Jag minns när jag var på Grönland, sommaren 2000, och såg mina första isberg. Först var det bara några vita klumpar, som guppade omkring i viken utanför huvudstaden Nuuk. Jag minns att jag fotograferade dem och var alldeles exalterad över att det var riktiga isberg. Men sedan, på en båtutflykt längre norrut, mötte vi de
riktiga isbergen. De som var alldeles gnistrande turkosblå (ett av dem syns på bilden ovan). Så här skriver Majgull Axelsson i slutet av sin roman
Is och vatten, vatten och is: ”Hon höjer huvudet en aning. Stirrar ett ögonblick på de väldiga isblock som vredgat vänder sitt turkosa innandöme mot himlen alldeles intill henne, som roterar och vältrar runt, som försöker sträcka sig mot molnen, men som misslyckas och pressas ner i havet, som trängs och kläms, som stångas och bökar runt och drivs undan av andra väldiga isblock.” (s. 448)
Jag skrev ju
några ord om Majgull Axelssons roman för en tid sedan och nu har jag alltså läst ut boken.
Vissa kritiker har tyckt att hon hade kunnat utelämna de partier som utspelar sig ombord på isbrytaren Oden. Men jag håller inte med. Och det är inte enbart för att mina egna minnen av isbergen väcks till liv. Eller för att isbergsmetaforen är extra tacksam när det gäller en roman (endast 1/10 är synligt, resten finns under ytan). Eller för att isbrytaren, med det slutna, trånga rummet är en så utmärkt bild för livet. Det här är en roman som handlar om att man kan inte resa bort från sitt förflutna; det förföljer en, även om man reser så långt bort som till Nordpolen. Vi har de långa avstånden och kylan och stormarna och mellan människorna i Axelssons roman är det också långt, det stormar och är isande kallt. Och kärlekslösheten förs vidare från generation till generation.
Tvillingsystrarna Elsie och Inez växer upp som identiska, suveräna kopior av varandra (det är knappast en tillfällighet att de två delarna vatten och is speglas i titeln), men sedan glider de ifrån varann och när Elsie blir oönskat gravid är det Inez som sedan tar hand om den lille pojken och älskar honom (till döds?) så mycket att det inte finns kärlek nog för hennes egen dotter, Susanne. Nästan alla personer i romanen känner att de valt så uppenbart fel i livet. Tydligast blir det kanske i skildringen av Inez, som längtar efter att skriva och studera och inreder ett rum på vinden. Här tänker jag inte enbart på Virgina Woolfs
A room of one´s own, utan också på Charlotte Brontës
Jane Eyre, där den inlåsta mrs Rochester lever ett hemligt och bortglömt liv på vinden. Hon som sedan gav upphov till Gilbert & Gubars
The Madwoman in the Attic, en av klassikerna inom den feministiska litteraturteorin.
Till slut är det Elsie som lär sin systerdotter Susanne vikten av att försvara sig, att kunna gå vidare: ”Jag tror att man förr eller senare måste acceptera att saker är som de är. Också sorgliga saker.” Någon kritiker skrev att romanen var lite väl programmatiskt terapeutisk och moralen för tydligt presenterad. Men jag tycker inte att det är sentimentalt dravel och jag kan inte låta bli att tycka att det är skönt med en roman som också ingjuter oss läsare en gnutta hopp! Och dessutom tror jag på Elsie när hon säger de där orden till Susanne. Jag tror att de flesta av oss upplevt svåra saker av olika slag och känt just så. Förr eller senare måste man acceptera att det är som det är. Att det var som det var.
Flytspackling, del 2 följer nästa vecka.
Och i morse kom elektrikern, precis som han skulle. Han började med att borra hål för kablarna och för termostaten, som ska sitta på väggen. Han hade en ganska smart metod när han skulle dra kablarna i mellanrummet mellan hål 1 och hål 2: han pillade in sin tumstock i mellanrummet, tejpade kabeln vid nedre änden av tumstocken och drog upp alltsammans. Jag gillar den sortens enkla, men smarta lösningar. Sen var det dags att fästa värmekabeln:
Jag minns när jag var på Grönland, sommaren 2000, och såg mina första isberg. Först var det bara några vita klumpar, som guppade omkring i viken utanför huvudstaden Nuuk. Jag minns att jag fotograferade dem och var alldeles exalterad över att det var riktiga isberg. Men sedan, på en båtutflykt längre norrut, mötte vi de riktiga isbergen. De som var alldeles gnistrande turkosblå (ett av dem syns på bilden ovan). Så här skriver Majgull Axelsson i slutet av sin roman Is och vatten, vatten och is: 
Nu börjar det hända något på renoveringsfronten igen. Igår rev jag bort det sista av den gamla plastmattan i badrummet (jag behöver inte gå på gym för att göra styrketräning precis). Så här ser det nu ut där toalettstolen tidigare stod. Vi har gjort markeringar på golvet och skruvhålen syns fortfarande. Gör förmodligen en mall i papp också, så det är lättare att veta hur värmeslingorna ska läggas. Idag kommer nämligen elektrikern på ett första besök och förhoppningsvis har han tid att komma och koppla golvvärmen snart, så vi kan flytspackla.
Säg mig vad du sett för film, och jag ska säga vart du kommer att resa på semester... Det verkar vara den senaste trenden i filmvärlden: filmer som får oss i publiken att vilja resa till filmens värld, eller åtminstone till den stad eller det land där filmen utspelar sig. När jag såg En lanthandel i Provence i början av sommaren ville jag också resa till Provence, för några veckor sedan fick Woody Allen (och Barcelona) mig att längta till Barcelona. Sex and the City har jag inte sett (varken tv-serien eller filmen) och jag längtar inte speciellt till New York. men jag har sett att det arrangeras resor till New York, där man går i filmens fotspår.
Inlägg
