Och inte bara på henne.

Och jag tänker på vilka olika möjligheter vi har att påverka det som händer i världen. Hur somliga riskerar sina liv för något de tror på, hur andra orkar tro på att det blir bättre, att det måste bli bättre en dag.

Drottningen och jag

Jag var på bio igår kväll, såg Nahid Persson Sarvestanis fantastiska dokumentärfilm, Drottningen och jag, om Irans sista drottning, Farah Diba. Eller, vilket titeln också antyder, det är lika mycket en film om Nahid Persson själv. Och om hennes kluvna förhållande till drottningen.

Filmen börjar med en filmsnutt från bröllopet mellan den unga Farah Diba och shahen av Iran, sedd med barnets ögon. Den lilla Nahid tycker att alltsammans är hämtat som ur en saga. Och senare i filmen berättar Nahid för drottningen hur hon som barn såg tv-reportage om den unga vackra drottningen, som leende sprang runt och lekte med sina barn, alltmedan Nahids egen mamma fick sitta och väva 15 timmar per dag, för att kunna försörja familjen och de åtta barnen, när hennes man var sjuk. Som ung blev Nahid politiskt aktiv och deltar i den revolution som är med om att störta shahen, men den nya regimen, med Khomeini vid makten, är inte stort bättre. Två av Nahids bröder, 15 och 17 år gamla, blir tillfångatagna, och den ena blir avrättad.

Drottningen och jag är också en metafilm, den handlar om filmarens kamp när det gäller att överhuvudtaget kunna fortsätta filma. Och här, i berättarkommentaren, som Farah Dibas sekreterare luskar fram uppgifter om Nahids bakgrund och filmarbetet avbryts i ett halvt år, men fortsätter igen, när drottningen fått se en trailer för filmen - och uppenbarligen gillar det hon ser. Och mellan de två kvinnorna växer en säregen vänskap fram, även om det hela tiden finns en viss misstänksamhet från bägge sidor. Och även om de båda två tvingas fundera på vad alla andra ska tycka om filmen och den bild den ger.

Och det är klart: många frågor förblir oställda, men ändå är det en ganska mångfacetterad bild vi får, både av drottningen och av filmaren Nahid Persson. Det finns några oerhört gripande scener i filmen: förstås de scener som visar hur de båda huvudpersonerna förlorat någon de älskat: den unga prinsessan Leyla som begick självmord och Nahids bror som hängdes. Men också en scen, där Farah Diba håller i en vissnad planta från Iran, och häller ut en påse svart jord i en stor skål. De två kvinnorna har mera gemensamt än de kunnat tro från början, inte minst lever de bägge i exil och drömmer om att en dag kunna resa tillbaka till det land som förorsakat dem så mycken smärta, men som de alltid kommer att fortsätta längta tillbaka till.

Nu på fredag har en kortfilm av Nahid Persson Sarvestani premiär på många Folkets Bio-biografer; Fågelburen heter den, och handlar om en dag i spåmannen Habibs liv, på gatorna i Teheran. Den jag ser fram emot! Den visas ju på en bio nära mig också, förstås!

Moodyson om mammutar och mammor

Jag sitter just nu och översätter en text om Finlands utvecklingspolitiska tillstånd och därför passar Moodysons nya film Mammut, som jag såg på vår bio igår, ovanligt bra. Här handlar det minsann också om obalans i det globala utbytet av varor och tjänster:

I centrum står familjen Vidales, som bor i en flashig våning i Soho: Leo (spelad av Gael Garcia Bernal, ni minns honom kanske från filmen Dagbok från en motorcykel, där han spelade en ung Che Guevara) är framgångsrik i IT-branschen, Ellen är läkare och räddar liv på ett stort sjukhus och deras sjuåriga dotter Jackie vill bli astronom. (Och inte bara en, utan flera gånger i filmen får vi se Jackie på besök på planetariet och Jorden sväva ovanför hennes huvud; global utveckling, någon?). Jackie blir omhändertagen av en filippinsk "nanny", som tvingats lämna sina egna söner på andra sidan jordklotet, för att hon själv ska kunna förtjäna ihop pengar och ge sönerna ett bra liv. Leo åker på affärsresa till Thailand och drabbas av sexindustrins lockelser, men också av ett dåligt samvete vad gäller den globala utvecklingen och de ojämnt fördelade resurserna.

Längtan efter närhet och äkthet går som ett röd tråd genom hela filmen. Alla vuxna, inte minst alla mammor i filmen, har ständigt dåligt samvete, och känner att de befinner sig långt borta från sina barn, antingen bildligt eller rent konkret. Också viktiga kontakter sköts per mobiltelefon.

Det är sällan man ser (svenska) filmer som till den grad är moraliserande; pekpinnarna haglar tätt. Och det är kanske inte helt fel.

Vi visade en förfilm igår, som passade sällsynt bra till Moodysons film, även om grundstämningen var en helt annan:

Fäst vid dig, en 9 minuter lång leranimation om en mammas band till sin son. Det var många igenkännande skratt i publiken.

Filmen ingår i Folkets Bios projekt Svensk kortfilm, och i åtta veckor kommer vi att kunna visa nya svenska kortfilmer. Jättekul!

Besök i Lygnared

Jag var på årsmöte i Lygnareds förening igår. Inte för att jag är medlem i föreningen, utan för att jag var kvällens underhållning. Jag var ombedd att prata om Tollereds Biograf, vilket jag ju gärna gjorde.

Jag började med att beskriva mitt första möte med bion, när den var ganska nystartad och jag ännu inte bodde här; jag berättade att jag träffat en man från Tollered och att jag besökte honom och vi gick på bio. Och det visade sig att det inte var vilken bio som helst! Sen berättade jag om verksamheten och föreningen, visade lite tårtdiagram och avslutade med en personlig koppling till bion, (faktiskt inspirerad av Annis kommentar till artikeln om mig i Lerums Tidning): "För kärlekens skull".

En tacksam uppgift var det, folk var så glada och intresserade.
Och en gammal farbror kom fram efteråt och sa att jag talar så TYDLIGT.
Och så har jag en så vacker dialekt.

Dessvärre missade jag filmen Frozen River, som gick på vår bio igår kväll, och som jag hade tänkt se, men jag fick ju smörgåstårta på årsmötet istället!

Idag skiner solen och igår blev jag klar med en översättning; dead-line är fredag nästa vecka.
Här går det undan!

Parenteser

Befinner mig i Helsingfors sedan några dagar (kom i tisdags), min äldsta syster fyller 50 år på måndag och har bestämt sig för att fira.

Har träffat några vänner, sett Revolutionary Road (och den var bra, återkommer kanske senare till den), druckit några öl på Molly Malone, ätit lyxfrukost på Café Engel, ätit sushi och spelat Guitar Hero med Jonatan, bjudit min andra syster på lite mat och prat. Och sen har jag jobbat!

Sent igår kväll ringde Julia på Skype, de har varit i Røros och åkt skidor (Røros ska visst vara Norges kallaste plats och det var också där vinterscenerna i Pippifilmerna spelades in). Idag ska Julia flyga till Helsingfors och det var det hon ringde om. Hon råkade (lyckligtvis) kolla sina biljetter och upptäckte att biljetten Trondheim-Oslo var bokad till fredagen, istället för torsdagen. Nu får hon ta tåget till Oslo idag istället (förlåt Julia, jag är en klantskalle!) för att hinna till kvällsflyget från Oslo till Helsingfors. Hon pratade om att eventuellt gå på Filmmuséet i Oslo, hoppas hon gör det och får ut något av sitt (ofrivilliga) Oslobesök.

I kväll åker jag alltså ut till landet, till mitt barndomshem. Det ligger i det område som drabbades av den s.k. Porkalaparentesen (eller "parentesen" som de flesta sa när jag var barn), det var ett stort område väster om Helsingfors som Sovjetunionen "arrenderade" som marin- och militärbas under åren 1944-1956 (ursprungligen skulle parentesen vara i 50 år). Min pappa och hans familj hörde till dem som hade tio dagar på sig att evakuera. När "Porkala kom tillbaka" var mycket förstört och när jag lekte som barn snubblade man ofta över rostig rysk taggtråd. Och ryska bokstäver målade på ladugårdsväggar.

Jag skrev om skolvägar och ålderdomligheter häromdagen, och nu ska jag också resa tillbaka till tiden - till en tillvaro utan internet!

Buddha föll av skam

Jag såg Hana Makhmalbafs långfilmsdebut Buddha föll av skam igår kväll. (Det var dessutom premiär för vår digitala utrustning på bion). Hana Makhmalbaf är en ovanlig filmare: hon gjorde sin första film redan som åttaåring (och den filmen är fortfarande förbjuden i Iran), filmen handlar om sexåriga flickor som går klädda i kortärmade tröjor. Man blir ju inte filmare hur som helst i den åldern, men så har Hana ovanligt mycket att brås på: hennes syster gör också film och de är båda döttrar till Mohsen Makhmalbaf, den store iranske regissören. Han har gjort en av de vackraste filmer jag sett i hela mitt liv: Gabbeh heter den och jag såg den på någon filmfestival i Helsingfors i slutet av 1990-talet.

Filmen utspelar sig i Bamyian i Afghanistan, där de flera tusen år gamla buddhastatyerna stod:

Buddhastatyerna stod på UNESCO:s lista över världskulturarv och när de och andra utländska organisationer ville lägga resurser på att renovera statyerna, förklarade talibanerna att de var uttryck för avgudadyrkan och skulle förstöras. I mars 2001, efter flera veckors sprängningar och beskjutningar, var statyerna förstörda. Kvar blev bara nischerna, där statyerna stått.

Men där vid foten av statyerna bor tusentals familjer i grottor. Och dit begav sig Hana Makhmalbaf för att filma. Hon träffade hundratals barn, många avdem hade aldrig sett en tv ens och där hittade hon också sina skådespelare.

Buddha föll av skam handlar om Bakhtay, som är 6 år gammal och som gärna vill följa med grannpojken Abbas till skolan och som trotsar många faror på sin väg. Hon blir tillfångatagen av ett gäng pojkar som leker "talibaner och amerikaner" och det är svårt att veta var gränsen mellan lek och verklighet går. "Dö, Bakhtay, dö, så blir du fri sen", ropar Abbas sist i filmen och det är klart att den repliken är dubbeltydig i den värld av hat och kvinnoförakt som lilla Bakhtay lever i. "Du är mindre än Buddhas nagel", säger en av pojkarna till henne, när de står framför det som är kvar av de stora statyerna.

Filmen har fått en del kritik för att den är övertydlig (flickans skrivhäfte blir mer och mer slitet och rivs sönder av dem hon möter) och några av de medverkande säger sina repliker valhänt. Men den har också humor och inte minst den lilla flickan som spelar Bakhtay är helt fantastisk. Hennes envishet och beslutsamhet känns så äkta. Och hennes snor ser inte konstgjort ut. "Jag ville inte leka krig", gråter hon, och alla de som delar hennes öde vill säkert heller inte vara med på de spelregler som satts upp för deras liv.

Göteborgs filmfestival

Idag har jag varit på filmfestivalen hela dagen. Började morgonen med att se den danska filmen Flammen og Citronen (på engelska hette den Flame & Citron, Hmpff): Filmen är baserad på verkliga händelser. Det är 1944 och Danmark är ockuperat av tyskarna. Holger Danske heter en av de stora motståndsrörelserna i Köpenhamn och där var Flammen (Thure Lindhardt) och Citronen (Mads Mikkelsen) i allra högsta grad aktiva.

Det är en av de dyraste danska filmerna någonsin och också en film som fick många danskar att gå på bio: på tio dagar sågs den av en kvart miljon danskar! Många såg den kanske för att de visste att det var en dyr film. Och för att Mads Mikkelsen har en av huvudrollerna. Men många såg den säkert också för att den handlar om kriget och en tid som de äldre generationerna minns alltför väl, men som många unga vet allt för lite om.

På Draken var det utsålt (tur att jag köpt biljett i förväg) - och detta trots att det var en vanlig förmiddag och över 700 personer fick plats i salongen. Ett MINUS till alla idioter som lägger sina kappor på sätena och skapar "luckor" i salongen, även om det sägs redan från början att det är utsålt!

Men filmen. Det bör sägas genast: den är våldsam. Det är nackskott och rakt-i-pannan-skott. Och vi vet ju redan från början att det aldrig kan sluta väl. Och det gör det heller inte. Men det är också en gripande film om mod och cynism, om att kriget gör att man aldrig kan lita på någon och att det alltid finns de som utnyttjar folk för sina egna syften.

Helt sanslöst är det om filmen inte kommer att visas på (vanlig) bio i Sverige! Men den finns redan nu på DVD. Klart sevärd.

Efter den såg jag 6 kortfilmer, några helt intressanta, några alldeles förfärligt usla. Men kortfilmer är alltid intressanta ändå, tycker jag. Tyvärr var ingen av regissörena på plats, det är alltid spännande att höra dem säga några ord om sina filmer.

På eftermiddagen väntade sedan filmatiseringen av Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna. När boken kom (2003) fick den Augustpris för bästa barn- och ungdomsbok. Jag minns att jag läste boken från början till slut utan paus, och grät så jag var alldeles rödmosig.Det är svårt att göra film på en så stark bok och visst är det mycket jag saknar från boken (t.ex. förklaringen till titeln blir ganska klumpig i filmen), men Lisa Siwe har verkligen lyckats göra en fin film. Huvudrollen som Jenna, i filmen 14 år, spelas av Josephine Mattsson och hon är precis så söt och sårbar som jag tänkt mig henne. Ullis, den tuffa tjejen, som Jenna så småningom blir vän med spelas av Mika Bernsdotter Ahlén och de här två tjejerna bär verkligen upp filmen:

Sakke, föremål för Jennas ömma känslor, spelas av Samuel Haus, han som spelade Tsatsiki i filmerna.

Visst är filmen sorglig, det snyftas rejält i salongen (fullsatt även den), men den innehåller också humor och den slutar ljust. Och den handlar inte bara om en tonårstjej som förlorar sin mamma i cancer, utan också om livet.

Johanna Thydell förlorade själv sin mamma i cancer när hon var 13 år gammal, och incitamentet till boken var en dikt hon skrev (och den finns delvis med i filmen):

Om du dör mamma, då tar jag självmord.
Det gör jag.
Då tar jag självmord.
Nej, förresten. Det heter inte ta självmord.
Det heter begå självmord
och det heter ta livet av sig.
Alltså.
Om du dör mamma, då tar jag livet av mig.

***
När jag höll en kurs i barnlitteratur för några år sedan hade jag I taket lyser stjärnorna på litteraturlistan. Det visade sig att en av kursdeltagarna hade upplevelser som låg skrämmande nära Jennas: hon hade också förlorat sin mamma i cancer när hon var i de lägre tonåren. Jag minns att hon sa att hon önskar att hon hade kunnat läsa den boken då. Att den hade gett henne styrka och vilja att leva genom de svåra åren.

Han som älskade träd

Såg en intressant svensk dokumentärfilm igår kväll på bion: Trädälskaren heter den och handlar om tre unga killar (Jonas Selberg Augustsén som den drivande kraften) som en sommar har som projekt att bygga en 10 m2 stor koja högt uppe i ett träd.

Det handlar förstås om vår längtan tillbaka till naturen, men också om att finna någon djupare mening med livet. Delvis är filmen en metafilm (de diskuterar hur de ska göra filmen, hur de ska filma och klippa och ofta ser man ljudmannen i bild osv), men intressant är den också när andra kända personer intervjuas: kulturjournalisten Göran Greider, psykologen Owe Wikström, biologen Stefan Edman, medieforskaren Anja Hirdman, biskop emeritus Martin Lönnebo m.fl. Göran Greider pratar om urbaniseringen förstås och jag känner igen en del av tankarna från hans utmärkta bok Fucking Sverige, som jag läste i somras när vi var i Dalarna.

Sen är det svensk sommar med regn och myggor och snarkande kompisar i husvagnen. Sommar i P1 på radion. Pitepalt hos mormor och fyllefest hos några man inte riktigt känner - och huvudpersonen Jonas är gruvligt trött på att vara tvungen att förklara vad det riktigt är de håller på med.

Och så rör de sig inte minst i trakter som fött och fostrat Eyvind Johnson. Oerhört gripande är den sekvens där de åker iväg i Jonas gamla skruttiga bil för att leta rätt på Eyvind Johnsons hus - och hittar ett litet ruckel i kraftigt förfall, strax intill järnvägsspåret. Så förfallet är huset att naturen håller på att återta det, träd växer mitt i bråtet.

Halva Sveriges befolkning tränger ihop sig på 1/100 av landets yta. Och runtomkring oss finns en massa underbar natur!

I morgon ska jag ta mig in till stadens brus (igen). Det är filmfestival i Göteborg. Rapport följer!

Filmkväll på Hagabion

Igår kväll var jag på 25-årsjubileum och nyinvigning av sal 1 på Hagabion i Göteborg (även om det blev lite oklart hur många år Hagabion egentligen är). Först var det lite bubbel och mingel och sedan blev det diverse tal, inte minst av Stefan Jarl, som ju var en av dem som grundade Folkets Bio. Han berättade bl.a. om hur Folkets Bio blev till, och det har han ju gjort förut, men han är allt en fascinerande person.Det var också han som fick äran att klippa av filmremsan:

Bildkvaliteten är inte den bästa, bilden är tagen med mobilens kamera i usel belysning...

Sedan blev det förhandsvisning av Andreas Dresens film Wolke 9 (på svenska: Sjunde himlen). Filmen berättar om Inge, som är gift med Werner, men som blir passionerat förälskad i Karl. Och den historien har man ju minsann både sett och hört förut! Men inte på det sätt som Andreas Dresen gör det. Inge är nämligen 60+, hennes man kanske 10 år äldre och föremålet för hennes åtrå har redan fyllt 76:Filmen innehåller många (vågade?) sexscener och det är något befriande över de åldrande kropparna, den slappa huden och leverfläckarna. Och det är väl det filmmakaren vill säga med sin (bl.a. i Cannes prisbelönta) film, kärleken ser inte till åldern. Det intressanta var också att filmen inte tar någons parti. Själva historien var annars konventionell och dessvärre något förutsägbar. Och regnet som faller och tågen som går är också något slitna symboler.

Men annars en klart sevärd och annorlunda film. Tack för igår, Hagabion!

Maria Larssons eviga ögonblick

Nu har jag också sett den: Jan Troells rosade och prisbelönta film Maria Larssons eviga ögonblick. Filmen är jättepopulär på vår bio, aldrig tidigare har biljetterna sålts slut så snabbt. Många har fått vända i dörren och vi beslöt därför ordna en extra föreställning nu på tisdag. Och visst var filmen bra! Och lyckligtvis var de våldsamma inslagen färre och mindre brutala än jag hade befarat.

Maria Larsson liknar många andra huvudpersoner vi sett på film: en arbetarkvinna som lever ett hårt och fattigt liv, men visar på en obegriplig styrka. Vi känner också igen henne i andra av Troells filmer: hon är en människa med en stor dröm, som hon inte riktigt har möjligheter att leva fullt ut. Vi har sett henne i Kristina i Utvandrarna, i Elsa Andersson, Sveriges första kvinnliga aviator, i Så vit som en snö. Och när jag ser Maria Larssons eviga ögonblick tänker jag också på Bo Widerbergs Kvarteret Korpen och Ådalen 31, Troell skildrar också fattigkvarteren i Malmö och en stor strejk, med allt som en sådan arbetskonflikt leder till. Men ändå är Maria Larssons eviga ögonblick annorlunda. Det ligger en speciell magi och poesi över filmen.

Man talar ofta om ordens makt och musikens makt, men Troell visar istället på bildens makt över en människa. När Maria Larsson inser fotografiets magi och får lära sig själva tekniken av den godmodige fotografen Sebastian Pedersen, förändras hennes liv och hela hennes sätt att se på sin omgivning och just denna förundran tycker jag Maria Heiskanen lyckats gestalta så väl.

Maria Heiskanen som spelar Maria Larsson kan däremot inget om fotografering och äger inte ens en kamera!

Mikael Persbrandt kan jag annars bli irriterad på, men han blir inte så svart-vit i Troells film, han är inte bara en försupen kvinnokarl som slår både sina barn och sin fru, utan får också visa mänskligare sidor. Han liknar nästan Allan Edwall i vissa scener, när han valsar runt med sin Maria, som han gör t.ex. på filmplanschen:

Troells film bygger ju på en roman, som hans fru Agneta Ulfsäter-Troell skrivit, Att människan levde. Boken blev till efter samtal med hennes pappas kusin Maja Larsson, dotter till Maria. Agneta hade egentligen intervjuat Maja för att få veta mera om sin pappas uppväxt, men så råkade Maja nämna att hennes mamma vunnit en kamera på ett lotteri år 1900. I byrålådan låg fotografierna och sedan var det Maja som började ge liv åt sin mamma Marias eviga ögonblick! Också därför tycker jag att det fungerar så fint att låta Maja bli berättaren i filmen.

Genom hela Jan Troells film ligger en sepiabrun ton och flera gånger visas scener som närmast liknar stillbilder, och jag kan inte låta bli att tänka att det kanske är just autentiska bilder han gestaltar. Agneta Ulfsäter-Troell berättar i en intervju att hennes man i många år sagt att hon inte får ge historien om Maria Larsson till någon annan. Och man får väl säga att historien kommit i goda händer!

Couscous

Årets första biobesök blev det i kväll: såg den franska filmen Couscous (La Graine et le mulet) på vår bio. Den handlar om Slimane, 61 år, en frånskild algerisk invandrare som blir uppsagd från sitt jobb på ett varv och som istället köper en gammal båt, som han rustar upp och där han vill öppna en couscousrestaurang - med mat hans exfru lagar. Hela hans stora familj engageras vid invigningsfesten, som han anordnar för att övertyga alla byråkrater och för att lättare kunna få alla de tillstånd som behövs. Men när couscousen ska serveras visar det sig att den är försvunnen! Och det är i stort sett hela handlingen i filmen, som är 2 timmar och 33 minuter lång.

Och vissa scener är otroligt långa, som den när Slimane kommer hem till den ryska svärdottern, som skriker och gråter ut sin frustration över sin odåga till man, eller scenen då styvdottern Rym dansar magdans för att distrahera gästerna på festen. I början av filmen bevittnar vi en familjemiddag, där fokus flackar fram och tillbaka, där middagssamtalen blir en kakofoni av röster och just därför känns så realistisk. Och skådespelarna (varav de flesta är amatörer) verkar så äkta: de tandlösa gubbarna, byråkraterna, döttrarna - och inte minst den sorgsne Slimane, som är mild och kärleksfull, tafatt och värdig.

Det är ett myller av människor, det är starka känslor, en hel del socialrealism, lite humor och mycket mat. Lite förvånad blev jag att det dröjde så länge innan vi i publiken kunde se maten - annat än i munnen på personerna som pratade och det blir aldrig en riktigt matpornografisk film, men visst längtar jag efter att få smaka Souads couscous med multe!

Någon annan som sett filmen och gillat den?

Jonatan 21 år

Idag (eller rättare sagt igår, klockan har nu passerat midnatt och jag hade problem med Blogger tidigare) är det Jonatans födelsedag: i natt är det 21 år sedan han föddes. Minns det som var det igår. När jag träffade Albin senast slogs jag också av hur många detaljer man minns av den där första spädbarnstiden, även om det är så länge sedan.

Jonatan är ju i Helsingfors, men vi har passat på att äta gott även idag (till hans ära?). I kväll blev det något jag inte gjort på flera år, nämligen hemgjord pasta:

Jag fick ont i handlederna av allt knådande, men pastadegen blev smidig och perfekt. Julia ville också vara med:

Tidigare på dagen kokade jag hummerfond på en del av skalen från nyårsaftonen; de hamnade lyckligtvis i några påsar i frysen och inte i soppåsen. Nu hamnade en del av fonden i en skaldjurssås till pastan, tillsammans med lite schalottenlök, grädde och en skvätt sherry och en burk kräftstjärtar. Värre kan man ha det en fredag kväll!

Såg andra avsnittet av Lost in Austen på TV (första avsnittet såg vi torsdag kväll) och eftersom Julia reser tillbaka på söndag har vi nu ägnat de senaste timmarna åt att se del 3 och 4, som ligger ute på nätet. Ganska förtjusande liten mini-tv-serie, speciellt om man sett andra Austen-filmatiseringar och vet vem som är vem.

And when did you last see your father?

Jag och Julia var på bio (kino) i Trondheim nu i kväll (eller igår heter det kanske, eftersom klockan redan passerat midnatt), vi såg en fantastisk engelsk film And when did you see your father? Filmen bygger på en (självbiografisk) roman, med samma namn, skriven av den engelske författaren Blake Morrison. Filmen handlar om det komplicerade förhållandet mellan en far och en son, och berättas i många retrospektiver. Och det där med komplicerade förhållanden har man ju både sett och läst om förut, men det som gör den här filmen så fin är hur den berättar historien - och så skådespelarna förstås! Pappan spelas av Jim Broadbent (som för övrigt också spelade Bridget Jones pappa i filmerna) och den vuxne Blake spelas av Colin Firth. I rollen som Blake som tonåring ser vi Matthew Beard.

Blake växer upp i skuggan av sin far, en far som aldrig förmår uttrycka sin uppskattning över något sonen gör och som alltid gör sig lustig på hans bekostnad. När den vuxne Blake mottar ett litterärt pris, väser han besviket till sin fru att det är två ord han önskade att pappan kunde säga: WELL DONE. När fadern drabbas av en obotlig sjukdom och ligger för döden reser Blake till sitt barndomshem och sover i sitt gamla pojkrum och då ramlar alla barndomsminnen över honom. Filmen har otroligt snygga övergångar och dubbla exponeringar och i många scener ser vi personerna i speglar, ibland t.o.m. i flera speglar. Och det handlar ju om att se och bli sedd!

Den norska titeln är Tilbake til Yorkshire och jag gissar att man har valt den titeln för att publiken ska förstå att den också kommer att mötas av böljande engelska landskap. Och visst finns lanskapet där: det typiska disiga ljuset, de gröna kullarna, puben på landsbygden, ja också regnet. Filmen är lyckligtvis heller inte fri från humor, även om det finns mycket smärta i den.

Bägge Blakes föräldrar är läkare och det finns en scen som återkommer flera gånger i filmen: den lille pojken Blake lyssnar till pappans hjärtslag i dennes stetoskop. När fadern sedan är död sitter den vuxne Blake med pappans pacemaker i handen - det levande hjärtat och den hårda lilla konstgjorda maskinen. Men filmen handlar också om kärlek och ett slags försoning. Slutet är vackert och befriande och jag tänker, när jag går ut ur salongen och mina tårar redan hunnit torka, att filmen hade blivit oerhört sentimental om den slutat två minuter tidigare. Och titeln får sin förklaring i filmen: när upplever man en människa som den hon eller han verkligen är? Hur vill man minnas dem som inte längre finns hos en?

Den här filmen hade premiär i Trondheim i fredags, men tillsvidare har den inte haft premiär varken i Sverige eller i Finland. Kanske är det en av desa filmer som aldrig når biograferna och det tycker jag verkligen är synd! Det är en vacker och i allra högsta grad sevärd film. Skaffa dvd:n ifall filmen aldrig dyker upp på en bio nära dig! Jag blir nyfiken på romanen, men också på den bok som Blake Morrison skrivit om sin mamma och som heter Things my mother never told me.

Wall-E och Paradiset

Vi hade ett barnkalas på bion igår och jag var vaktmästare. Vi visade Wall-E och jag passade på att se filmen, eftersom det ändå inte var något annat jag kunde göra under tiden, städa fick jag göra efteråt. Och filmen var alldeles, alldeles underbar. Skönt också att den inte hade ett så galet hektiskt tempo, som många animerade filmer har idag.

Wall-E är en sophanteringsrobot som är kvar på Jorden när människorna lämnat den för att allt liv är utplånat och allt är ett enda sopberg. Wall-E:s enda sällskap är en kackerlacka och han bor i ett skrotlager, bland föremål han sparat. Det är något gripande över scenerna där han tittar på en filmsnutt (ur Hallo Dolly) på sin ipod. Men sen kommer Eva, en vit, ovalformad sond, som skjuter skarpt varje gång hon blir rädd. Och ljuva känslor uppstår. Wall-E hakar på när Eva återvänder till rymdskeppet (som heter AXIOM) och skildringen av livet ombord på rymdskeppet är starkt samhällskritisk. Människorna som bor där lever ett meningslöst liv, alla är feta, ingen kan röra sig längre, det enda de gör är att roa sig och konsumera.

Undrar förresten hur det går med alla prylar som den här filmen också genererar? Och hur man har resonerat?

Idag har det varit strålande väder, men kallt. Vi klädde oss varmt, tog bilen till Partille (där vi ändå hade ärenden att uträtta) och hade stavarna med, förstås. Vi parkerade i Paradiset (ja, det är sant, det finns ett bostadsområde som heter så) och skulle gå en runda på 7,5 km. Rättare sagt: vi trodde att det var en runda, men efter dryga 7,5 km kom vi ut vid Lexby, en god bit ifrån. Och blött var det i markerna, leden var inte speciellt väl underhållen, spångar hade behövts på många ställen. Rejält uppför och nerför var det också. Faktiskt går jag hellre uppför än nerför, det känns i knäna nu. Och i min ena stortå, som jag smällde blå härommorgonen och som nu klämdes mot mina walkingskor i nerförsbackarna. Lennart sprang (!) sista biten (uppförsbacke i 2 km, ber han hälsa) och hämtade bilen. Själv satt jag på en trappa mittemot La Stazione (restaurangen som Alexandra Zazzi driver, hon som vann Expedition Robinson år 1998) och väntade.

Hade kameran med i ryggsäcken, men det blev inte så många bilder. Några frostbilder bara, som kunde vara tagna varsomhelst.

Säg mig vad du ser för film...

Säg mig vad du sett för film, och jag ska säga vart du kommer att resa på semester... Det verkar vara den senaste trenden i filmvärlden: filmer som får oss i publiken att vilja resa till filmens värld, eller åtminstone till den stad eller det land där filmen utspelar sig. När jag såg En lanthandel i Provence i början av sommaren ville jag också resa till Provence, för några veckor sedan fick Woody Allen (och Barcelona) mig att längta till Barcelona. Sex and the City har jag inte sett (varken tv-serien eller filmen) och jag längtar inte speciellt till New York. men jag har sett att det arrangeras resor till New York, där man går i filmens fotspår.

Igår var det riktigt höstväder: regn och rusk och slippriga löv, när vi halkade iväg ner till bion för att se Mamma Mia! Vi har visat filmen sju gånger och alla föreställningar har varit utsålda. Jag gillade ABBA då på 70-talet. (Jag minns ju så väl när de vann med Waterloo 1974: jag och min väninna och våra killkompisar hade cyklat till den ena killen sommarstuga och varit där hela dagen, men vi fick inte lov att övernatta där själva, utan fick snällt cykla 2 mil för att komma till den andra tjejens hem. Och där såg vi Melodifestivalen och det var väldigt noga vem som skulle sitta bredvid vem i soffan och det tassades omkring på natten).

Men när ABBA blev inne igen på 1990-talet tyckte jag det var ganska tråkigt. Det var alltså inte för musikens skull jag valde att se filmen igår. Men vem kan motstå en solig grekisk ö (filmen är egentligen inspelad på två öar: Skiathos och Skopelos) och kristallklart vatten och fest med lyktor och sång och dans? Det kunde inte Pierce Brosnan heller: det berättas att han tackade ja till filmen, utan att veta annat än att den skulle spelas in i Grekland och att han skulle spela mot Meryl Streep.

Intressant nog drar filmen en blandad publik: igår fanns det allt från (många) tjejer i tio-tolvårsåldern och medelålders par till pensionärsdamer. Jag undrar om tanten som satt bredvid mig var medveten om att hon nynnade med i de flesta sångerna. Ganska falskt också. Kanske vi borde ha en sing-along version av filmen även i Tollered?

Mamma Mia, vilka seniorer!

Just nu visar vi filmen Mamma Mia! på bion. Igår var jag vaktmästare på den tredje abonnerade föreställningen för Aktiva Seniorer i kommunen. Våra ordinarievisningar är också utsålda, filmen är verkligen en succé. Jag köpte biljetter i förväg till onsdagens föreställning, ska gå och se den tillsammans med Lennart då. Jag är verkligen ingen stor ABBA-fantast, men Meryl Streep, Colin Firth och Pierce Brosnan kan man ju titta på. Och det här är en film som jag har en känsla av att snart alla sett!

Men några sanningar om pensionärerna:

• De kommer ALLTID i tid. I god tid dessutom. De första kom redan 35 minuter innan föreställningen började. När det var 15 minuter kvar hade de sista redan kommit (och så har det varit ALLA gånger jag varit vaktmästare och vi haft pensionärsgrupper; eventuella förseningar beror alltid på att någon gått vilse).
• De dricker kaffe. De dricker mycket kaffe. Jag kokade JÄTTEmycket kaffe och nästan allt försvann i kaffetörstiga strupar. I pausen under en vanlig visning dricker över hälften te (de flesta säger: "Jag kan inte dricka kaffe så här sent, då kan jag inte sova"). Men inte pensionärerna. Och flera tog en påtår.
• Nästan alla har sett Mamma Mia på scen också (jag frågade dem, när jag hälsade dem välkomna och presenterade filmen och nästan alla räckte upp en hand)
• Ingen verkade ha varit inne på imdb och kollat; mina plock därifrån möttes med övverraskade skratt
• Nästan alla verkar ha tillgång till internet och jag delade glatt ut programblad och påpekade att adressen till vår hemsida finns där. Glöm alltså det där med att pensionärer är rädda för datorer och inte vet något om internet!
• De är en fantastisk publik. De är glada, positiva, tacksamma

Kvällens intressantaste ungdomsminne: en man (70+) hade jobbat en sommar med att måla tuben i Tollered. Från insidan. Det var varmt, berättade han. Men man fick gratis dricka och det var välbetalt!

Vicky Christina Barcelona och Patrik 1,5

Jag såg en förhandsvisning av filmen Vicky Christina Barcelona igår kväll. Filmvisningen utgjorde avslutningen på en heldagskonferens om biografen i Västra Götalandsregionen. Det är alltså Woody Allens nya film, som har premiär i morgon. Den handlar om två väninnor Vicky (Rebecca Hall) och Christina (Scarlett Johansen), som åker till Barcelona på semester i två månader och de ska bo hos en avlägsen släkting till Christina. Filmen har fått kritik för att den gör reklam för Barcelona, men det stör mig inte det minsta och ok – efter att ha sett filmen vill jag verkligen åka till Barcelona.

Vicky är den ordentliga och analytiska av de två tjejerna. Hon är förlovad (med en trist amerikansk kille) och ser resan till Barcelona som ett utmärkt tillfälle att fördjupa sig i sitt avhandlingsämne: katalansk identitet. Christina slickar såren efter ett misslyckat kärleksförhållande och har gjort en (12 minuter lång) film om kärlek. Båda två blir på olika sätt förälskade i en spansk konstnär, Juan Antonio (spelad av Javier Bardem) och det blir inte mindre komplicerat av att Juan Antonios ex-fru, Maria Elena (Penelope Cruz) dyker upp efter ett misslyckat självmordsförsök. I början av filmen tar Juan Antonio de två amerikanska tjejerna till Oviedo – kanske inte så överraskande att det är just i den staden man finner en staty av Woody Allen!

Juan Antonio är en verklig Latin Lover och Maria Elena är närmast en parodi på en spansk eldig kvinna - och just därför så bra! Visst är detta en romantisk komedi, men Woody Allen själv har sagt att han ser den som en sorglig film. Jag antar att det är för att alla inblandade, precis som brukligt i Woody Allens filmer, har så förtvivlat svårt att begripa sig på det där med kärlek. ”The only thing I know is what I don´t want”, säger Christina. Jag förutspår ett blandat mottagande för Vicky Christina Barcelona, men själv gillade jag den verkligen. Det var många härliga repliker och solen flödade över Barcelona och efteråt gick jag ut i den klara höstkvällen, som doftade syrliga äpplen.

Vicky Christina Barcelona innehåller en lesbisk kyss, som väckte en del rabalder när pressen fick nys om den. Men det var verkligen inget att bli chockerad över! Kyssar mellan två män såg jag också tisdag kväll, när jag och Julia var på bio och såg Ella Lemhagens Patrik 1,5. Den filmen var också lite smårolig och gullig, men den var så fruktansvärt förutsägbar, också i de små detaljerna och sånt stör mig! Manuset är alltså knappast det som kommer att prisbelönas, däremot var skådespelarprestationerna betydligt mer nyanserade. Torkel Petersson har blivit tillfrågad hur det var att kyssa en annan man (Gustav Skarsgård) och han svarade att det ju är en del av hans jobb och inte är så märkvärdigt, att det är som att kyssa vem som helst man inte är kär i. Ett bra svar, tycker jag.

Lunginflammation

Egentligen hade jag tänkt skriva om bokmässan och om filmen Bang och världshistorien som vi såg redan igår kväll. Eller om svamparna som torkat i skogen.

Men idag fick jag ett SMS av min syster med meddelandet att min mamma förts till Lojo sjukhus med lunginflammation. Hon fyllde 80 år i december i fjol och det känns verkligen inget vidare att vara så långt borta just nu.

Jag talade med mamma på telefon för en stund sedan och hon får antibiotika intravenöst för att det ska bita snabbare. Sköterskan jag talade med först sa att hon var ovanligt pigg för att vara så sjuk (hon har en sänka på 230) och att hon ätit och pratar som vanligt. Själv vill jag tro och hoppas på att sommaren varit så skön att min mamma har krafter att kämpa sig igenom detta.

Veckans film: Skådespelerskor

Idag ska det bli enbart kultur. Eller kanske lite motion.

För några veckor sedan såg jag Två kvinnor. Igår var vi tio kvinnor i publiken på bion som såg Valeria Bruni Tedeschis Skådespelerskor och jag tror att vi alla älskade filmen. Kanske det är en ”kvinnofilm” (många manliga kritiker har klagat över att de manliga rollkaraktärerna är så stereotypa).

Valeria Bruni Tedeschi är den franske presidenten Sarkozys nya svägerska (han är gift med Valerias lillasyster Carla Bruni). Systrarnas mamma, Marysa Boromi, är konsertpianist och skådespelerska och familjen tvingades på 1970-talet fly från Italien till Frankrike. Valeria Bruni Tedeschi har redan tidigare gjort en film om sin familjs öde: Det är lättare för en kamel (2003). I den spelade hon huvudrollen som Federica och hennes mamma spelade Federicas mamma i filmen.

Nu gör hon det igen: hon spelar huvudrollen som Marcelline i sin egen film Skådespelerskor och Marysa Boromi spelar hennes mamma. Marcelline är skådespelerska, singel och barnlös (vilket hennes mamma inte glömmer att påminna henne om) och våndas mitt i sin 40-årskris. Hon spelar huvudrollen som Natalia Petrovna i Turgenjevs En månad på landet, även hon en kvinna i kris. I pjäsen blir Natalia Petrovna förälskad i den unga informanten och Marcelline märker också att hon känner en viss dragning till den unge vackre skådespelaren Éric (spelad av Louis Garrel), men när han antyder att han är intresserad av henne, vågar hon inte visa sina känslor. Och alla i filmen är olyckligt förälskade eller förälskade i fel person och Marcellines desperata, närmast neurotiska, försök att hitta någon som vill bli far till det barn hon vill ha, blir många gånger komiska. Men också smärtsamma. Konsten och drömmen och verkligheten flyter in i varandra och musiken flödar genom filmen – allt från opera, Mozart, Gloria Gaynors I will survive och Glenn Millers In the Mood. Scenerna mellan Marcelline och hennes mamma (dvs. mellan Valeria Bruni Tedeschi och hennes mamma) är nog de allra roligaste i filmen. Eller när Marcelline desperat frågar prästen om han inte kan ge henne ett barn ”kristendom handlar ju om att dela med sig”. Eller när Marcelline lär sig att simma i takt till ”In the Mood” (det var motionen; Marcelline slappnar av när hon simmar).

Nästa vecka ska jag se en film om en annan kvinna som kämpade för att förena sitt professionella och sitt privata jag: Barbro Alving i Bang och världshistorien.