Dansk Sommer

Så ja, nu har jag sett det första avsnittet av den danska tv-serien Sommer, som visades i kväll.

Så här långt ser den ut som en blandning av Skärgårdsdoktorn och Livet i Fagervik. Men danskarna kan ju det där med tv-serier. Han som spelade Christian Sommer, den tyranniske fadern, är ett bekant ansikte:

Jesper Langberg spelade ju Kristen Skjern i den danska långköraren Matador.

Jag undrar jag om inte den mystiska kvinnan som dök upp på Christian Sommers 65-årskalas är ett utomäktenskapligt barn? Vi får vänta och se.

Göteborgs filmfestival

Idag har jag varit på filmfestivalen hela dagen. Började morgonen med att se den danska filmen Flammen og Citronen (på engelska hette den Flame & Citron, Hmpff): Filmen är baserad på verkliga händelser. Det är 1944 och Danmark är ockuperat av tyskarna. Holger Danske heter en av de stora motståndsrörelserna i Köpenhamn och där var Flammen (Thure Lindhardt) och Citronen (Mads Mikkelsen) i allra högsta grad aktiva.

Det är en av de dyraste danska filmerna någonsin och också en film som fick många danskar att gå på bio: på tio dagar sågs den av en kvart miljon danskar! Många såg den kanske för att de visste att det var en dyr film. Och för att Mads Mikkelsen har en av huvudrollerna. Men många såg den säkert också för att den handlar om kriget och en tid som de äldre generationerna minns alltför väl, men som många unga vet allt för lite om.

På Draken var det utsålt (tur att jag köpt biljett i förväg) - och detta trots att det var en vanlig förmiddag och över 700 personer fick plats i salongen. Ett MINUS till alla idioter som lägger sina kappor på sätena och skapar "luckor" i salongen, även om det sägs redan från början att det är utsålt!

Men filmen. Det bör sägas genast: den är våldsam. Det är nackskott och rakt-i-pannan-skott. Och vi vet ju redan från början att det aldrig kan sluta väl. Och det gör det heller inte. Men det är också en gripande film om mod och cynism, om att kriget gör att man aldrig kan lita på någon och att det alltid finns de som utnyttjar folk för sina egna syften.

Helt sanslöst är det om filmen inte kommer att visas på (vanlig) bio i Sverige! Men den finns redan nu på DVD. Klart sevärd.

Efter den såg jag 6 kortfilmer, några helt intressanta, några alldeles förfärligt usla. Men kortfilmer är alltid intressanta ändå, tycker jag. Tyvärr var ingen av regissörena på plats, det är alltid spännande att höra dem säga några ord om sina filmer.

På eftermiddagen väntade sedan filmatiseringen av Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna. När boken kom (2003) fick den Augustpris för bästa barn- och ungdomsbok. Jag minns att jag läste boken från början till slut utan paus, och grät så jag var alldeles rödmosig.Det är svårt att göra film på en så stark bok och visst är det mycket jag saknar från boken (t.ex. förklaringen till titeln blir ganska klumpig i filmen), men Lisa Siwe har verkligen lyckats göra en fin film. Huvudrollen som Jenna, i filmen 14 år, spelas av Josephine Mattsson och hon är precis så söt och sårbar som jag tänkt mig henne. Ullis, den tuffa tjejen, som Jenna så småningom blir vän med spelas av Mika Bernsdotter Ahlén och de här två tjejerna bär verkligen upp filmen:

Sakke, föremål för Jennas ömma känslor, spelas av Samuel Haus, han som spelade Tsatsiki i filmerna.

Visst är filmen sorglig, det snyftas rejält i salongen (fullsatt även den), men den innehåller också humor och den slutar ljust. Och den handlar inte bara om en tonårstjej som förlorar sin mamma i cancer, utan också om livet.

Johanna Thydell förlorade själv sin mamma i cancer när hon var 13 år gammal, och incitamentet till boken var en dikt hon skrev (och den finns delvis med i filmen):

Om du dör mamma, då tar jag självmord.
Det gör jag.
Då tar jag självmord.
Nej, förresten. Det heter inte ta självmord.
Det heter begå självmord
och det heter ta livet av sig.
Alltså.
Om du dör mamma, då tar jag livet av mig.

***
När jag höll en kurs i barnlitteratur för några år sedan hade jag I taket lyser stjärnorna på litteraturlistan. Det visade sig att en av kursdeltagarna hade upplevelser som låg skrämmande nära Jennas: hon hade också förlorat sin mamma i cancer när hon var i de lägre tonåren. Jag minns att hon sa att hon önskar att hon hade kunnat läsa den boken då. Att den hade gett henne styrka och vilja att leva genom de svåra åren.

Han som älskade träd

Såg en intressant svensk dokumentärfilm igår kväll på bion: Trädälskaren heter den och handlar om tre unga killar (Jonas Selberg Augustsén som den drivande kraften) som en sommar har som projekt att bygga en 10 m2 stor koja högt uppe i ett träd.

Det handlar förstås om vår längtan tillbaka till naturen, men också om att finna någon djupare mening med livet. Delvis är filmen en metafilm (de diskuterar hur de ska göra filmen, hur de ska filma och klippa och ofta ser man ljudmannen i bild osv), men intressant är den också när andra kända personer intervjuas: kulturjournalisten Göran Greider, psykologen Owe Wikström, biologen Stefan Edman, medieforskaren Anja Hirdman, biskop emeritus Martin Lönnebo m.fl. Göran Greider pratar om urbaniseringen förstås och jag känner igen en del av tankarna från hans utmärkta bok Fucking Sverige, som jag läste i somras när vi var i Dalarna.

Sen är det svensk sommar med regn och myggor och snarkande kompisar i husvagnen. Sommar i P1 på radion. Pitepalt hos mormor och fyllefest hos några man inte riktigt känner - och huvudpersonen Jonas är gruvligt trött på att vara tvungen att förklara vad det riktigt är de håller på med.

Och så rör de sig inte minst i trakter som fött och fostrat Eyvind Johnson. Oerhört gripande är den sekvens där de åker iväg i Jonas gamla skruttiga bil för att leta rätt på Eyvind Johnsons hus - och hittar ett litet ruckel i kraftigt förfall, strax intill järnvägsspåret. Så förfallet är huset att naturen håller på att återta det, träd växer mitt i bråtet.

Halva Sveriges befolkning tränger ihop sig på 1/100 av landets yta. Och runtomkring oss finns en massa underbar natur!

I morgon ska jag ta mig in till stadens brus (igen). Det är filmfestival i Göteborg. Rapport följer!

Min första utmärkelse

Igår fick jag min första utmärkelse av Anni, som skrev så här om mig och min blogg (och det är nu jag ska rodna klädsamt): "för hennes underbara blandning av folkbildning, filmrecensioner och familjeliv. Och så gillar hon ju blått..."

Och då är det min tur att skicka rullen vidare. En blogg som jag läst länge, länge och som jag vill PRISA är Bodil Malmstens Finistère. Den är verkligen som en dagbok, där hon blandar stort och smått, mycket kultur blir det (förstås?), men också politik och små vardagligheter. Ibland är hon glad, ibland upprörd och ofta riktigt förbannad! Numera går det inte att kommentera hennes bloggar, hon fick för många tråkiga kommentarer, som förtog skrivarglädjen. Går man in på Arkiv i högermarginalen hittar man gamla inlägg. Läs och njut!

Aglio e olio hör också till mina gamla favoriter. Den bloggen älskar jag inte minst för de underbara bilderna och för de ljuvliga recepten. Och så får den mig att längta till Italien!

Den tredje och sista utmärkelsen går till Abbes pappa. Han skriver mest om familjelivet och vardagen med Abbe och hans storebror. Abbe har en kromosomavvikelse och ett medfött hjärtfel, men är annars som små pojkar är mest. När jag började läsa bloggen var det främst pga beskrivningarna av hjärtfelet, operationerna och alla sjukhusvistelser; mitt lilla bonusbarnbarn Signe har ju också ett medfött hjärtfel och har valsat runt i den karusellen, men idag läser jag Abbes pappa för att han skriver så underbart roligt och ömsint och klokt. Och sen tar han vansinnigt snygga bilder, som vi alltför sällan får se i bloggen.

Filmkväll på Hagabion

Igår kväll var jag på 25-årsjubileum och nyinvigning av sal 1 på Hagabion i Göteborg (även om det blev lite oklart hur många år Hagabion egentligen är). Först var det lite bubbel och mingel och sedan blev det diverse tal, inte minst av Stefan Jarl, som ju var en av dem som grundade Folkets Bio. Han berättade bl.a. om hur Folkets Bio blev till, och det har han ju gjort förut, men han är allt en fascinerande person.Det var också han som fick äran att klippa av filmremsan:

Bildkvaliteten är inte den bästa, bilden är tagen med mobilens kamera i usel belysning...

Sedan blev det förhandsvisning av Andreas Dresens film Wolke 9 (på svenska: Sjunde himlen). Filmen berättar om Inge, som är gift med Werner, men som blir passionerat förälskad i Karl. Och den historien har man ju minsann både sett och hört förut! Men inte på det sätt som Andreas Dresen gör det. Inge är nämligen 60+, hennes man kanske 10 år äldre och föremålet för hennes åtrå har redan fyllt 76:Filmen innehåller många (vågade?) sexscener och det är något befriande över de åldrande kropparna, den slappa huden och leverfläckarna. Och det är väl det filmmakaren vill säga med sin (bl.a. i Cannes prisbelönta) film, kärleken ser inte till åldern. Det intressanta var också att filmen inte tar någons parti. Själva historien var annars konventionell och dessvärre något förutsägbar. Och regnet som faller och tågen som går är också något slitna symboler.

Men annars en klart sevärd och annorlunda film. Tack för igår, Hagabion!

"Vi har varit ute i tre dar nu och är ganska slitna..."

Jag har nämnt Nordpolen tidigare, men inte skrivit ett ord om hans musik.
Det kommer jag inte att göra nu heller, däremot har jag några funderingar kring detta med artister och media, med anledning av följande intervju i TV4:s Morgonsoffa:

I studion har vi en ung kille, Pelle Hellström (Nordpolen), som inte svarar (vill svara?) på reporterns frågor om sin musik. Och inte svarar han på så mycket annat heller. Efteråt (när intervjun blivit en youtube-snackis, med artiklar bl.a. i DN - och den artikeln finns inte på nätet) säger han att han "inte riktigt känner för att sätta ord på hur han gör sin musik", men jag tycker inte han ser så där kylig och ointresserad ut. Mest verkar han bara vara osäker och inte speciellt bra på att formulera sig.

Riktigt gulligt blir det när han försöker leva upp till myten om artister som inte tar hand om sig själva och bland annat slarvar med maten(!): "Vi har varit ute i tre dar nu och är ganska slitna". Så kanske han bara är sliten (även om han ser så välkammad ut) och inte riktigt fattar vad han gör där i Morgonsoffan.

Snygg tröja han har förresten!

Maria Larssons eviga ögonblick

Nu har jag också sett den: Jan Troells rosade och prisbelönta film Maria Larssons eviga ögonblick. Filmen är jättepopulär på vår bio, aldrig tidigare har biljetterna sålts slut så snabbt. Många har fått vända i dörren och vi beslöt därför ordna en extra föreställning nu på tisdag. Och visst var filmen bra! Och lyckligtvis var de våldsamma inslagen färre och mindre brutala än jag hade befarat.

Maria Larsson liknar många andra huvudpersoner vi sett på film: en arbetarkvinna som lever ett hårt och fattigt liv, men visar på en obegriplig styrka. Vi känner också igen henne i andra av Troells filmer: hon är en människa med en stor dröm, som hon inte riktigt har möjligheter att leva fullt ut. Vi har sett henne i Kristina i Utvandrarna, i Elsa Andersson, Sveriges första kvinnliga aviator, i Så vit som en snö. Och när jag ser Maria Larssons eviga ögonblick tänker jag också på Bo Widerbergs Kvarteret Korpen och Ådalen 31, Troell skildrar också fattigkvarteren i Malmö och en stor strejk, med allt som en sådan arbetskonflikt leder till. Men ändå är Maria Larssons eviga ögonblick annorlunda. Det ligger en speciell magi och poesi över filmen.

Man talar ofta om ordens makt och musikens makt, men Troell visar istället på bildens makt över en människa. När Maria Larsson inser fotografiets magi och får lära sig själva tekniken av den godmodige fotografen Sebastian Pedersen, förändras hennes liv och hela hennes sätt att se på sin omgivning och just denna förundran tycker jag Maria Heiskanen lyckats gestalta så väl.

Maria Heiskanen som spelar Maria Larsson kan däremot inget om fotografering och äger inte ens en kamera!

Mikael Persbrandt kan jag annars bli irriterad på, men han blir inte så svart-vit i Troells film, han är inte bara en försupen kvinnokarl som slår både sina barn och sin fru, utan får också visa mänskligare sidor. Han liknar nästan Allan Edwall i vissa scener, när han valsar runt med sin Maria, som han gör t.ex. på filmplanschen:

Troells film bygger ju på en roman, som hans fru Agneta Ulfsäter-Troell skrivit, Att människan levde. Boken blev till efter samtal med hennes pappas kusin Maja Larsson, dotter till Maria. Agneta hade egentligen intervjuat Maja för att få veta mera om sin pappas uppväxt, men så råkade Maja nämna att hennes mamma vunnit en kamera på ett lotteri år 1900. I byrålådan låg fotografierna och sedan var det Maja som började ge liv åt sin mamma Marias eviga ögonblick! Också därför tycker jag att det fungerar så fint att låta Maja bli berättaren i filmen.

Genom hela Jan Troells film ligger en sepiabrun ton och flera gånger visas scener som närmast liknar stillbilder, och jag kan inte låta bli att tänka att det kanske är just autentiska bilder han gestaltar. Agneta Ulfsäter-Troell berättar i en intervju att hennes man i många år sagt att hon inte får ge historien om Maria Larsson till någon annan. Och man får väl säga att historien kommit i goda händer!

Tjugondag Knut

Sådärja, nu är glittret nerplockat, julgranspyntet nerpackat och ljusslingan hopslingrad i en påse. Granen står nu naken i sin fot, men snart ska jag gå åt den med sekatören; grenarna ska få skydda diverse perenner och resten hamnar på påskbrasan i forsen. Men lite tar det emot att slänga ut en gran som inte barrar... Ska städa kylskåpet också, såg att det fortfarande låg en sillburk kvar från julen.

Förr (och då talar vi 1700-talet och ännu tidigare) stod Knuts namn i almanackorna redan den 7 januari. Efter trettondagen var julhelgen över och dagen därpå körde Knut ut julen, men sedan flyttades Knuts namnsdag till den 13 januari och julhelgen förlängdes med en vecka - i Sverige, i Finland och i delar av Norge. (Julia fick ju uppleva en del av Norge utan Trettondag, ingen röd dag och följdaktligen vanlig skoldag).

Den Knut som fått ge namn åt dagen var Knut Lavard, far till den danske kungen Valdemar den store. När Knuts far Erik Ejegod dog, aspirerade Knuts kusin Magnus också på tronen. Han ville röja den inte lika maktlystne Knut ur vägen och bjöd denne till julgille i Roskilde 1130, och lovade fred. Den godtrogne Knut trodde på kusin Magnus och kom, men sen lockades han ut i skogen och blev mördad den 7 januari 1131. Dådet fick en våldsam uppmärksamhet i Danmark och både Magnus och hans far dödades och Knuts minderårige son blev kung. Det var också han som såg till att fadern blev kanoniserad och sedan dess även kallades Sankt Knut. Inte att förväxla med Knut den helige, som var Knuts farbror och som mördades 1086.

Uppdaterat: såg nyss att Catharina Grünbaum redde ut Knut i gårdagens Språket i DN

RIP

Idag är det exakt 25 år sedan min pappa dog. Requiescat in pace! Minns att både Jonatan och Julia, redan när de var små, tyckte det var så sorgligt att de aldrig hann träffa sin morfar (eller farfar, för den delen).

I sina glansdagar liknade min pappa Fred Astaire och han älskade också att dansa.

Det här är alltså Fred Astaire, och inte min pappa...

Han var det som lärde mig dansa, när jag var kanske 4-5 år. Då var det vanligt att fira runda födelsedagar på ungdomsgården i byn där jag växte upp (och där min pappa också växte upp) - och där jag själv valde att fira min 40-årsdag för snart sju år sedan. Minns många av festerna från min barndom: att det var roligt att hjälpa till i köket, att det alltid serverades nattsmörgåsar. Och att det dansades. Sen på 70-talet någongång, gick jag på danskurs för den legendariske Åke Blomqvist. Vals, tango, foxtrot och jive, fick vi bland annat lära oss. Och disco.

Intervju

Blev uppringd av en journalist från Lerums tidning igår. Hon hade sett bions hemsida och undrade om hon fick intervjua mig. Jag sade naturligtvis ja, tänkte att det ju innebär gratis reklam för oss.

När vi träffades nere på bion i morse visade det sig att hon ville göra ett personporträtt, i deras artikelserie Intervjun. Så där satt jag och babblade på, i en och en halv timme, mycket handlade förstås om bion. Sen tog hon, gud vet hur många, bilder. Och nu sitter jag här och undrar vad jag egentligen sade. Lyckligtvis har jag bett att få se texten innan den går i tryck. Resultatet kommer i tidningen om två veckor...

Sulor

Den rödfotade sulan heter sula sula på latin. Och tillhör pelikanfåglarna. Men här handlar det om en grönfotad icke-pelikan:

Under mellandagarna bloggade jag bl.a. om de fina tovade tofflorna jag fick av Julia. De är fantastiskt varma och sköna, men jag märkte redan efter några dagar att de blev lite blanka undertill. Ganska hala blev de också på våra trägolv, så för att förhindra både det ena och det andra försåg jag häromkvällen tofflorna med sulor:

Det här är återanvändning, jag klippte till lädret från ett par av Lennarts utslitna fårskinnstofflor, vände insidan utåt, gjorde hål och sydde med langettstygn. Nu kan jag tassa vidare :-)

Couscous

Årets första biobesök blev det i kväll: såg den franska filmen Couscous (La Graine et le mulet) på vår bio. Den handlar om Slimane, 61 år, en frånskild algerisk invandrare som blir uppsagd från sitt jobb på ett varv och som istället köper en gammal båt, som han rustar upp och där han vill öppna en couscousrestaurang - med mat hans exfru lagar. Hela hans stora familj engageras vid invigningsfesten, som han anordnar för att övertyga alla byråkrater och för att lättare kunna få alla de tillstånd som behövs. Men när couscousen ska serveras visar det sig att den är försvunnen! Och det är i stort sett hela handlingen i filmen, som är 2 timmar och 33 minuter lång.

Och vissa scener är otroligt långa, som den när Slimane kommer hem till den ryska svärdottern, som skriker och gråter ut sin frustration över sin odåga till man, eller scenen då styvdottern Rym dansar magdans för att distrahera gästerna på festen. I början av filmen bevittnar vi en familjemiddag, där fokus flackar fram och tillbaka, där middagssamtalen blir en kakofoni av röster och just därför känns så realistisk. Och skådespelarna (varav de flesta är amatörer) verkar så äkta: de tandlösa gubbarna, byråkraterna, döttrarna - och inte minst den sorgsne Slimane, som är mild och kärleksfull, tafatt och värdig.

Det är ett myller av människor, det är starka känslor, en hel del socialrealism, lite humor och mycket mat. Lite förvånad blev jag att det dröjde så länge innan vi i publiken kunde se maten - annat än i munnen på personerna som pratade och det blir aldrig en riktigt matpornografisk film, men visst längtar jag efter att få smaka Souads couscous med multe!

Någon annan som sett filmen och gillat den?

Jonatan 21 år

Idag (eller rättare sagt igår, klockan har nu passerat midnatt och jag hade problem med Blogger tidigare) är det Jonatans födelsedag: i natt är det 21 år sedan han föddes. Minns det som var det igår. När jag träffade Albin senast slogs jag också av hur många detaljer man minns av den där första spädbarnstiden, även om det är så länge sedan.

Jonatan är ju i Helsingfors, men vi har passat på att äta gott även idag (till hans ära?). I kväll blev det något jag inte gjort på flera år, nämligen hemgjord pasta:

Jag fick ont i handlederna av allt knådande, men pastadegen blev smidig och perfekt. Julia ville också vara med:

Tidigare på dagen kokade jag hummerfond på en del av skalen från nyårsaftonen; de hamnade lyckligtvis i några påsar i frysen och inte i soppåsen. Nu hamnade en del av fonden i en skaldjurssås till pastan, tillsammans med lite schalottenlök, grädde och en skvätt sherry och en burk kräftstjärtar. Värre kan man ha det en fredag kväll!

Såg andra avsnittet av Lost in Austen på TV (första avsnittet såg vi torsdag kväll) och eftersom Julia reser tillbaka på söndag har vi nu ägnat de senaste timmarna åt att se del 3 och 4, som ligger ute på nätet. Ganska förtjusande liten mini-tv-serie, speciellt om man sett andra Austen-filmatiseringar och vet vem som är vem.

GOTT nytt år!

Så var det ett nytt år. Vi var tre vuxna och tre ungdomar som firade: jag, Lennart, vår granne och goda vän Eva, Julia, Lukas och Julias väninna Kajsa. Tre rätters middag var det också: vi började med en Crème Ninon. Det är en grön ärtsoppa, och vid serveringen häller man en skvätt champagne i soppan, så det skummar om den. Julia har några gånger tidigare gjort en liknande soppa, dekorerad med rökt lax (men utan champagne och utan pepparrot). Fantastiskt god var den: schalottenlökens milda smak, pepparrotens skärpa och champagnens sträva syrlighet.

Och bättre blev det. Varmrätten var Hummer surprise och couscouspilaff. Vi pressade in pilaffen i små formar, som vi stjälpte upp på tallriken. Det syns inte så bra på bilden, men det blev riktigt snyggt. Och hummersåsen var gudomlig!

Middagen avrundades med en citronmousse med limoncello, ur kokboken Under valnötsträdet. Moussen bestod av mascarpone, blandad med lemon curd (som jag kokat tidigare på dagen), creme fraiche och citronsaft samt en vispad äggvita och lite citruslikör ovanpå. Och ett glas limoncello till (för oss vuxna). Eva och jag drack champagne genom hela middagen (ja, i själva verket tjuvstartade vi och drack champagne medan vi lagade maten), Lennart höll sig till ett gott (ekologiskt) vitt vin.

Efter middagen spelade vi När och fjärran:

Vissa frågor var ganska lätta (vilket land har flaggan U3, se mitt pekfinger):

andra krävde mer tankearbete:

Vansinnigt roligt hade vi och fter tolvslaget blev det lite Rayman Raving Rabbids 2 på Wii:n också och sedan gick vi ut och önskade våra grannar ett gott nytt år.

Strax efter tolvslaget följde vi Kajsas exempel och inledde det nya året hälsosamt: med varsin frukt! Idag fortsatte Lennart och jag på det hälsosamma spåret, med en rask stavpromenad.

Hoppas att 2009 blir ett riktigt bra år för oss alla!